Tvingad i ett hörn – av Aurelio De Laurentiis

För det mesta är il calcio känslor, intuitioner och upplevelser. Mjuka ting som inte går att definiera på ett allmängiltigt sätt. Det är vackert och öppet. Öppet för alla, öppet för tolkning. Var och en har sin egen bild som på alla sätt och vis är rätt.

Ibland måste man dock lägga känslorna och det mjuka åt sidan och analysera det statiska, det hårda. Det som varken går att tolka eller missuppfatta. Det är siffror och statistik. Pengar och tabeller. Inkomster och utgifter. Det är svart på vitt. Den hårda verkligheten som döljer sig bakom – eller skymmer framför – varje mjukt ting.

En som har stenkoll på de kantiga, svarta siffrorna är Aurelio De Laurentiis. Finanser och balanser har varit hans signum sedan han klev av lyxkryssaren på Capri och bestämde sig för att köpa konkursade SSC Napoli. Många år har passerat sedan dess. År kantade av både med och motgångar. Men hur man än vänder och vrider på det så har han, De Laurentiis, återskapat Napoli ur dess egna ruiner.

Men allt har sitt pris som man brukar säga, bokstavligen. Kanske också bildligen. I detta fall även numeriskt, procentuellt. För när De Laurentiis Napoli om knappa två veckor står inför sin kanske viktigaste match på denna sida millenniet, då tvingar han alla dem som stått och följt sitt lags återfödelse, känt deras lidande och njutit av deras glädje – vecka in och vecka ut – bort.

När Chelsea kommer på besök. När Napoli behöver all hjälp man bara kan få. Då tvingar De Laurentiis den trofasta, vanliga supportern att stanna hemma. Och han gör det på det fulaste av fula sätt. Den 21 februari kostar det 100 € för en biljett på den stora delen av långsidan, distinti. Oavsett om det är sektionen uppe eller nere. Den del av arenan dit familjerna går. Det vanliga folket.

Det kanske inte låter som mycket, men det är exakt dubbelt så dyrt som det någonsin varit att stå på den delen av arenan. Ett. Hundra. Procent. Enligt mig ett skamligt agerande av president och hela klubben. De Laurentiis borde kunna sina siffror, veta balansen. Jag kan bara uttala mig med stöd av min egen relation till Neapel, men jag vet att de personer och de familjer som sett sitt Napoli i decennier aldrig kommer att ha råd att se sitt lag när det betyder som mest. När dem vill det som mest.

De Laurentiis har alltså tvingat tusentals personer att välja mellan; fede för sitt lag – och – sin egen och sin familjs överlevnad. Många kommer att välja det första och lida konsekvenserna av det. Stora som små. Många kommer med rätta att välja det andra. För att dem måste. Tvingade av de hänsynslösa och hårda siffrorna. Den kantiga orättvisa verkligheten.

Ingen tycker om att tvingas in i ett hörn. Ingen. Jag tror aldrig han kommer att bli förlåten. Hur matchen än slutar så kommer den 21 februari 2012 förmodligen kommas ihåg som dagen då De Laurentiis tappade stora delar av det vanliga folket. En mycket större förlust än både ligaplaceringar och Europaplatser.

// Abizzo – furioso!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>