Rätten att vara på plats tillhör folket. Inte mig. Inte dig.

Någonstans de närmaste dagarna kommer det ske ett inofficiellt överlämnande i il bel paese. Il direttore Borell är på väg hem efter en grundlig Viareggio-övning. För egen del så är det som vanligt Neapel och Napoli i sikte. Kanske möts vi i luften ovanför dalgångarna i Trentino, kanske på ett kusligt Termini mitt i natten eller en solig piazza någon annanstans. Kanske möts vi inte alls.

En åker hem. En annan ner. Någon alltid närvarande. För det går inte att ta miste på vikten av att vara närvarande. Kanske inte hela tiden. Men ibland. Då och då. Bara för att kalibrera sinnet. Vässa kunskaperna och för all del att njuta lite också.

Napoli tar emot Chelsea på Stadio San Paolo. Ett San Paolo som kommer att vara fullt. Ett San Paolo som kostar mer än någonsin. Ett San Paolo som segregerar, regerar, och kanske också segrar. Matchen på planen kan mycket väl vinnas, men den på läktaren är redan förlorad. Då pratar jag inte ljudvolym, koreografier eller generellt tifo. San Paolos läktare är inte längre en plats dit det egna folket är välkomna, inte längre en rättvis plats.

Folk från hela Europa vallfärdar nu till Neapel för att få sin efterlängtade dos av det där speciella som bara går att uppleva på San Paolo. Vissa med stark enknytning till Napoli, otaliga utan något som helst band till Napoli mer än längtan efter ett snabbt fix, adrenalin, en upplevelse och ett minne. Folk som är beredda att betala ett pris som den vardaglige invånaren inte ens kan drömma om. Folk från Sverige. Från andra mer priviligierade platser. Folk från överallt. Det paradoxala i hela ekvationen är det att för varje plats som upptas av dessa upplevelsesökare så försvinner också en lika stor del av den magi man är ute efter. I det långa loppet så kommer bara mytbilden av en svunnen era att finnas kvar. Och dem enda med minnen värda att konservera kommer att vara det vanliga folket som var där först, alltid och oavsett.

Jag ska själv vara på plats och vart jag själv står är inte upp till mig att avgöra. Men det finns troligtvis dem som anser att jag inte har något där att göra. Att det inte är min rätt. Jag skulle inte på något sätt säga emot dem. Det är deras arena och deras rätt att döma mig. Samma gäller alla andra av dessa moderna fotbollsknarkare på jakt efter det där lilla extra. Döm inte er själva men var väl medvetna om att det finns dem som kommer att – och dem som redan gör det. Neapel är inte Manchester, Barcelona eller Madrid där man utformat hela stommen av upplevensen kring dessa supportrar utan något äkta emotionellt band. Där några äkta kämpar men dränks, kvävs och försvinner bakom den stora turistmassan. Inte än åtminstone, fast vi nu tagit ett steg närmare.

Läktarna på San Paolo tillhör fortfarande folket som står på dess karga betong. Väl där är det dem som bestämmer och dem som dikterar reglerna. Vem som är välkommen och vem som inte är det. Det kan låta tufft men samtidigt är det också den enskilt största anledningen till att San Paolo är den urkraft den stundtals kan vara. San Paolo är inte upplevelseturism, varken vackert eller inbjudande. Det är rått, obekvämt, högljutt och enligt vissa också farligt. Men framför allt detta så är det äkta och på riktigt.

Vem vet. Detta kan vara den sista gången vi får uppleva ett äkta San Paolo. Kanske. Eller inte. Men trenden går uppenbart åt fel håll. Så min enda uppmaning är att njuta. Snart är detta San Paolo bara en upplevelse som ligger bortglömt på något minneskort. Ett minneskort lika bortglömt som dess innehåll. Bortglömt då jakten på den nya upplevelsen fortsätter. En minnesbild bortglömd på en plats där det aldrig hört hemma. Så småningom en minnesbild som aldrig går att återskapa. Aldrig få tillbaka. Aldrig uppleva igen. Och dem som betalar det stora priset är dem vars rätt att vara på plats nu tagits ifrån dem. Det vanliga folket. Dem vanliga familjerna. Invånarna. De riktiga fansen.

Hur matchen än slutar så kommer jag rikta en speciell tanke till dessa människor när jag vandrar ner för San Paolos läktare och trappor på tisdag kväll. Kunde jag skulle jag be om ursäkt till dem allihop. Be om förlåtelse och förståelse

//Abizzo – indegno

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>