Fotboll är inte politik

Min farmors mamma städade hemma hos folk. Farmors pappa var ofta arbetslös och de levde mycket fattigt i Hjorthagen i Stockholm. Detta var väl på 20-, 30-talen. Farmor städade på en skola när jag var liten. Hon och farfar bodde i villa, åkte utomlands och till fjällen på semester, deras barn fick ett helt annat liv och blev musiklärare båda två.

Farmor fick det bättre för att Sverige förändrades. Hon hade samma jobb som sin mamma kan man säga, men en städerska kunde ha ett bättre liv i det samhälle som formades av politisk vilja. Hon arbetade i offentlig verksamhet där hon behövdes, inte hos privatpersoner.

Häromdagen frågade jag farmor om någon annan i hennes eller farfars familj hade hållit på med musik, eftersom både pappa och min farbror, hennes båda barn, har ägnat sina liv åt det. Hon kunde bara komma på någon morbror som hade haft ett dragspel tror jag det var, en person hon hade hört talas om men inte träffat. ”Men det är klart, kanske om man inte hade haft det så himla fattigt”, sa farmor.

Det är med anledning av Zlatan som jag skriver det här. Jag börjar bli ganska trött på Zlatan och jag antar Zlatan som representant för italiensk fotboll. Eftersom jag råkar intressera mig för den. Det handlar inte om hur bra han är, utan att han beter sig så otrevligt hela tiden.

Jag börjar tänka att Zlatan gillar allt med Italien som jag inte gillar: machoismen, hyllandet av makten och vinnandet till varje pris som de stora klubbarna i Norditalien står för, beundran för hänsynslösa fixar- och trixarpersonligheter à la Moggi och Raiola.

Jag reagerar allt oftare – sedan Zlatans bok kom ut tror jag att detta har blivit allt vanligare – på en slags förtjust inställning i svenska medier till de otrevliga och våldsamma saker som Zlatan gör ibland.

När han som senast skriker ”vad fan glor du på” till en reporter i direktsänd tv är det kanske inte världens undergång, men en i raden av osympatiska saker som Zlatan kommer undan med bara för att han är så bra på fotboll. I tv-studion skrattas det nervöst.

Till och med detta i sig framställs som något som vi ska beundra. Se så betydelsefull Zlatan är, han kan bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser!

Att Zätat också ska ha sagt till reportern att gå hem och laga mat är inte precis något som inte går ihop med hans övriga offentliga beteende.

Simon Bank skrev efter den här händelsen att han inte tycker om att folk alltid tar ställning kategoriskt för eller emot Zlatan, för att i nästa andetag skriva:

”Be mig döma vad han, på ett bredare plan, representerar och ÄR för Sverige 2012 så kommer jag att försvara honom härifrån till evigheten.”

Någon i kommentarerna antar att jag efter en reaktion på Twitter inte har förstått vad som menas med vad Zlatan representerar, men grejen är ju att man direkt förstår att Simon menar, som han formulerar det ”att Zlatan Ibrahimovics gåva till Sverige är att han fått hundratusentals småkillar och -tjejer att känna att de är en del av det här landet eftersom han delar deras bakgrund och deras utgångsposition…”

Det är så väletablerat som berättelse att man inte ens behöver säga det.

Och ja, det är stort och värdefullt för varenda person som han har fått att känna så. Stort nog, för vad det är.

Men ingen har lyckats övertyga mig om att det är vad som förändrar ett samhälle.

Liv Strömquist har redan skrivit bra om det här.

Hon påpekar att Zlatans historia är en berättelse om klass som inte leder till några politiska berättelser eller förslag. Den hyllas som inspiration för människor som delar hans bakgrund. Men, som Strömquist är inne på, man kan inte lösa fattigdomen genom en miljon individuella klassresor.

Det är inte Zlatans fel att ingen politiker har tagit tag i hans bok och sagt att så här kan vi inte ha det, vi måste bygga ett jämlikare Sverige nu. Det är inte Zlatans fel, det är så världen är 2012. Istället för politiska reformer ska var och en vara sin egen lyckas smed. Vi lyfter fram individer som har slagit sig fram som exempel, som Zlatan, istället för att tala om rättvisa.

Och är det inte i själva verket då, när vi talar om Zlatan som förebild, att han ”har fått småkillar och -tjejer att känna” saker, som Zlatans våldsamma utbrott mot med- och motspelare, sexistiska förolämpningar mot reportrar och så vidare, blir något som man bör fördöma eller inte, ta ställning för eller emot? Om hans persona, som barn ser upp till, ÄR någonting för Sverige.

Om man ska se Zlatan som representant, som inspiration för barn, är det inte just då som det blir ganska omöjligt att bortse från vad Simon formulerar som ”en tröttsam machisimo-attityd och en härskarvärldsbild som ibland tangerar semifascistiska styrkeideal”?

Jag blir ledsen för all talang som min farmor och hennes föräldrar säkerligen hade men som de aldrig kunde utveckla på grund av lotten de var tilldelade i livet. Eller Zlatans mamma. Jag tror inte att hon städar 14 timmar om dagen nu när hennes son har lyckats så fantastiskt. Det är underbart i sig, men jag önskar mig ett samhälle där en städerska inte behöver en Zlatan till son för att få ett bättre liv.

Jag önskar att Zlatans berättelse faktiskt hade fått politiska konsekvenser, antar jag. Att den hade representerat någonting annat än vad den gör för Sverige 2012.

/Malena

PS. efter mitt hänsynslösa utnyttjande av Simon Bank som exempel i denna denna text ger han mig den här artikeln, som är mycket bra på samma tema.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>