Stämgaffeln i halsen

Det är tenorer, lillebror Cannavaro och en strålkastarsugen filmmogul-president om vartannat när lågbudget-Napoli tar sig an Harvey Nichols-Chelsea. Men, Napoli är mycket mer än så.

Salvatore Aronica är en omistlig del av detta Napoli. Han är den stenhårt markerande mittback italienarna gillar att benämna killer och som länkar direkt till den italienska fotbollens nedärvda förmåga att försvara, just nu långsamt men tydligt på väg nedåt. Han är också den direkta länken till Walter Mazzarris upphottade version av hans övningar nere i Reggina, på tån av den italienska stöveln, och i Livorno, något tiotal mil norr om den kapsejsade färjan Costa Concordia.

Som ung visade Aronica framfötter och dobbar i Bagheria, 14 minuter motorväg från födelsestaden Palermo, och plockades för det till Juventus av Luciano Moggi, sportchefernas sportchef och en av fotbollshistoriens allra främsta scouter. En plats i den vit-svarta startelvan var aldrig aktuell, där fanns ju Ferrara, Montero och Iuliano … Istället blev det Giro d’Italia, ett Italien Runt, hos Juventus samarbetsklubbar för att utvecklas och någon gång i framtiden kanske återvända. Lillo Fotis Reggina, familjen Vrennas Crotone, Roberto Benignis Ascoli, familjen Franzas Messina och så Reggina i Reggio Calabria igen.

Det var i det Reggina (06/07) som mister Mazzarri tog avgörande steg i utvecklingen av det spelsystem vi ser i dagens Napoli. Ett tydligt och aldrig avstannande kantspel, målfarliga genier i släptåg på renodlad anfallare och en portion jävlar anamma lika tydlig som Vesuvius är tydlig i Neapel. Eller för den delen Etna i Reggio Calabria. Napoli anno 2012 är en uppdaterad och ännu snabbare version av Reggina 06/07. Christian Maggio är snabbare och mer konkret än Mesto och Modesto. De tre tenorerna Edinson Cavani, Ezequiel Lavezzi och Marek Hamsik sjunger högre, och framförallt på en helt annan scen, än Vigiani, R. Bianchi och Amoruso. Men, Aronica är densamme där han ligger och väntar på att hugga till vänster i backlinjen på tre.

Det rynkades på näsan när dåvarande sportchefen Pierpaolo Marino tog ”skogshuggaren” Aronica till Napoli sommaren 2008. 2,7 miljoner euro var inte dyrt, men för en 30-åring som tillbringat karriären på alla andra ställen än den övre halvan av Serie A? OK, bra att ha som back up och i väntan på någon bättre, men inte mer.

Nu gör Aronica sin fjärde säsong i Napoli och har aldrig varit bättre. Han spelar precis lika hårt och nödvändigt fult som han gjort under sin tur runt stöveln. Lagt kort ligger. Aronica vet hur bra han är och försöker sig inte på sådant han inte kan. Man skulle kunna säga att han aldrig går aldrig till överdrift, om det nu inte var så att han är en mästare på de gallfeberretande filmningarna.

Insikt är den ena nyckeln, tålamod är den andra. Aronica vet hur bra han är och har den mentalitet som gör att han orkade vänta på den chans som kanske aldrig skulle komma. Tålamod. Pazienza. Att ta sig fram(åt) genom många små steg, mille passi (it. tusen steg), istället för sjumilakliv. Aronica har både insikt och tålamod och han kan sina mille passi. Han kommer inte att gå till historien som en av de stora backarna, varken i världen, Italien eller Neapel, men han kommer att bli ihågkommen för sin ”stora” inställning. Den låter en påstått medioker mittback från Bagheria vara den som mycket medvetet retar gallfeber på den store Zlatan Ibrahimovic och inte tvekar att ställa sig i kören och låta de firade tenorer vända och vrida på sina arior till publikens stora glädje. Om de spelar i egna laget vill säga. Har de motståndartröja på sig tvekar Aronica inte att köra stämgaffeln i halsen på dem.

2,7 miljoner euro Aronica mot 27 miljoner euro Juan Mata. Publiken har bänkat sig och Aronica står där i kören.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>