En väldigt vacker saga går mot sitt slut

Juventus tar emot Milan i titanernas kamp på nya Juventus Stadium och Maxi López finns där någonstans. För mig blir det bara ännu en påminnelse om en väldigt vacker saga och att den sagan går mot sitt slut. Den om Pulvirentis och Lo Monacos Catania.

På väg från morgonens kaffe går jag förbi en ramaffär som inte bara har ramar och fastnar för en bild av Beatles. Det är ett ungt Beatles på väg mot världsherravälde. 1963. Kanske 1964. På väg framåt och uppåt med en supertydlig energi som går rakt igenom kameran.

Lite drygt fem år innan denna kaffemorgon var energin lika tydlig för oss som stod där på träningsplanen i Mascalucia vid foten av Etna. Vulkanen tittade ner på oss, det var träning, svinkallt och vi väntade på att få veta Catanias straff för det som hänt vid derbyt mot Palermo. Det sicilianska derby som slutade i polismannen Racitis död och vars kravaller kablades ut i världens alla TV-kanaler. En mobil ringde och lämnade beskedet att det inte skulle bli några fler matcher på Massimino-stadion den säsongen, utan istället (hemma)spel på neutral plan.

Neutral-plan-beskedet hade kunnat knäcka vem som helst, inte minst en nyuppflyttad klubb som Catania. Men, inte detta Catania. Inte president Antonino Pulvirenti och inte klubbdirektör Pietro Lo Monaco. Den förre tog emot beskedet i toppluva och lagets trekvartslånga täckjacka, den senare civilklädd och med sitt karaktäriskt sneda leende. Jag kommer alltid att bära med mig detta som bilden av koncentration och av människor som inte tänker ge upp bara för att man drabbas av ett hur-tungt-som-helst-besked. Pulvirenti och Lo Monaco hade med en sällsynt kombination av rå fysisk styrka och smartness redan flyttat fram sina positioner på ett imponerande sätt och man tänkte inte låta den dagens besked bli till något hinder.

Pulvirenti var ägare och president i det Belpasso (20 358 inv.) han bor i, innan han 1998 tog klivet och gjorde detsamma i Acireale i Serie C1. Det var i Acireale (50 190 inv.) som Lo Monaco gjorde entré som Pulvirentis högra hand. Men, klubben var för liten för duons kunskaper och ambitioner. Två år senare kom möjligheten man väntat på. Familjen Gaucci (Catania, Perugia och Sambenedettese) ville sälja Catania och lika givet som att Pulvirenti skulle vara intresserad, lika givet var det att han och Lo Monaco skulle lämna förhandlingarna efter att ha plockat på sig storstaden Catanias (313 110 inv.) stolthet.

Fem år efter det där neutral-plan-beskedet i kylan vid foten av Etna har alla fått bevis på vad den där koncentrationen och bestämdheten var värd. Sex raka säsonger i högsta serien kommer att bli sju, spelartruppen kan mycket väl räcka i det Europa klubben knackar på dörren till, tränaren Montella rankas som av de mest intressanta unga tränarna i Europa, klubbens ekonomi är i ordning med svarta siffror år efter år och där Pulvirenti tog emot neutral-plan-beskedet ligger sedan i maj 2011 en nybyggd träningsanläggning.

Årets säsong är ett näst intill övertydligt bevis på Lo Monacos skicklighet – utnämning av minst sagt orutinerade Montella till tränare, ännu en genial överlämning i målvaktsstafetten och (till slut) en inkomstbringande plusförsäljning av Maxi López (Milan). Den argentinske anfallaren hade nått vägs ände och det visste den rutinerade Lo Monaco. Det går inte att hålla kvar vinden, som den rutinerade klubbdirektören själv brukar konstatera när det diskuteras spelare på väg bort.

Men, säsongens Catania är inte bara ett bevis på vad en kapabel klubbdirektör kan åstadkomma om han får arbeta i lugn och ro. Det är också ett bevis på vad som ofelbart välter ett projekt. Det tar slut när den anställde och inte ägaren ses som den viktigaste ingrediensen för framgången. Allt eller för mycket strålkastarljus på en kapabel klubbdirektör är något en ägare bara klarar en begränsad tid. Allt strålkastarljus på Lo Monaco är något Pulvirenti bara klarar en begränsad tid.

En annan grundläggande regel har också brutits. Den som säger att den anställde inte får utmana ägaren som ägare. För ett och ett halvt år sedan satte Lo Monaco ihop ett konkordat, tog över Milazzo (32 108 inv.) i Serie D och satte sonen Vincenzo att upplärnings-ratta. Serie D, och kanske också Serie C2 och C1, är en sak. En klubb i betydligt större staden Salerno (144 078 inv.) något helt annat.

Sommaren som gick gjorde Lo Monaco inte någon hemlighet av att han ville ta över det konkursade Salernitana och på sikt föra klubben till Serie A. Hans intresse blev till en krigsförklaring. En dag kommer jag att vara du, var signalen Lo Monaco skickade till Pulvirenti. Denne lät sig inte alls övertygas av sin klubbdirektörs försäkran om att ett nytt Salernitana i Lo Monacos händer skulle sorteras in under Catania, konstaterade att det handlade om en klubb som på sikt skulle konkurrera och kritiserade sin klubbdirektör offentligt.

Lo Monaco fick inte sitt Salernitana och luften gick ur bråket med Pulvirenti. Det offentliga gruffandet ändrade inte på det faktum att Pulvirenti och Lo Monaco är två karismatiska och kapabla personer med allra största respekt och tillgivenhet för varandra. Mitt i bråket älskade Pulvirenti Lo Monaco och Lo Monaco älskade Pulvirenti. Berättelsen om hur de båda försonades är något av det vackraste jag läst alla kategorier.

Efter att ha legat där i var sin skyttegrav tar sig Pulvirenti till sin vapenbroders villa, släpps in och går ut på gården där en utpumpad Lo Monaco reser sig ur sin gungstol. De omfamnar varandra och beslutar sig för fred.

Men, saker som bara inte får hända hade hänt och freden var bara tillfällig. Bara det faktum att det var Pulvirenti som kom till Lo Monaco och inte tvärtom berättade allt. Pulvirenti behövde Lo Monaco mer än vad denne behövde honom och alla kunde se det. Respekten och balansen som följer därav hade rubbats.

Ett drygt halvår senare var det dags igen och där är vi nu. Catania går som tåget. Klubben är på väg mot sin bästa Serie A-placering någonsin, på väg mot fler säsonger än någonsin i rad i högsta serien och på väg mot Europa. Alla är imponerade och Lo Monaco höjs till skyarna, med given uppvaktning från hela fotbollsitalien som följd. Han berättar för den som vill lyssna att det inte är säkert att han stannar i Catania nästa säsong och hans president säger sig vara säker på att hitta en lika skicklig ny klubbdirektör om så blir fallet.

Det går helt enkelt inte att hålla kvar vinden. Sagan är slut. Pulvirenti och Lo Monaco är inne på sin Let it be. Eller är det bara Revolver …?

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>