Modet att behålla tröjan på – Sculli och Genoa

När Luigi Giorgi gör det fjärde målet för sitt Siena mot Genoa på Marassi så känner jag på mig inombords att det bara är en tidsfråga.

Och mycket riktigt så flyger den första rökbomben från långsidan in på planen samtidigt som stora delar av curvan börjar knyta sina rödblåa halsdukar runt ansiktet. Tålamodet hade tänjts till en punkt där curvans agerande var oundvikligt. Snarare väntat. Tagliavento väljer att tillfälligt avbryta matchen samtidigt som ledarna i den Genoanska curvan vilt gestikulerar till de egna spelarna att vad som visas upp på planen är oacceptabelt.

Redan vid Sienas tredje mål hade spelarna som följt matchen från läktarna tvingats lämna sina platser. Det ekar slagord från de upprörda supportrarna som anser att klubbens färger dras ned i smutsen. Enkel ultraslogik. Dem är tvungna att agera. Klubben har satt dem i en position där de tvingas att använda sin yttersta och kraftfullaste maktövning.

Det skulle vara enkelt att förkasta supportrarnas agerande som ett verk av vanvettiga galningar. Huliganer som bara förstör och står för allt som är fel med fotbollen. Och när jag slår upp tidningen, webbsidorna med mera imorgon är jag rätt säker på att dem allra flesta väljer att se på eftermiddagens scener just som ytterligare en skandal orsakad galningar helt oprovocerat.

Men det finns något ytterst vackert och skrämmande ärligt bakom fasaden av rök, halsdukstäckta ansikten och glåpord. Genoas filosofi har genom sin president Enrico Preziosi sedan återkomsten till Serie A för fem år sedan varit att år efter år värva stora mängder av spelare. Tillsammans med sportsligt ansvarige Stefano Capozucca har Preziosi sakta, genom värvningar i dussintalet gånger plural, vartenda transferfönster, tvättat bort en fast identitet och relation mellan klubb, spelare och supportrar. Lägg därtill tränarsnurren efter Gasperini och vi har en magmakammare vars tryck ständigt stiger.

Dagens Genoa är i mångt och mycket ett hopplock av spelare som i min värd inte riktigt förstår vad en piazza som Genoa faktiskt innebär. Några få som Rossi, Sculli och Mesto försöker hålla fanan ute på planen hög medan klubben inifrån, sakta kryper mot ytterligare ett förfall. Preziosis agerande är förvånansvärt på flera plan. För det första så verkar han, till och med idag, helt oförstående till vad som är på väg att hända. Framför allt oförstående till curvans motreaktion på vad dem anser vara oundvikligt om dem inte agerar omedelbart. En enkelbiljett till Serie B.

Ultrasledarna ställer ett krav på Marco Rossi som är först fram att ta diskussionen med den upprörda curvan. ”Vill ni spela klart matchen så tar ni av er tröjorna”. Ett av de tuffaste krav en curva någonsin ställt på sina egna spelare. Marco Rossi vänder sig om och samlar stilla in sina lagkamraters tröjor. Känslorna är starka. Giandomenico Mesto brister ut i gråt.

Samtidigt så syns inte presidenten till. Hans spelare står på planen och blir bokstavligt avklädda inför hela fotbollsitalien men ändå har han inte mod att stå upp för det lag och de spelare som det i grund och botten är han som valt ut. Hans lag, där han är president. Preziosis agerande idag har troligtvis suddat ut all respekt som tidigare fanns för honom från både sina egna spelare och klubbens supportrar.

Precis som Rossi är på väg att överlämna matchtröjorna till supportrarna kliver Sculli fram. Han förklarar bestämt att han inte tänker ta av sig tröjan som han, enligt honom själv, anser att han har gjort allt i hans makt att ära. Sculli står upp för sin sak. Det lilla ansiktsuttryck man kan skymta bakom halsdukarna på supportrarna i curvan förändras. Trots att dagens match mot Siena är körd så finns det ännu hopp. Sculli och dem andra spelarna kunde ha tagit den enkla vägen. Gett upp sina tröjor. Erkänt sig besegrade. Gått av planen i total skam. Precis som sin president.

Istället tar man mod och övertalar sina egna supportrar att man måste fortsätta spela. Trots det förnedrande resultatet och de fallna tårarna. Trots att deras egna fans krävt deras tröjor i en hög. Från Preziosi, som nu i alla fall lunkar omkring på planen synlig, kommer ingenting. Ingen reaktion. Niente.

Genoaspelarna återvänder till planen och spelar en halvtimme framför sina supportrar som resterande tiden står med ryggen mot dem. De visar karaktär och en vilja till upprättelse. För sin egen men också för klubbens skull.

Scenerna som utspelade sig på Marassi kommer i stora rubriker målas upp som en skandal. En skam för Genoa och hela den Italienska fotbollen. Samtidigt som det är ett kvitto på den genuina passion som fortfarande finns på arenorna runt om i Italien. Utöver den inledande rökbomben som mest var för att få ordentligt gehör, så var händelserna på Marassi inget mer än ett publikt och ärligt bråk mellan två parter i en evig kärleksrelation. Ett öppet gräl, där känslor svallade över, precis som dem gör i verkligheten. Ett bråk där krav och motkrav ställdes publikt under pressade former i en pressad situation. Orimliga krav i en orimlig situation.

Den vackra och känsloladdade kramen som delades mellan Sculli och den flintskallige ultrasledaren i slutet på deras hätska samtal kan mycket väl vara det som får Genoa som lag att orka kämpa de återstående matcherna för att undvika nedflyttningen.

En nödvändig försoning i ett läge av påtvingad nöd. Ett tecken på kärlek i ett ögonblick av förakt. En annan bild av vad som hände på Stadio Luigi Ferraris.

I slutändan är det upp till var och en av oss att dra den slutsats som vi anser lämpligast. Att förkasta, berömma, bedöma, eller förstå.

Precis som Genoaspelarna i detta nu håller på att göra.

Precis som Enrico Preziosi säkert redan har gjort. För länge sedan.

//Abizzo – con la maglia adosso

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>