Liedholmparallellen

Faktum är att det var allt prat om bollinnehav i Luis Enriques Roma som först fick mig att tänka på Nils Liedholm och vad en Liedholmälskande romare, som var med på den tiden, sa till mig om Romas fans. Han sa det långt innan Barcelonas bollinnehavsideologi började dominera fotbollsvärlden som den gör nu.

Han sa att romarna är som Liedholm, ”cultori del possesso palla”, bollinnehavsälskare. Så romantiskt.

När Claudio Ranieri tränade Roma brukade Kristian skicka sms till mig om att ”catenaccio finns i vårt dna” och sånt. Ja, det finns kanske i Italiens dna, men det är i så fall inte samma som Roms. Hur tjockt romerskt blod det än flyter i Ranieris ådror.

Det moderna Roma, som Nils Liedholm och Dino Viola blev föräldrar till i början av 80-talet, byggde på Lidas idéer om att hålla bollen inom laget. Att spela ”rolig” och ”offensiv” fotboll.

Sedan Luis Enrique fick mig att tänka på det där har jag gjort lite sporadiska historiska nedslag i Liedholms första säsong med Violas Roma, 1979/1980. (Liedholm hade redan varit i klubben en period på 70-talet.)

Tyvärr tror jag inte att Luis Enrique är en lika stor tränare som Nils Liedholm, eller att historien upprepar sig på någon slags vidskepligt sätt. Men parallellen kan vara värd att göra bara för att lära sig och minnas vad som är nytt och vad som inte är det. Eller att det som ser ut att inte vara så märkvärdigt från början kan bli det med lite tid.

Likheterna var större än jag trodde när jag sökte i La Stampas arkiv (de är de enda som har ett så fantastiskt arkiv på nätet från den tiden) på artiklar från när Viola köpte Roma. Hur han talade om att ta ett steg i taget, att ge tränaren förtroende.

Liedholm och Viola tog Roma från att vara en klubb som kämpade om att hålla sig kvar i A till att slåss om ligaguldet. Det var deras ”kulturella revolution”, som Walter Sabatini formulerade sig om dagens Roma.

Nils Liedholm och hans Roma introducerade zonspelet i Italien. Det var ingen liten grej att göra, och första året gick det inte bra. Likheterna i hur Roma beskrivs då och nu är slående. Försvaret läckte, spelet var långsamt, resultaten gick upp och ner, press och kritiker sågade tränarens nya filosofi.

Jag lånade häromdan Liedholms egen bok som han skrev precis efter att han lämnat Roma, 1984. Fotboll, stjärnor och vin heter den. Där beskriver han saken själv. ”Mitt utgångsläge var inte lysande när jag kom till Roma 1979. Laget låg rent av jumbo i ligan …”, skriver han. Sedan gick det bättre. Men.

Jag hade innan dess en del svårigheter att brottas med. Vi låg visserligen så pass hyggligt till som fyra i ligan under hösten 1980, men spelet hade inte fungerat särskilt bra. Tempot sjönk och vi malde tomgång på ett sätt som gjorde både ledningen och spelarna, supporterna och pressen oroliga. Milano-tidningen Gazzetta dello Sport kallade Roma för ett lag av ”sömngångare”, och själv blev jag kritiserad för att ha lanserat en felaktig taktik. Jag tog kvirret med ro, betraktade en del av pressattackerna som sensationssökeri och beslöt att inte göra några avsteg från den väg jag stakat ut.

På något vis tror jag att Luis Enrique hade uppskattat att kunna förstå det svenska, Liedholmska, ordet ”kvirr” och kunna tänka på det när han lämnar presskonferenssalen på Trigoria om lördagarna.

Liedholms självkritik får mig också att undra om Luis Enrique skulle känna igen eller få sig en tankeställare av det här, eller vad det är för misstag som han har upptäckt att han har gjort med Roma.

Jag levde kanske i den villfarelsen när jag kom till Roma, att de flesta spelarna ägde en kapacitet, som var jämförlig med min egen när jag själv stod på toppen. Tidigare hade jag också gjort det felet, att jag förutsatte att spelarnas tankebanor i fråga om fotboll löpte ungefär jämsides med mina egna – istället för att ta reda på hur grabbarna tänkte, hur de uppfattade fotbollen. Jag gjorde sedan vad jag kunde för att ändra denna min inställning.

Skillnaderna är såklart stora mellan Luis Enrique och Liedholm. Liedholm var betydligt mer erfaren och hade både spelat och tränat i Italien. Han var i princip en del av italiensk fotboll då, även om han införde någonting nytt.
Mina undersökningar är knappast vetenskapliga men jag tror att första gången Liedholm nämner zonspel i La Stampas arkiv är 1973. Då var han arbetslös och hade just lämnat Fiorentina.

- I utlandet har de inte gjort någonting annat, hittills, än att kopiera vårt sätt att spela. Nu kan vi inte slappna av, det går inte att åldras, säger han om den italienska fotbollen.

- Jag ska förklara vad jag menar: I försvaret måste man spela zonspel, och lära sig en mindre statisk mekanism. Det handlar framförallt om uppgiften för liberon och stoppern. Det behövs en mer offensiv mentalitet. Vi har vant oss vid en extremt defensiv taktik allt för länge.

Liedholm härrör det här zonspelet/hålla-bollen-spelet/offensiva spelet  till när han själv spelade i Milan.

- När jag spelade med Nordahl och Schiaffino fanns det mer andningsrum i våra manövrar och bollen ”hölls” alltid av oss.

I sin bok beskriver han hur Roma spelade. ”Possesso palla”-spelet, som fansen kom att älska och som ledde till det bästa som någonsin hade hänt Roma: scudetton 1983.

I Roma valde jag att satsa mer på offensiv fotboll, att lära spelarna att hålla bollen mera inom laget och stärka deras känsla av att vara medlemmar av en effektiv samarbetande gemenskap. Mitt träningsprogram tog sikte på ett program av hårda fysiska övningar och teknisk bollträning, och jag fann att zonspelet var en modell som skulle passa oss bäst. Jag ändrade Romas spelsystem, så att det kom att innefatta två yttrar och en center, tre mittfältare, varav en skulle spela något framför de båda andra – och så en av de fyra killarna i backlinjen, som en offensiv understödjare.  Detta gav oss möjlighet när läget så tillät, anfalla med åtta man.

Det är klart att det tog sin tid, innan grabbarna anpassade sig till denna strategiska och taktiska nyordning, men idag klarar de sina roller, och följden har blivit ett både roligare och vassare Roma-spel.

Likheterna är för övrigt fler, även om de kanske är mest kuriösa. Även säsongen 1979/80 präglades till exempel av en spelskandal (Lazio var som alltid inblandat), Roma åkte på en turné till USA efter säsongen då som nu.

Roma värvade på sommaren 1980 Falcão, som enligt Liedholm på egen hand gjorde Roma till ett bättre lag. Från en sjätteplats (först sju sedan sexa efter att Milan hade flyttats ner till Serie B på grund av skandalen) första året till en andraplats året efter. Falcão, eller arbete och tid, gjorde att Liedholms idéer vann.

De historiska undersökningarna går vidare.

/Malena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>