En resa i fotbollens Neapel – Del III – Maradona, förfall och farbröderna i Capua Vetere

Maradona spelade sin sista match för Napoli den 24:e mars 1991. Veckan innan hade han, efter bortamatchen mot Bari, plockats in för dopingtest. Provsvaret var positivt för kokain. Maradona har sedan första dagen förnekat att han skall varit dopad. ”Det var uppgjort alltihop. Det var Italiens hämnd på mig för att jag slog ut dem ut världsmästerskapet året innan”, berättar Maradona i sin självbiografi.

Drygt ett år tidigare, tredje juli 1990 skulle Maradona sätta Napolitanarnas kärlek på prov. Hans Argentina hade nått semifinalen i VM och för motståndet stod hemmanationen Italien. Matchen skulle spelas på Stadio San Paolo. Argentina hade spelat två av sina gruppspelsmatcher i Neapel och där hade publiken välkomnat sin hjälte med öppna armar. Maradona var Neapels kung och man älskade honom av hela sitt hjärta.

Argentina hade också spelat tre matcher utanför Neapel. I Florens, Milano och Turin På dessa arenor bussvisslades det under den Argentinska nationalsången. Maradona var en symbol för hela Neapel och överallt så försökte man häckla och få honom ur balans.

När Maradona äntrar Stadio San Paolo som Argentinsk lagkapten mot Italien vecklas en lång banderoll ut i Curva B – vanligtvis Napoli fansens sektion. ”Vi älskar dig Diego, men Italien är vårt land”. Under den Argentinska nationalsången hördes det inte en susning från läktaren. Under matchen så buade ingen åt Maradona. I Neapel respekterade alla Diego Maradona.

Matchen slutar 1 – 1 efter full tid och förlängningen blir mållös. Maradona slår det som skall bli Argentinas avgörande straff och gör mål. Italien misslyckas med att ta sig till final i VM på hemmaplan. Efter matchen löper Maradona fram till Curva B och tackar. Trots att Italien förlorat och dem flesta på läktaren är ledsna och besvikna applåderar dem Diego och sjunger ramsor i hans ära.

Napolitanarna visade Diego Maradona verklig och gränslös kärlek och fick den besvarad.

Men någonstans där efter matchen mellan Argentina och Italien på Stadio San Paolo sommaren 1990 nådde relationen mellan Maradona och Napolitanarna sin klimax.
Den efterföljande säsongen var kaotisk, Maradona var under hårdare bevakning än någonsin. Från tidningar, tv och annan media. Hans relation med klubbens dåvarande president Corrado Ferlaino utvecklades till det sämre för var dag som gick.

Situationen blev tillslut ohållbar och när det positiva dopingsvaret kom tillsammans med en två år lång avstängning valde Maradona att lämna Neapel. Han flydde mitt i natten, utan ett ordentligt farväl.

Sju fantastiska år slutade abrupt och på ett ovärdigt sätt. Napolitanarna kände sig svikna och förrådda, men framför allt oroliga. Innerst inne visste dem vad som väntade.
Maradonas separation från Napoli var början på det som tretton år senare skulle bli klubbens slutgiltiga fall. Ett sakta men stadigt förfall som tog med sig hela staden och dess befolkning.

I den lilla orten Santa Maria Capua Vetere, ett par mil norr om Neapel, ligger en av regionens äldsta supporterföreningar. Redan år 1975 grundades supporterklubben, Club Napoli Santa Maria Capua Vetere, i Napolis ära. Luigi Buonpane är idag hedersordförande i föreningen och var en av dem som startade verksamheten för snart 40 år sedan. ”Vårt stora intresse för Napoli kom när Giuseppe Savoldi värvades till Napoli. Vi ville kanalisera vårt supporterskap på ett bra sätt. I början kretsade allt vi gjorde enbart kring fotbollen”, berättar Luigi.

Klubblokalen vi befinner oss i är enorm och överblickar torget framför den vackra stadskyrkan. Längst in i lokalen sitter det ett trettiotal herrar och spelar kort. Ytterligare några agerar åskådare. Runt biljardbordet i rummet bredvid är det fullt hålligång. Träningen inför klubbens interna biljardmästerskap är inne i sitt intensivaste stadium och alla vill toppa formen inför den prestigefulla utslagsturneringen.


Club Napoli Santa Maria Capua Vetere. Foto: Bobo Olsson

På väggarna hänger det inramade foton av Napolis lag, från tidigt 50-tal och framåt. Stämningen är lugn, förmiddagssolen har precis slagit rot på himlen och ljuset väller in genom den öppna porten. ”Titta, där är Jeppson, svensken”, säger en äldre herre entusiastiskt och pekar mot den enda blonda spelaren på lagbilden som hänger på väggen. Här samlas många av de över trehundra medlemmarna för att umgås, läsa tidningar, spela biljard och diskutera fotboll. ”När Napoli spelar finns det inte en centimeter till övers här inne”, förklarar Renato delle Femmine, föreningens nuvarande ordförande.

I orten med lite drygt 30 000 invånare är bandet till supporterföreningen extra tydligt. ”Vi är extremt måna om vårt samhälle och dess historia, ni ser det var här alla gladiatorerna som kämpade på Colosseum tränade”, flikar Renato in. ”Vi har alltid tagit vårt ansvar för samhället och folket runtomkring oss. Hjälpt dem i behov av hjälp helt enkelt. Vi står också bakom mycket av ungdomsidrotten här i Santa Maria. Cyklingen, volleybollen och fotbollen. Vi startade allt. Vår kärlek till Napoli har varit till nytta för hela samhället”, berättar Luigi stolt.

Utanför klubblokalen passerar unga som gamla, många är på väg till ett torgmöte som hålls en gata ner. Alla förbipasserande hälsar artigt på herrarna som sitter och lapar sol i dörröppningen. Bredvid dem fladdrar en stor och ljusblå flagga. På skylten, samt markisen ovanför dem, står det kort och gott Club Napoli.
Alla du ser här inne, i alla fall vi som börjar bli lite äldre”, säger Luigi skämtsamt ”Vi följde Napoli vart dem än åkte. Det var långa resor i pyttesmå bilar. Det kunde ta oss flera dagar att åka upp och se en match i norra Italien och sedan tillbaks hem.


Tidningsläsning på Club Napoli S.M Capua Vetere. Foto: Bobo Olsson

Bredvid Renato och Luigi sitter också Giovanni di Costanzo, han är sportsligt ansvarig i föreningen. ”Kan det ha varit säsongen 78/79?”, frågar han. Renato nickar instämmande och Giovanni fortsätter. ”Napoli skulle möta Perugia på bortaplan så vi organiserade oss och bilade upp, 40 mil enkel resa. Hela vägen norrut, på varenda restaurang och bensinstation vägrade dem sälja mat till oss. Den lilla matsäcken vi hade med oss tog slut direkt. När vi kom fram till Perugia var det precis samma sak. Varenda bar, affär och matbutik nekar oss. Napoli förlorar med 2-0. Det var knappt så vi orkade heja på läktaren. Färden hem kändes oändlig, vi var inte tillbaks förens sent på natten. Då hade vi knappt ätit på ett helt dygn.”, skrockar Giovanni och klappar sig över magen.

Luigi beskriver det gamla Napoli med lyster i ögonen. Han plockar fram ett slitet årskort, laminerat med plast, fullt av små stansade hål, ett för varje match det använts. ”Förut fick vi som var ordförande ett varsitt sådant här kort personligen av presidenten för Napoli. Corrado Ferlaino gav mig det här kortet 1976.”


Luigi Buonpane, hederordförande, visar upp sitt årskort. Foto: Bobo Olsson

Luigi fortsätter, utan följdfråga, raskt i egen regi. ”Förr i tiden fick varje förening fyra biljetter av Napoli till varje hemmamatch, så vi kunde sätta upp vår banderoll på arenan. Nu får vi som mest en, resten måste betala precis som alla andra. Respekten för oss supportrar har försvunnit mer och mer. Nu handlar det bara om pengar.”, avslutar han.
Precis som resten av Neapels befolkning så led även Club Napoli Santa Maria Capua Vetere under de år Napoli hade det svårt. ”Visst var det så, vi slutade aldrig att följa laget. Men vårt engagemang var svalare, och framåtandan i föreningen var inte alls den samma.
” förklarar Renato diplomatiskt.

Det blir helt tyst i lokalen. Precis som att alla, i det nu fulla rummet, vet vad som skall sägas näst. Luigi tar lågmält över efter Renato. ”Jag trodde aldrig att jag skulle leva länge nog att se Napoli gå under helt. Det som hände 2004 var bland det hemskaste i mitt liv.

Under sommaren 2004 kommer det definitiva beskedet från Neapels domstol. SSC Napoli försätts i konkurs. Efter år av ekonomiska svårigheter och spel i den Italienska andradivisionen, Serie B, är klubbens kassa helt tömd. För första gången sedan fotbollen kom till Neapel så saknar staden ett fotbollslag. Trots att det var allmänt känt att klubben hade problem så var det med kollektiv chock Neapelborna tog emot domstolsbeslutet. Deras kärlek och passion var nu herrelös.

Det var länge oklart vad som skulle hända med Napoli och många frågor cirkulerade runt i Neapel. Fanns det någon som var villig att lösa skulderna och ta över klubben? Var det definitiva slutet? Många frågor, men ytterst få svar.

Hjälplösa och desperata Napolitanare samlades varje dag vid Piazza Municipio, torget utanför Neapels kommunhus, för att protestera och visa sitt missnöje. Till en början var de få men skaran växte dag för dag. Snabbt var de uppe i flera tusen hängivna supportrar som vägrade att ge upp.
När allt ser som mörkast ut dyker Aurelio de Laurentiis upp från ingenstans. De Laurentiis är en filmmagnat från USA med Napolitanska rötter. Napoli verkar ha hittat sin nye ägare och president.

På några dagar betalar han de 30 miljoner euro som krävs för att åtminstone skriva in Napoli i tredjedivisionen, Serie C1.  Han värvar sportchefen från Udinese, Pierpaolo Marino och startar arbetet med att föra Napoli tillbaks till den Italienska fotbollens finrum – Serie A.

De Laurentiis visste vad som krävdes för att lyckas. Han var tvungen att bryta ner det gamla Napoli totalt för att ifrån grunden bygga upp det nya. Under en övergångsperiod på två år heter klubben Napoli Soccer. Huvudkontoret samt träningsanläggningen flyttas bort från Neapel till den lugnare förorten Castelvolturno.
Den första hemmamatchen för det nya Napoli på San Paolo i Serie C1 lockar över 50 000 åskådare.

Efter bara tre år med De Laurentiis som president är Napoli tillbaks i Serie A. När Napolispelarna kliver av flygplanet som tagit dem hem från Genua och den sista avgörande matchen i Serie B pågår redan festen för fullt.

Inte i vår vildaste fantasi trodde vi att det skulle gå så fort. Lyckan att vara tillbaks i Serie A var otrolig. Som supporterförening kände vi oss som pånyttfödda.”, förklarar Luigi Buonpane och ler brett.

Det blåser återigen hoppfulla vindar in över Neapel. Dagens Napoli är starkare än på tjugo år. Entusiasmen bland befolkningen är återfunnen och tron på en framtida seger börjar så sakta gro nere på Neapels gator igen. Framgången då Napoli för första gången på 21 år deltog i Champions League – den största Europeiska cupen för klubblag – har åter väckt ett internationellt intresse.

Matcherna i Champions League som spelades på San Paolo kommer gå till historieböckerna som något alldeles extra. Passionen och trycket på läktarna var som från en annan planet. Nästan som om Neapelborna i två decennier hade gått och väntat på en chans att få visa den breda Europeiska fotbollspubliken vad fanatism verkligen innebär.
De allmänna tongångarna bland befolkningen är positiva och förändringen i staden är tydligt märkbar jämfört med de kämpiga åren Napoli som klubb hade under hela nittiotalet samt första halvan av det nya milleniet.

Trots en världsomspännande finanskris har Neapel klarat sig relativt bra. De inbyggda och unika skyddsnäten har hjälpt staden att klara sig undan den värsta recessionen. Handeln med supporterprylar har skjutit i höjden och fler Neapelbor än någonsin kan leva på försäljningen.
Napolis korta och målmedvetna vandring från kris och konkurs till att återigen vara ett framgångsrikt och slagkraftigt lag har inspirerat hela Neapel. ”Napolitanarna relaterar omedelbart till fotbollen. Vi hjälpte Napoli att återvända dit dem hör hemma. Nu är det Napolis tur att hjälpa oss. Det är så det fungerar.”, förklarar Luigi och fortsätter, poetiskt, att beskriva relationen mellan Neapel, dess invånare och fotbollen.

Orden som Luigi delar med sig av flyter fram som sammet genom luften. De är lena och fyllda med en innerlig kärlek som sprider värme i det trånga rummet.
Det som utmärker denna trios sammanflätade öden är den totala graden av beroende som finns och alltid funnits tvinnad, som en orubblig konstant, mellan just fotbollen, staden och alltid i mitten, vi, supportrarna, det vanliga folket. Ett samlevnadsspel där den ena pjäsen aldrig kunnat segra utan hjälp från de andra två. Där en ensam pjäs försöker, men aldrig är stark nog att dra hela lasset. Där framgång och sorg alltid delats, både i tid och i rum. Vi är varandras största hjälp, kanske enda räddning och samtidigt våra största motpoler. Tillsammans har vi genomlidit de djupaste av kriser och firat de vackraste av segrar.”

Vi lämnar Santa Maria Capua Vetere och återvänder in mot Neapel. Solen lyser fortfarande stark på himlen. Landskapet som passerar förbi allteftersom pendeltåget förflyttar sig, gungandes fram på spåren, är insvept i ett dovt skimmer. Våra hjärtan är fyllda av värme från Luigis djupa kärleksförklaring blandat med glädjen, stoltheten och gemenskapen mellan medlemmarna i klubben och den vackra relationen till sin omgivning. Vi har fått en äkta inblick i Napolitanarnas omutbara kärlek till fotbollen och den effekt det kan ha på hela samhället.

Tåget stannar och myllret från Neapels gator hörs igen. Solen är precis på väg att sjunka ned bakom medelhavets disiga horisont. I det oskarpa ljuset, som uppkommer i övergången mellan kväll och dag, skymtar en ljusblå flagga hängandes från en balkong.

På löpsedlarna vid tidningskiosken under balkongen kan man uteslutande läsa om den stundande cupfinalen mot Juventus. ”Nedräkningen har börjat och förberedelserna är i full gång”. Neapelborna rustar äntligen för fest – och precis som alltid – är det till fotbollen man vänder sig i hopp om att få sina drömmar förverkligade.

Luigis ord börjar så sakteliga sjunka in, ”…sammanflätade öden…”

//Abizzo – finito

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>