Patina och överlägsen skeppare eller ny motor?

En sprakande föreställning på ett kokande San Siro i elljus och Silvio Berlusconi ner i omklädningsrummen efter match för att gratulera och sola sig i glansen. Hur länge till kommer vi att få se det? Och hur mycket har vi egentligen fått se av det efter 1994?

Silvio Berlusconi har alltid gillat att ha boll. Han har älskat att föra matcherna han varit involverad i, men nu har han inte bollen längre. Silvio har inte längre bollen i politiken och det var länge sedan hans Milan förde spelet mot de allra bästa. Berlusconi har förvandlats, eller tvingats förvandla sig, från en van Basten som gör mål på mål och avgör vilken match som helst till en trött Ronaldinho som håller bollen så länge att han till slut tappar den.

Berlusconi köpte Milan 1986 som leksak och hävstång för affärer. På köpet fick han den politiska potential det alltid är att äga fotbollsklubb i Italien. Berlusconis Milan startade i rasande fart och klubben kunde snart titulera sig ”klubben med flest titlar i världen”. Efter ett knappt årtionde marscherade den politiska potentialen upp och ställde sig jämsides med leksakeriet och affärsaspekten. Minst. Affärer var tvungna att räddas och politiken blev nödvändighet. Hur man än vänder och vrider på det är 1994 året det vände. Inte så att de sportsliga resultaten sjönk som en sten, men från 1994 har Milan sakta men säkert varit på väg ner. Inte snabbt, utan långsamt. Som en tomatsås som puttrar och puttrar och puttrar.

Milans tränarposition illustrerar vad det handlar om. Arrigo Sacchi gick till attack och slog världen med häpnad. Fabio Capello befäste och flyttade fram Milans positioner ytterligare. Carlo Ancelotti förvaltade och skulle se till att såsen inte kokade torr. Leonardo var det nya vackra ansiktet på Milans gamla kropp som skulle få oss som tittar att tro att man hittat ungdomens källa. Idag är det Massimiliano Allegri, den pragmatiske Livorno-sonen Milan paxade via Gallianis berömda ”physique du rôle”-uttalande, som ger oss sanningen om Milan.

- Jag gillar mer när bollinnehavet är större. Barcelona är ett exempel på det, svarade Silvio igår kväll. Bollinnehavet är alltså i fokus igen. Det spelförande Milan är och förblir det Milan han vill se. Frågan är hur gårdagkvällens ”laddad-Silvio-nere-i-omklädningsrummen-på-elljus-San Siro” skall tolkas. En sista dödsryckning, förebådelsen om en ny och mer intensiv Berlusconi-tid eller kanske början på överlämningen av stafettpinnen? Och stannar stafettpinnen i så fall inom familjen eller är det någon rysk oligark eller arabisk halv- eller helstatlig investeringsfond som skall in?

Än så länge sitter Silvio stilla i båten, men de som sitter där med honom tittar sig omkring och skruvar oroligt på sig. Barnen Marina, Barbara och Piersilvio och skepparen Galliani undrar alla vad båtens ägare tänker göra. Bukten är ju full av nya oligark-, emir- och prinsyachter med hur starka motorer som helst. Silvio vet att han förlorar matchen om starkast motor, men vet också att få eller inga spöar hans Milan när det kommer till patina och skepparens förmåga.

Där har ni dagens Milan. Patina och skepparens överlägsna förmåga eller ny motor? Bara Silvio vet.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>