Un portiere frizzante

Det skrivs en del krönikor och blogginlägg som inte publiceras. Lost tapes helt enkelt. Den här är från 29 januari, dagen efter att Lecce vunnit sin första hemmamatch 2011/12.

———-

En del kallar honom l’uomo ragno (sv. Spindelmannen), jag brukar kalla honom SuperBenassi. Nu vet alla att det handlar om en … portiere frizzante.

Massimiliano Benassi var omutlig mellan stolparna när lilla Lecce besegrade stora Inter och vann sin första hemmamatch för säsongen. Hans historia är i mångt och mycket typisk för den italienska fotbollen. Du må vara bra, men kan ändå få vänta länge på den chans som kanske aldrig kommer.

Benassi började i hemstadens Alatri, fick varken napp i Napoli eller Rom och flyttade istället till andra sidan Rom och började karriären i Toscana. Först Siena (Serie A), sedan Sangimignano (D), Poggibonsi (D och C2) och Sansovino (C2) innan färden gick till Juve Stabia (C1). Hela tiden utomordentligt reaktionssnabb och med ett facit på mindre än ett insläppt mål per match. Men, kort.

Benassi mäter 178 centimeter i strumplästen och har under en hel karriär fått höra att ”visst är han bra, men synd att han är så kort”. Väldigt många spelare hade givit upp, men inte Benassi. Sommaren 2007 lämnade han Castellamare di Stabia efter en säsong och flyttade till Sassuolo (C1), där han var med och spelade upp laget i näst högsta serien för första gången någonsin. Återigen reaktionssnabb och återigen med ett facit på mindre än ett insläppt mål per match.

Men, det blev ingen Serie B-fotboll för Benassi. Lagets nye tränare (Andrea Mandorlini), valde att satsa på den åtta cm längre Walter Bressan (Grosseto) och Benassi fick se sig om efter ny klubbadress. Emilia-Romagna blev till Umbrien och Benassi tog bilen till Perugia för spel i det Perugia som Leonardo Covarelli skulle göra stort igen. Det gick inte alls för Covarelli, men alldeles utmärkt för Benassi, som för första gången fick klubbar högt upp i seriesystemet på kroken.


Max Importanza.

Perugia gick i konkurs inför 2010/11 och Benassi stod utan kontrakt. Den ordinarie tröjan lite längre ner i serierna eller andrekeeper i Serie A? Pietro Lo Monaco, rutinerad sportchef i Catania, bördig från Torre Annunziata och expert på att fiska talanger lite längre ner i serierna, hade såklart koll på keepern som vaktat i grannstaden Castellamares Juve Stabia och funderade på honom som back up till Andujar.

Men, det blev Lecce. Salentoklubben hade överraskande tagit sig tillbaka till Serie A och skulle satsa på Antonio Rosati även i högsta serien, men behövde en reserv. Dåvarande tränaren Luigi De Canios val föll på Benassi och någonstans där träffade jag på honom för första gången.

Fabrizio Lorieri, Lecces målvaktstränare, hade precis drillat sin trio på träningsanläggningen i Calimera och var nyfiken på vad jag tyckte om säsongens keeprarna inför 2010/11.


Bravissimo!

Jag valde att lägga mer tid på andremannen Benassi än på Rosati och fick förklara varför när för- och nackdelar nagelfors fram och tillbaka. Längden var, såklart, uppe till diskussion, precis som den där reaktionssnabbheten alla numera känner till och de fötter som var och är av en helt annan dignitet än Rosatis. Benassi verkade dessutom ha en bra inställning och var hela tiden taggad. När det hela skulle sammanfattas blev ”frizzante” (sv. med bubblor i) mitt val av ord.

- Ah, frizzante!? Bra beskrivning. Jag skall komma ihåg det, frizzante …. Loriero kände på min beskrivning och sken upp i ett vargagrin. Sedan dess är det frizzante och inget annat som gäller när vi diskuterar Benassi.

Ifjol var det givet att Benassi skulle spela andra fiol bakom Rosati och många tog för givet att det skulle bli samma visa denna säsong när Julio Sérgio (Roma) angjorde klacken. Brassekeepern var en del av ett större paket, som även inkluderade hyllade U21-spelaren Andrea Bertolacci, signerat agenten Alessandro Lucci. Men, det är långt ifrån självklart att en spelare som varit hyllad i en större klubb går ut och levererar i ett kölag. Julio Sérgio fick börja mellan stolparna, men såg inte speciellt intresserad ut och fick snart lämna över förstatröjan till en 30-åring som aldrig spelat Serie A (förutom det redan klara Lecces sista betydelselösa hemmamatch mot Lazio i maj 2011).

En lättare skada på Julio Sérgio inför Genoa borta i mitten av oktober och ordningen var omvänd. Benassi imponerade stort och sedan dess har den ordinarie tröjan varit hans, med Roma (b) och Parma (b) som undantag (Julio Sérgio mellan stolparna mot gamla klubben Roma var ett sista försök av tränaren Di Francesco att få igång den målvakt som var tänkt att garantera säsongens Lecce). Parma borta handlade om magbesvär, men det var det sista besväret som skulle rubba Benassi.

Strax innan jul kom anklagelser om att Benassi skulle varit med och sett till att den där betydelselösa sista hemmamatchen säsongen innan slutat på ett visst sätt. Han skulle han skulle alltså ha varit med och gjort upp matchen i sin Serie A-debut. Benassi var förstörd, men förbannad och tydlig med att han tagit väldigt illa upp. Nästa smäll kom, bokstavligen, två veckor senare när han bröt näsan efter att ha kastat sig framför fötterna på framstormande anfallare i den viktiga bortasegern mot Fiorentina.

Efter den brutna näsan är det mask som gäller. Och fortsatt utmärkt målvaktsspel. 0-1 mot Juventus och 2-2 mot Chievo Verona är kanske inte siffror som vittnar om det, men 1-0 mot ett pånyttfött Inter med sju raka segrar är siffror som bär vittnesbörd. De som ändå tvivlar frågar Samuel, Pazzini, Milito et al. De visste inte, men de gick upp mot en portiere frizzante i sitt livs slag.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>