De rivna broarna från VM ’90 – lärdom och framtid

Italien blev tilldelade världsmästerskapen år 1990. Runt om i hela Italien skulle arenor renoveras, rustas upp och putsas till perfektion för att tillgodose de kräsna ögonen från hela världens befolkning. Man hade sex år på sig att ”förverkliga en dröm” som Luca di Montezemolo beskrev det. Han hade utsetts till manager för projektet. Tidigare hedersuppdrag inom Ferrari och den italienska seglingen hade övertygat de styrande fotbollspamparna i Rom och Milano. Som högste ansvarig för hela mästerskapet finner vi ärkeboven Franco Carraro (som när mitt ilskna närminne tryter skall få ett par inlägg tillägnade sin smutsiga tillika framgångsrika karriär inom il calcio).

I Neapel var det startskottet på ett av de största rånen i modern historia. Tidigt stod det klart att San Paolo var en av de arenor som skulle få mest strålkastarljus riktat emot sig. Och därmed även staden Neapel. Intentionerna må ha varit goda. Men slutresultatet går inte att bedöma som något annat än katastrofalt. När Aldo Serena missar sin avgörande straff för Italien mot Argentina den 3:e juli är VM officiellt över för Neapel och Stadio San Paolo.

När turneringen så småningom skulle utvärderas var resultaten blandade. Det blev ett brons för Italien. Organisationen hade fungerat relativt bra. De tillresta supportrarna verkade nöjda. Incidenterna förhållandevis få. Men det fanns ett stort orosmoment.

Den massiva budgeten som var avsatt för att renovera Stadio San Paolo samt stadsområdena i närheten ring kvarteren Fuorigrotta och Mergellina osade av tveksamheter. Och inte bara den i Neapel. Samtliga städer och arenor inblandade i turneringen hade svårt att redovisa kostnader och utgifter samt de reella förbättringar man fått för pengarna.

När den slutgiltiga utredningen publiceras har den initiala budgeten överskridits med 84 %. 1 248 miljarder av de gamla fina liresedlarna hade bara arenorna gått loss på. En summa som idag motsvarar ungefär 645 miljoner av de mindre omtyckta euromynten. Allt som allt uppskattas utdelningen av skattemedel överstiga 6 000 miljarder lire. I den siffran ingår: Hotellsatsningar. Publika transporter och urbana framkomlighetslösningar. Vägar och flygplatser. Torg och så kallade fanzones. Rubbet.

Vad fick då Italien och Il calcio för dessa miljarder?

I Neapel rev man ner storbildsskärmen för att få plats med ett tak. Taket vars konstruktion vid en grundlig inspektion klassades som undermålig när den var som ny. Den säregna stålkonstruktionen innehöll allt från gamla kasserade järnvägsspår till undermåligt stål. Under San Paolo byggdes en enorm underjordisk parkering med plats för tusentals bilar. Den har fram till denna dag aldrig använts till något annat än en provisorisk soptipp. Aldrig har en bil parkerat på dess asfalt trots den akuta parkeringsbristen kring arenan. Varför? Vid den slutgiltiga besiktningen uppdagades det att garaget till stor del var byggt av gammalt material från rivna fastigheter. Asbest påträffades överallt.
Det investerades i en ny tunnelbanelinje. Främst för att underlätta för de ditresta supportrarna att röra sig till och från arenan. Linje 6 som den heter idag tar fyra minuter från ändhållplats till ändhållplats. På den vägen gör den två stopp. Linje sex kostade åtskilliga hundratals miljoner. Den användes sparsamt av fotbollsfansen från hela världen. De föredrog att hålla sig ovanför ytan och njuta av det vackra Neapel har att visa upp. Idag används den av kring 1 000 personer om dagen. En etta och tre nollor. Inte fler. Linjen är öppen mellan 07.30 till 14.30 måndag till fredag. På helgerna är den stängd.

Man behöver inte gräva speciellt djupt för att hitta liknande exempel på andra platser i Italien. Ta bara Juventus Delle Alpi som exempel. Byggd specifikt för VM, sedan överlåten att användas till Juventus som i sina bästa stunder lyckades fylla en tredjedel av kolossens kapacitet. Investeringen på 226 miljarder lire överlevde knappt 20 år innan det var dags för rivning.

I Milano gavs det medel för att bygga ett enormt hotell i Ponte Lambro. En liten förort sydost om stadskärnan. Bygget blev inte ens halvfärdigt innan entreprenörerna lämnade arbetsplatsen för att aldrig återvända. Vart pengarna tog vägen vet ingen än idag.
I Rom finns liknande fall. I Farneto fick man en ny ståtlig tågstation. Den var tänkt som en knytpunkt för tv- och mediafolk. Kostnaden landade på 15 miljarder lire. Stationen användes i fyra dagar.

Det blåser åter konstruktionsvindar över Italien. I Firenze har man långt gånga planer. Zamparini drömmer i Palermo. Cellino och Cagliari är mer eller mindre tvungna. Borgmästare De Magistris har ett vallöfte att uppfylla i Neapel och i Milano dundrar kineserna in med nytryckta sedlar och färska arenaskisser. Gli Americani i huvudstaden verkar inte heller speciellt sugna på Olimpico och Lotito har redan varit i luven med CONI som äger arenan.

Det kommer alltså bli en hel del nytt inom en inte allt för avlägsen framtid. Vad kan man då dra för lärdom av de magiska nätterna för mer än två decennier sedan? Att goda intentioner utan adekvat up- och insyn kommer resultera i ännu en katastrof. I vissa projekt är förutsättningarna något annorlunda gentemot 90’ då medel delades ut. Nu lutar det åt att det blir privata pengar som investeras. Eller åtminstone en kombination av kommunala och privata medel. Men även här bör det vakande ögat just vara vaksamt. Kineserna log bredvid Moratti nu i år. Om de kommer att le eller skaka på huvudet år 2017 låter jag vara osagt.

Tillbaks till Neapel. Idag revs en klassisk relik från VM 1990. Il Ponte Modiale 90’ – en gångbro ovanför gatan Viale Kennedy. Byggd för dyra pengar, aldrig använd, och idag demonterad för den runda summan av 30 000 €.

Intentionerna var att bygga broar. Verkliga och immateriella. Idag rivs de en efter en.

Italien och Il calcio står inför ett vägval. Men Italien är Italien och Il calcio är just – il calcio.

Precis som det i bästa av försvarsspel så ligger hemligheten i att lära av sina misstag. Undvika misslyckade upprepanden.

Il calcio kan sitt försvarsspel. Il bel paese lär sig sakta av sina misstag. Jag ser med hoppfulla ögon på den kommande satsningen.

Frågan är om jag ler 2017?

Frågan kanske också är vilken roll Carraro och Montezemolo har i stundande arenaväxling?

Min önskan är ingen alls.

//Abizzo – sorridente?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>