Zeman var en skäggig dam

Jag snubblar över en lista över orkaner och deras namn. Den stämmer inte. Bara ett namn är rätt. Michael, som i Michael Bradley, är det enda namnet jag går med på. Amerikanen är ju av spelarna i det nya Roma där Zdenek Zeman återigen sitter på tränarbänken.

Om Zdenek Zeman vore indian och inte tjeck, boemo som italienarna älskar att kalla honom, hade han hetat ”Han-som-slungar-orkanen”. Fast det räcker med att indianerna pratar om Zeman. Och det gör de, för en hel värld pratar om Zeman.

Det är med all rätt vi riktar vår uppmärksamhet mot Zeman – ultraoffensiven, förmågan att bli älskad av fansen på grund av sin fotboll och kamp för rent spel, den ironiska humorn, sättet att dominera en scen genom att mer eller mindre viska, den ständiga ciggen och de hur-många-rävar-som-helst-bakom-varje-öra.

Zemans tidiga liv innehåller studier av idrott, med inspiration av en mängd olika sporter, och den där resan till morbror Cestmir Vycpalek som gör att han väljer att stanna i Italien och på Sicilien när ryssarna rullar in i Tjeckien. Han följde upp det med italiensk utbildning och mindre tränaruppdrag i utkanten av sitt Palermo, innan morbrorn fick in honom i Palermos ungdomsverksamhet. Sedan Licata, Foggia, Parma och Messina. Och Foggia igen.

Zeman uträttade underverk i det idag lika mycket som då kallades Zemanlandia. Från nykomling i Serie B till högsta serien och nästan ut i Europa imponerade. Efter fem säsonger i Foggia blev den eviga staden nästa anhalt. Tre säsonger i hårdsatsande Lazio, andra plats som bäst, och hyfsat satsande Roma, fjärde plats som bäst. De italienska klubbledningarna tyckte sig ha förstått att Zeman var vackert spel, men inga titlar.

Efter fem år i Roma kördes ”Han-som-slungar-orkanen” på porten. Han betalade priset för sitt tydliga ställningstagande mot dopning och för rent spel. Juventus pekades ut och den tidens Juventus var inte vilket Juve som helst. Visst, bröderna Agnelli var båda gamla och med facit i hand i utförsbacke, men Juventus var fortfarande en klubb på höjden av sin makt. Zeman fick lämna landet.

Zeman stannade inte i Eboli, utan fortsatte österut och räddades av turkarna. I Italien var han ett förbrukat namn. Den klubbledning som tog honom drog automatiskt på sig Juventus vrede och det var en nota få eller ingen var intresserad av att betala. Efter att ha känt på och fått lämna det osmanska riket (det var och är gott om offensivprofeter i den turkiska fotbollsbazaren), hamnade Zeman i den syditalienska skuggan. Först Neapel och sedan Salerno och Avellino. Inte riktigt Eboli, men nästgårds.

Det var långt ifrån lagbyggen och klubbar som kunde utmana om något som helst utom, möjligen, förnyat kontrakt i serien de spelade. Zeman blev de notoriskt misskötta klubbarnas val när allt annat ändå hade gått åt helvete. Corbellis Napoli, Alibertis Salernitana och Casillos Avellino var inga skämt, men övningar där Zeman där och då blev illusionisten som skulle få folk att tro att det satsades.

Zeman hade förvandlats till en freak show. Han hade blivit en skäggig dam som snurrade i den del av Italien det mäktiga och rika norr bara bryr sig om när det skall semestras eller när det är val. Zeman var fortfarande unik, men något folket redan hade sett, låtit sig förföras av och även blivit besviken på. ”Han-som-slungar-orkanen” stod för en fotboll, inte ultraoffensiv utan ultra ultraoffensiv, var hur underhållande som helst för stunden, men hur nyttigt var det egentligen att gasa som en galning/förlora med 3-4, 4-5 eller varför inte 2-8 (som i den där historiska matchen mot Milan 91/92)?

Zemans karriär var slut. Eller rättare sagt, bara en klubb med en fullt ut dedikerad klubbledning beredd att gå emot allt vad fotbollssystem heter kunde ta Zeman. Där och då hade Lecce den klubbledningen. Salento-klubben var idyllen och projektet långt ifrån alla avtagsvägar som fotbollsitalien ägnade allt större uppmärksamhet. – En annan fotboll är möjlig, påstod-frågade Gazzetta dello Sport och skickade sin tyngsta krönikör till klacken på den italienska stöveln. GdS var bara en i raden.

Zemans Lecce gick som tåget, precis som Delio Rossis Lecce till slut gjort säsongen innan, och alla var lyckliga. Alla utom Zeman. Redan i februari 2005 såg han till att bli pratad med gällande andra klubbars tränarbänkar. Eller var det så att han förstod att Lecces firade sportchef Pantaleo Corvino var på väg bort?

Zemans avslutning i Lecce är historisk. ”Han-som-slungar-orkanen” tyckte att laget inte gick för fullt och gav bort matcher när 04/05 gick mot sitt slut. Han protesterade genom att hemma mot Parma lämna tränarbänken och ställa sig med ryggen mot planen och armarna i kors. Lecce hade givit Zeman karriären tillbaka och för det belönats med en tränare som öppet bjöd ut sig till andra (Palermo och Roma) och inte alls ville vara med på en, om än mild, övning i tjänster och gentjänster (som ju är italiensk fotboll).

Zeman fick inget nytt jobb, utan fick vänta på att Rolando Maran fick sparken i Brescia. ”Han-som-slungar-orkanen” gick inte ett dugg bättre än den orutinerade Maran och karriären tog slut. Igen.

Åren som följde fylldes av det som kallas Calciopoli och det Juventus som Zeman gått i klinch med. Sedan blev det Lecce igen. Supportarna förlät inte klubben för att man låtit Zeman gå och ledningen valde klokt nog att låta honom återvända. Men, det blev sparken dagen innan julafton med ”Han-som-slungar-orkanen” hemma i Prag. Karriären var slut igen. För tredje gången.

Zemans gamla president i Foggia och Avellino blev den som kom till räddning. Pasquale Casillo behövde lite trovärdighet i ett Foggia 2.0 utan speciellt mycket av den varan och lyfte på luren. Zeman tog bilen från bostaden i Rom och resten är historia. Sisådär, men inte riktigt med sedvanligt galen målskörd (67-58), i Foggia blev till Pescara längre upp på den adriatiska kusten och ett nytt mirakel. Zemans Pescara gick som en orkan genom Serie B och spelade till slut hem en Serie A-biljett för första gången på 19 år.

Och som Zeman gjorde det. Mixen av unga spelare mottagliga för hans offensiva idéer och lite äldre okända spelare var densamma. Målfabrikation var också densamma, men bara framåt. 90 mål på 42 ligamatcher (Immobile 28, Insigne 18 och Sansovini 16) samsades med ”bara” 55 insläppta mål. När fan blir gammal blir han religiös. Hade ”Han-som-slungar-orkanen” lärt sig att försvara på ålderns höst?

Zeman kunde välja bland anbuden. Men, det fanns ingen tvivel. Det nya Roma, där han ifjol nämnde som ett tänkbart namn, behövde vinna över supportrarna efter den horisontella besvikelsen som stavades Luis Enrique. Entusiasmen visste inga gränser när romanisti gick man ur huse för att välkomna den tränare som en gång fick lämna till förmån för Fabio Capello.

Där är vi nu. Det nya Romas klubbledning, med den Franco Baldini i spetsen som var med att entlediga Zeman för 13 år sedan, är säker på att ”Han-som-slungar-orkanen” lärt sig läxan och numera vet att försvara. I alla fall tillräckligt. Den nye tränare är också säker. – Det handlar inte om att delta, det handlar om att vinna, konstaterade Zeman.

Orkanen är i full gång och 2-2 hemma mot Catania i debuten spelar ingen roll. Zeman är tillbaka på en piazza där det går att vinna titlar och vi som tittar på har bara att njuta. 5-4 på San Siro ikväll eller blir det kanske storstryk och 2-8 i baken? Bara Zeman vet.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>