Etna-sherpa i Pulvirenti land

Karriären var slut.

Rolando Maran hade redan haft sin finest hour och nu gällde det att hitta något hyfsat jobb i den italienska fotbollen. Andreman bakom Silvio Baldini i Chievo Verona hade följts av ungdomar i Brascia och Cittadella, innan han tog hand om Cittadellas A-lag när man föll tillbaka till Serie C efter sin första (och korta) sejour någonsin i Serie B.

Maran stabiliserade Cittadella i Serie C, inget annat. Tre säsonger, placeringarna 7-11-12 och sedan knackade en annan av Marans gamla klubbar som spelare på dörren. Han tog över Brescia (05/06), började säsongen bra och fick gå. Maran råkade nämligen ut för ett . Tre segrar på fyra senaste matcherna och femte plats i tabellen räckte inte när Gino Corioni äntligen fick gehör hos Zeman, som säsongen innan (04/05) comebackat i högsta serien och gjort succé med Lecce.

Maran drog till det Bari som sportchef Pari försökte revolutionera (06/07). Det slutade med flera spelarförluster i januari och en räcka matcher som avslutades med 0-3 mot Vicenza och sparken. Trieste borta i nordost blev nästa anhalt. Säker seglats första säsongen (07/08) och play off-nosning och en vilt skjutande Pablo Granoche den andra (08/09).

Marans näste president hade lovat play off. Han satte sig på tränarbänken i det Vicenza som längtar tillbaka till högsta serien och satt där fram till mars, då tre oavgjorda matcher på åtta dagar gjorde att president Cassingena lät bilan falla. Maran blev till uppflyttningsexpert Nedo Sonetti, men tre matcher utan seger och Maran var tillbaka i sadeln igen med förnyat Serie B-kontrakt i sista omgången som resultat.

2010/11 blev turbulent. Först sådär, sedan riktigt bra och sedan tvärstopp och stenhård körning från fansen mot klubben. Maran satt där hela tiden, men tiden i Vicenza var över och han ersattes inför 11/12 av sin gamle försteman Baldini.

Sedan följde the waiting game. Spelförståelse. Att vänta på rätt tåg. Maran valde bort, valde bort och valde bort igen. Inför 11/12 tackade han nej till Brescia, såg till att distansera sig från Lecce, undvek Serie B-nykomlingen Gubbio och lät Ugolotti ta plats på tränarbänken i Grosseto. Sedan tackade han nej till ännu en sejour i Vicenza och lät Modena bero. Marans övning slutade med Varese.

Marans spelförståelse sade honom att acceptera den tränarbänk som var ledig efter att Benito Carbone fått lämna efter att inte ha varit uppgiften mogen. Sean Soglianos Varese-projekt, som nu rattas av gamla backkollegan Mauro Milanese och fortfarande ägs av Sogliano Jr:s vän Rosati. Det var inget fel på Marans spelförståelse. Hans Varese repade sig rejält och parkerade sig snart för play off.

Väl i play off var det ingen som krävde något av Maran, förutom då väl genomförda matcher. Han gjorde bra ifrån sig, men gjorde han så bra ifrån sig att han meriterade telefonsamtalet från Catania post-Lo Monaco? Maran vars karriär var mer eller mindre slut och vars spel ibland känns väl statiskt. Men, Catanias mycket skicklige president Antonino Pulvirenti visste vad han ville och vem han ville ha som ny sherpa där vid foten av Etna.

Pulvirenti, uppvuxen i Belpasso vid foten av Etna, ville ha en tränare som inte hade alltför tydliga kopplingar till några calcio-kluster och som visste att kriga och inte vilja spela huvudrollen. Efter Lo Monaco, en klubbdirektör som tog plats fullt ut, och Montella, en tränare som för alltid är i strålkastarljuset efter sin spelarkarriär, ville han ha en ny klubbdirektör och en ny tränare som visste sin plats. Medarbetare som visste att bära och understödja och inget annat. Sherpa helt enkelt. Ecco Maran, Rolando …

/Borell

Maran, Rolando:

05/06 B Brescia
06/07 B Bari
07/08 B Triestina
08/09 B Triestina
09/10 B Vicenza
10/11 B Vicenza
11/12 B Varese
12/13 A Catania

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>