Nattsvammel i jakt på Il Vero Calcio

Napoli har precis besegrat Lazio och gått upp i serieledning tillsammans med Juventus. Ja ni läser rätt. Första plats. I Serie A. Det talas ofta om den extraordinära fanatismen som präglar Neapels invånare gentemot Napoli. Myter och historier om tiden då Napoli faktiskt vann någonting. ”Det var 100 000 inne på San Paolo och lika många utanför” brukar min far då och då påminna mig när jag kommer hem nöjd efter att ha upplevt ett fullsatt San Paolo. Det är mycket som skiljer dagens verklighet mot den som utspelade sig under slutet av 80-talet och en kort bit in på det som senare skulle bli ett dystert 90-tal.

Allt från färgen på spelarnas skor till passformen på domardivisen är idag helt annorlunda. Men om dagens Napoli återigen är ett framgångsrikt lag, som i och med den Italienska Cupvinsten också plockar titlar. Hur kommer det sig då att det ikväll gapade mer än 25 000 stolar tomma på San Paolo. Vart har alla de där 100 000-tals som följde matchen via radio utanför arenan tagit vägen? Nu finns det plats.

Tyvärr har det blivit en ekonomisk omöjlighet för de flesta i Neapel och i andra delar av Italien att följa sitt lag på plats vid varje tillfälle som ges. Ta bara den period som pågår för Napoli just nu som exempel. De senaste tio dagarna har Napoli alltså spelat på San Paolo tre gånger. I ordning mot Parma, AIK och Lazio. Tio dagar, strax över 1000 svenska kronor per person, det är det få som kan unna sig i dessa tider. Ponerar man sedan att det är fler i familjen som vill gå, så inser man snabbt att det är en omöjlighet. ”Årskort då?” brukar vara följdfrågan.

Det är här vi börjar närma oss det verkligt banala och tragiska. Jag själv har för första gången skaffat mig ett årskort på San Paolo. Curva B, övre etage. För att lägga beslag på årskortet var jag tvungen att betala 280 €. Ingen astronomisk siffra för 19 hemmamatcher i en av världens bästa ligor.

Men.

Men.

Och återigen.

Men.

För att ens få privilegiet att betala denna summa pengar var jag tvungen att skriva ut en kopia på mitt ”skattenummer” stämplat från ambassaden i Stockholm. Ta en färgkopia på mitt pass. Bifoga fyra nytagna passfoton i ett kuvert. Skriva på två olika papper som garanterar att jag är ostraffad, skriftligen skriva mig fri från lag nummer 401 och 1423 allt glasklart under artikel 76 i den gällande lagboken. Sedan tillkom den officiella förfrågan om årskort till klubben. Ytterligare papper som beskriver till vilka paragrafer och artiklar jag binder mig.

Och tänk er då att jag tog den enkla vägen, ny för i år, utan Tessera del tifoso – där allt ovanstående ingår plus ett dussintal papper till för att först få tesseran av postmyndigheten, ansluta den till din klubbtillhörighet samt folkbokföringsadress. Allt som allt börjar vi närma oss trettiotalet A4:or. Närmare 50 underskrifter. Kopior på kopiorna. Allt detta trubbel för ett årskort. Det är inte konstigt att årskortinnehavarna i princip sjunkit för varje år sedan det nuvarande systemet infördes.

Jag tror inte att entusiasmen är mindre nu är vad den var då. Faktum är att på den tiden fanns det både tolerans och utrymme att låta entusiasmen blomma ut till ett vackert spektakel. Det fanns inga dekret och paragrafer utställda som häckar runt en löparbana som går runt planen i all oändlighet. De små hinder som man stötte på var inte krångligare än lite sunt förnuft kunde åtgärda. Jag tror att folk idag vill gå till stadion så ofta det bara går. Till San Paolo och alla de andra arenorna runt om i Italien. Trots att de är gamla och obekväma. Slitna och fula. Det jag inte tror är att folk är beredda att ge sig in en byråkratisk djungel där den finstilta texten är så lång, liten och oläslig att känslan av maktlöshet är ofrånkomlig.

Det Italienska lagens bortafölje som i ärlighetens namn saknade motstycke någon annanstans i Europa är med rask takt på väg att försvinna. Även där är tesseran som ni redan vet den stora boven. Visst kanske det var aningen mer trubbel kring matcher där bortaföljet var närvarande i stora antal. Men ser man över en längre tidsperiod så är de matcher med allvarliga incidenter lika få och små som texten i den moderna fotbollens årskortsansökningspapper.

I det stora hela har de Italienska myndigheterna, fotbollsförbundet samt andra styrande organ inom fotbollen tvingat in de sista supportrarna i ett hörn. Med lösbiljetter som sakta stiger i pris är framtiden oviss. Oändligt med pappersexercis för att ta med sig en harmlös banderoll på fotboll i ett land med grundlagsskyddad åsiktsfrihet.

Snart kommer det en punkt då inga sportsliga framgångar i världen räcker för att fylla en arena. Inte för att folket inte vill. Utan för att de inte tillåts.
Skänk en liten tanke åt de som dag in och omgång ut kämpar mot vad som är på gång att hända. Ni behöver inte hålla med dem i allt. Ibland är deras metoder helt fel. Men syftet går inte att feltolka på något sätt.

Ta oss tillbaka till San Nicola ’72. Till Curva B när den fortfarande blickade blå upp mot himlen – utan tak, utan filter. Till Franchis och Communales där årskorten var gjorda av papper och betongen klädd av folk. Till matcher utan divieton, förbud och restriktioner. Det är dags att ge oss alla en ärlig chans.
Ta oss tillbaka till il vero calcio – den riktiga fotbollen.

/Abizzo – portami a casa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>