kors

Under korset

För tio år sedan besökte jag ett då nedflyttat Lecce för första gången. Mirko Vucinic var löftet som sportchefen Pantaleo Corvino lovade skulle bli något stort, Guillermo Giacomazzi mittfältsmotorn som hade ryktats vara aktuell för självaste Juventus och Ernesto Chevanton skyttekungen som skulle skjuta Lecce uppåt i seriesystemet.

Igår såg jag Vucinic avgöra för Juventus mot Milan (Corvino fick rätt), Giacomazzi jogga runt inne på via del Mare och Chevanton än en gång vara omöjlig att intervjua. Där och då fick intervjun med lagets stora stjärna ställas in efter att uruguayanen klagat sig till ett andra kort, utvisning och en hyperkänslig avstängning i jakten på Serie A. Här och nu finns det inte utrymme för någon intervju eftersom Chevanton är svårhanterlig efter att ha ställts över när säsongens Lecce jagar Serie B under ledning av mister Lerda. Det må verka som att inte mycket har ändrats, men allt är annorlunda.

Lecce är där Lecce är för att en av Vucinics bästa vänner i Lecce, sägs det, såg till att dra in klubben i den spelskandal som under snart två års tid rullats fram och tillbaka och upp och ner på den italienska stöveln. Nedflyttning från Serie A innebar inte bara Serie B, utan till slut även Serie C efter att en herre vid namn Quarta lyckades dra in Lecce och dåvarande presidenten Pierandrea ”Il Quarantesimo” Semeraro i calcioscomesse-härvan. Det är inte så konstigt att han lyckades. Det finns nämligen hur många Quarta som helst i Lecce (Quarta är tillsammans med Rizzo och Greco det vanligaste efternamnet) och ägarfamiljen Semeraro ville sedan flera år tillbaka lämna fotbollen och var därför svagare än tidigare. Lecce vägde lätt fotbollspolitiskt och det kostade inte speciellt mycket, eller inget alls, att köra över klubben.

Det är alltså ett asfalterat Lecce jag hälsar på och färden uppåt i seriesystemet blir inte lättare av att Semeraro lämnat och ersatts av Tesoro, som ironiskt nog har sina rötter i Spinazzola i den provins som är ärkerivalen Bari. Familjen Tesoro har om och om igen försökt göra entré i den italienska fotbollen och deras engagemang i Lecce följer på två inte alls lyckade sejourer i norr, i Pro Patria och i Como. Det skulle kunna bli tredje gången gillt som vi gillar att säga i Sverige, men det kan också bli italienskans non c’e due senza tre (sv. det som hänt två gånger händer oundvikligen även en tredje).

De smarta pengarna säger att italienskan vinner över svenskan när verkligheten mejslar ut det där ”tre”. Tesoros nya Lecce har inga eller lite pengar att satsa, sägs det, och det är sonen i huset som återigen rattar det fotbollstekniska när familjen på nytt ger sig i kast med il calcio. Ingen koka-soppa-på-en-spik signerat Domenico Cataldo, legendarisk sportchef under Iurlano, och inte scouting-i-världsklass och stabila lagbyggen signerade CaC-favoriten Corvino, Semeraros sportchef supreme, här inte.

Så länge jag inte suttit mitt emot sonen Tesoro under korset i sportchefsrummet på Lecces kontor på via Templari är jag en tvivlare. Det var under det korset jag till fullo förstod Corvinos storhet (den enorma karisma), efterträdaren Guido Angelozzis plats i den italienska pyramiden (Corvinos man och en habil arbetare i calcio-fabriken) och Carlo Ostis skicklighet (den diplomatiska förmågan) när han kokade soppa på en lånespik och förberedde Lecce för försäljning.

Men, historien har aldrig slutat med tre män under ett kors. Det är dags för ”den fjärde mannen” och hans förmåga att få tvivlare att tro på att det finns en ljus framtid efter knappa 20 år med Iurlano och knappa 20 år med Semeraro. Det är dags för sonen Tesoro att göra sin grej. Vediamo …

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>