Absurt

Fem brassar i truppen. Säsongens Lecce slår rekord.

Den hittills mycket lite utnyttjade Vinicius, var den som mötte pressen när Lecce tränade på Via del Mare på torsdagen. Tio minuter med 193 cm storväst brassemittback handlade om att tacka Lecces nya ägare Tesoro för chansen, en tilltrasslad matchsituation mot Cremonese helgen som gick, hur tre- och fyrbackslinjer fungerar i Brasilien respektive Italien, och det handlade om … Carlos Gamarra.


Gamarra, Carlos. Bäst där och då. Bäst i Corinthians och inte i Europa.

Vinicius drar alltså sin lans för den utmärkte och sorgligt underskattade Gamarra, mittbacken som var så bra för Paraguay på båda sidor millennieskiftet. Det gick inte lika bra i Europa (Benfica, Atlético, AEK Athen och Inter), men han var, är och förblir en fantastisk mittback. Gamarra är ett alldeles utmärkt, oväntat och … absurt val av Vinicius. En brasse ny i Italien som väljer att hylla en … paraguayansk mittback. Det är inte varje dag som det händer.

Lecces fem brassar är ett av alla sidor på det brasilianska fotbollsmyntet. Det är framför allt inte den där framsidan med jätteteknisk partyfotboll som alla först tänker på när det kommer till Brasilien och fotboll. Lecces fem brassar är hårt arbetande arbetare i fotbollsfabriken, hur långt som helst från uppmärksammade klackar, frisyrer och mer eller mindre nödvändiga överstegsfinter. Lecces fem brassar är hyfsad teknik signerad anfallarna Jeda och Pià, och alldeles bedrövlig sådan signerad backarna Diniz, Vanin och Vinicius. Och den taktiska förmågan hos de där backarna är ännu sämre än tekniken.

Lecces gamla sportchef Pantaleo Corvino, arkitekten bakom det moderna Lecces framgångar, var alltid en brasseskeptiker. Hans efterträdare (Angelozzi) hade större tilltro och testade några (chans)brassar, precis som efterträdarens efterträdare (allenatore-manager De Cagnuson). Efterträdarens efterträdares efterträdare (Osti) hade som uppgift att sälja klubben och fasa ut allt och alla, inklusive de brassar som var där, men blev inte av med den högavlönade Jeda.

Familjen Tesoro, Lecces nya ägare, framstår inte direkt som några brasseskeptiker eller som några som testar med en eller annan mer eller mindre väl vald brasse. Tvärtom. Strömmen av brassar är strid och säsongens Lecce är inte bara lika med kvarvarande Jeda, utan också Diniz, Pía, Vanin och Vinicius. Efter alla år av framför allt uruguayaner, känns fem brassar i Lecce, de där man gör bäst i att undvika, absurt.

Något får mig att tro på det absurda och på de fem brassarna i Lecce. Anfallarna Jeda och Pià är hur nyttiga och professionella som helst, inte bara i Serie C, men Vinicius bollbehandling på träningarna har varit inget annat än yxig och … absurd. Och hans taktiska förmåga behöver slipas om och om och om igen.

Något får mig att tro. Kanske är det så enkelt att Vinicius får mig på kroken när han mot alla odds nämner Gamarra. Den paraguayanske superbacken nämns och jag faller som en fura och börjar tro. Absurt visst, men här och nu tror jag på det absurda. I alla fall den här säsongen.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>