Brutus väntar på Mourinho

En Mourinho som återvänder i triumf från slaget mot barbarerna är orörbar. En slagen Mourinho har bara att vänta in sin Brutus. Den portugisiske demontränarens framfart i Italien gör att det finns oändliga rader av Brutusar som bara står där och väntar på att kejsaren skall vara så svag så att den slutgiltiga attacken kan sättas in …

Mourinho är en fantastisk tränare som har nått mycket stora framgångar. Först med ett Porto med begränsad ekonomisk styrka, i alla fall i ett kontinentalt perspektiv. Sedan med ett Chelsea med obegränsade ekonomiska muskler. Men, det finns inget som säger att du når stora framgångar bara för att du har pengar. Tvärtom. För det första är fotboll minst lika svårt när du har pengar. Tillgång på dem gör att kraven skjuter i höjden. För det andra handlar framgångar mycket om hur tungt du väger fotbollspolitiskt. Hur tungt en klubb väger inne i förbund och ligaföreningar. Romans Chelsea må ha haft pengar, men ingen kan påstå att Porto och Chelsea vägde speciellt tungt fotbollspolitiskt när Mourinho firade sina triumfer. Porto gjorde det såklart hemma i Portugal, men de framgångar vi pratar om är segrarna i Europa.

Mourinho slagen i bojor handlar om just detta. Portugisens vägran att väga lätt fotbollspolitiskt och hans tro på att det går att göra något åt saken genom att övertydligt (?) peka på problemen. Mourinho vet att ett ligaledande Juventus inte kan få två utvisningar under första halvleken på hemmaplan. Och han vet att alla, både Inter-supportrar och andra, vet samma sak. Mourinho handlar minst lika mycket om fotbollspolitik som de där varianterna på 4-3-3 han laborerar med. Portugisen riktar strålkastarna på något som väldigt många vill skall vara hanterat i och med Calciopoli och det ger honom många fiender.

Jämför gärna Mourinho med Carlo Ancelotti. Italienaren är en tränare som efter sejourer i Reggiana och Parma spenderade tid i klubbar med stor fotbollspolitisk makt. Först ett Juventus på höjden av dess makts dagar och sedan ett Milan med mycket stor medial tyngd. Det gick inte alls. I alla fall inte i Juventus. Två säsonger utan ligatitel var en säsong för mycket och triumviratet Bettega-Giraudo-Moggi gav honom klokt nog foten. Det gick lite bättre i Milan, även om en ligaseger på åtta säsonger borde varit fler. Vi vet alla hur de uteblivna ligatitlarna förklaras. Ancelotti lyckades ju i Europa …

Mourinhos övning med tärningen är lika intressant och intensiv som alltid. Han kastar den om och om igen för att sätta press på sig själv, trygg i vetskapen om att alltid ha varit som bäst när det gällt som mest. Brutus står där och väntar.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>