Ikväll kommer det onda att segra

Hög press. One touch. Tålmodigt bollinnehav. Stort antal spelare från egna led. Den moderna fotbollens mantra. Barcelona, klubben som är mer än en klubb och laget som är modellen i den moderna fotbollen.

Barcelona är fotboll skapad av engelsmannen Vic Buckingham och förvaltad och förfinad av holländska mästarna Rinus Michels och Johan Cruyff. Nu är den tagen till det yttersta av eleven Pep Guardiola, född i Katalonien, formad i de egna leden och med nästan hela sin karriär i klubben. Cirkeln är sluten och historien tar slut här och nu. För det går väl inte att spela bättre än så här? Pressen är hur hög som helst, one touch-fotbollen mer konsekvent genomförd än någonsin, tålamodet i bollinnehavet oändligt och spelarna från de egna leden hur många som helst. Och Messi är ju, om inte bättre än, så i alla fall lika bra som Maradona? Att man fått reklam på tröjan är det enda minuset. Ett minus som Barca, såklart, hanterar genom att låta Unicef ta plats på tröjbröstet. I det moderna Barcelona är ekonomi och hantering av varumärket lika viktig som den sportsliga effektiviteten.

José Mourinho är den som skall strida mot all den briljans och all den godhet som strömmar från blaugrana. Han som en gång i tiden befann sig på den goda sidan, men som nu går till attack med ett spel som Barcelona föraktar och uppträder på ett sätt som är ljusår ifrån Pep Guardiolas mycket gentlemannamässiga uppförande. Ungefär som att Anakin Skywalker en gång var god, men sedan lät sig lockas över till den mörka sidan för att istället strida mot Yoda (Cruyff) och Obi-Wan (Guardiola).

Superportugisen kom till Inter för att se till att klubben åter vann Champions League. Den italienska ligan javisst, men det var Champions League som nuvarande Inter-presidenten Massimo Morattis pappa Angelo vann upprepade gånger på 60-talet när han gjorde Inter till världens främsta klubblag. Mourinhos första säsong i Italien? Försvarad ligatitel och ut i kvarten mot United. Sedan ut med Zlatan och in med Milito och Eto’o. Ligatiteln är viktig, men inte lika viktig under Mourinhos andra säsong i bel paese. Champions League-vinst, eller i alla fall final, är det som gäller när sonen Moratti skall upprepa pappa Moratti.

Mou har stött på Barcelona med sina tidigare klubbar och fick i säsongens gruppspel möjlighet att rent praktiskt hantera Guardiolas uppdaterade variant av Barcelona med sitt Inter. 0-0 hemma på San Siro och 2-0 till Barca på Nou Camp. Nu har Mourinho dekonstruerat Peps bålgetingfotboll och ikväll lägger han grunden för avancemang.

Virrvarret av passningar i högt tempo är inte något plockepinn som är omöjligt att besegra. Det gäller att inte låta sig bländas av snabbheten och slå till tidigt innan bollen går som den där stenen gatuskojarna skickar mellan muggarna när man med hastigheten som vapen plockar pengar av intet ont anande turister. Ett Barca-virrvarr av passningar och sedan den där patenterade genomskäraren som är så Barcelona. Sedan gäller förstås att spelaren som får genomskäraren ser till att vinna duellen med Julio César.

Inters sista utpost är inte längre vad han en gång var. Julio César är inte längre bäste keeper från Brasilien. Symboliskt nog är han inte ens längre bäste brassekeeper i Serie A (Julio Sérgio har sedan ett antal månader stafettpinnen).

Det finns alltså anledning för Mourinho att se till att försvaret är extra tätt. Och det är det. Walter ”Muren” Samuel håller vem som helst i herrans tukt och förmaning, Lucio spelar som bara han kan och ute till vänster stänger evighetsmaskinen Javier Zanetti dörren. Och som om inte det räckte patrullerar Esteban Cambiasso, världens främsta defensiva mittfältare, några få meter framför den svartblå backlinjen. Återstår högerbackspositionen. Maicon borde vara det givna valet, men Mourinho sägs vara orolig efter många defensiva fadäser på sistone. Bättre då att låta högerkantlejonet attackera fritt längs kanten i en mittfältsroll. Ecco Córdoba. Inters colombianska mördarmaskin tar inga fångar och har fullt fokus på defensiven, samtidigt som Maicon tvingar sin motståndare bakåt ett steg längre fram i planen.

Maicon mot Puyol eller Maxwell är bara en match i matchen. Inter mot Barcelona är nästan löjligt fullproppad med matcher i matchen. Den viktigaste går på ett övergripande plan. Fotboll som längtar tillbaka mot en modern fotboll, som per definition är framtiden. Svart mot vitt. Ont mot gott. Inter mot Barcelona.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>