Ancelotti – bondförnuft, tro och vidskeplighet

Italienska ligan, italienska cupen, italienska supercupen, Intertoto-cupen, Champions League, europeiska supercupen, Interkontinentala cupen och Community Shield. Nu också Premier League. ”Sir Carlettos” prisskåp är välfyllt.

Ancelottis tränarkarriär var dock nära att ta slut innan den ens hade börjat. Under hela spelarkarriären hade tränare efter tränare poängterat att han var en ”allenatore in campo”, en tränare på planen. Och det var inte vilka tränare som helst som gjorde det. Nils Liedholm och Arrigo Sacchi, två av fotbollens allra främsta genom tiderna. Två tränare med stor integritet som vågade bryta alla möjliga mönster. Båda bröt till exempel tydligt med det som av tradition brukar ses som italiensk fotbolls sanna jag. Catenaccio. En sak skiljde dem dock tydligt åt. Den Liedholmska omtanken som fick spelarna att må bra fanns inte alls på samma sätt hos Sacchi, men Waldermarsvik-sonen vann å andra sidan inte alls lika mycket som Sacchi.

Ancelotti plockade från båda sina mästare, lade skorna på hyllan och inledde sin tränarkarriär genom att assistera just Sacchi i det italienska A-landslaget 1992-95. Reggiana, några få mil från hemmet på via Valicelli i Reggiolo, blev nästa anhalt. Det började illa och Ancelotti var mycket nära sparken innan han lyckades vända på steken och sluta på den fjärdeplats som betydde uppflyttning till Serie A. Ancelotti återvände sedan till det Parma han representerat innan Liedholm snodde honom framför näsan på Inter och tog honom till Roma.

I Parma var Ancelottis tränarkarriär nära att kapsejsa igen. Storsatsande Parma hade inte tänkt sig åtta raka matcher utan seger och sparken var nära när Ancelotti reste med sina mannar till Milano i 14:e omgången. Säsongen, och karriären, vände där och då. Radbandet fick sällskap av en turkeps från ultrasgruppen Boys, kroaten Stanic gjorde mål och Parma slutade serien som tvåa. Efter en femteplats året därpå knackade Juventus på dörren. Sportchefen Luciano Moggi välkomnade den tränare han en gång som sportchef välkomnat som spelare till Roma. Två säsonger utan ligaguld och Ancelottis saga i Turin var all. Karriären stod på nytt och vägde.

Det var mer eller mindre klart med Parma när Milan gav sig in i leken. ”Imperatore” Terim fungerade inte som Berlusconi ville och Ancelotti lyftes in. Tillbaka i Milan fortsatte Ancelotti att putsa på sin alldeles egen variant av il calcio – hårt programmerad defensiv och sedan offensiv fotboll modell rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla. Tidigt i karriären hade ”Carletto” haft svårt att låta spelare med stor fantasi ta plats. I Parma hann han med att både skicka iväg ikonen Gianfranco Zola och att vägra ta emot Roberto Baggio. Det sättet behövde modifieras både i Juventus och Milan, där det ena spelgeniet efter det andra tog plats. Zidane, Rivaldo, Kakà, Pato, Ronaldinho …

Ancelotti lät spelgenierna ta plats och koncentrerade sig istället på mittfältet. Det tillbakadragna mittfältet. Här peakade Ancelottis nyvunna offensiva insikt. Det var han som genomförde det som företrädaren Terim bara hade talat om när han flyttade spelregissören ett steg bakåt. Ecco Pirlo några meter framför egen backlinje och stor succé. Det var inte så konstigt att det var Ancelotti som backade Pirlo i banan. Han hade ju själv spelat jämsides med Falcao när Liedholm lade denne som tillbakadragen spelfördelare i Roma i början av 80-talet. Det blev åtta långa säsonger för Ancelotti på Milans tränarbänk. De senaste under ständiga rykten om en flytt utomlands. Det var nära med Real Madrid. Oändligt nära. Men, det blev till slut Chelsea.

Ancelotti kom inte till något dukat bord. Spelartruppen var i behov av förändring, men ägaren Roman Abramovitj höll i plånboken. I alla fall för att vara Abramovitj. Efter åtta säsonger som tränare med en allt tröttare Milan-klubbledning hade Ancelotti inga som helst svårigheter att arbeta med det där kortet som ligger. Man tager vad man haver, som pappa Giuseppe hade sagt hemma på gården i Reggiolo. Det slutade inte där. Skyttekungen Drogba inkompatibel med Anelka och dessutom med ljumskproblem som blev till måltorka, fick sällskap av lagkapten Terrys otrohetsaffär. Ancelotti kan sin Liedholm och red ut stormen.

Premier League-titeln visade att Ancelotti också kan lite Sacchi. Demontränaren från Fusignano var alltid som bäst när det gällde som mest. Var det ligan som skulle vinnas så vanns ligan. Var det Europacupen som skulle vinnas så vanns Europacupen. Var det titeln som världens främsta klubblag som skulle erövras så erövrades titeln som världens främsta klubblag. En CL-titel nästa säsong skulle vara beviset på att Ancelotti kan sin Sacchi fullt ut. Bondförnuftet, tron och vidskepligheten fortsätter sin jakt …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>