Frankrike anno 2010 är Maginot-linjen i repris

De stora lösningarna vill ofta åstadkomma något gott. Så också det nät med berömda fotbollsakademier som Fernand Sastre såg till att skapa. Sastre var ordförande i det franska fotbollsförbundet och ville se till att de unga franska spelarna fick bästa tänkbara utbildning. Denna bästa tänkbara utbildning skulle, såklart, resultera i att det franska landslaget närmade sig världstoppen. Det hade varit si och så med Frankrike och framgångar i VM-, EM- och OS-slutspel sedan Frankrike tog sig till semifinal i Sverige-VM 1958.

Det franska landslaget var på fötter redan innan det franska förbundet fått upp sina akademier. Under Michel Hidalgos ledning blev les Bleus allt bättre och visade under slutet av 70- och stora delar av 80-talet upp en fotboll som avundades av stora delar av världen. En fotboll med mer fantasi än hårt arbete. En fotboll som inte nådde ända fram till guld.

Michel Platini stod för den allra största delen av fantasin under de här åren. Men han var inte ensam. 1982, 1984 och 1986 hade Platini sällskap av både den lille tekniske mittfältaren Alain Giresse och den härligt avige anfallaren Didier Rocheteau. Frankrike var vackert att titta på och gav guld i EM 1984, låt vara på hemmaplan, men räckte inte ända fram mot de allra bästa i VM-slutspel.

1988 invigdes Clairefontaine, den finaste och mest centrala av alla akademier, efter tre års byggnation. Samtidigt fokuserade det franska landslaget alltmer på att få det defensiva spelet att fungera. Det gick inte längre att överlåta på födda backar som Maxime Bossis och Marius Trésor att garantera den franska defensiven. En uppsjö av backrobotar och hårt programmerade mittfältare med det defensiva spelet i fokus. Anfallsspelet lämnades åt en eller ett par stjärnor att ta hand om. Under flera mästerskap, med EM 1992, räckte det inte ens till att kvalificera sig för mästerskapet. Efter den osannolika missen i kvalet till VM 1994 fick Frankrike ordning på saker och ting. Sastres akademier fick ordning på saker och ting. Eller fick man det?

Med start i EM 1996 hade de franska försvarsspelarna fått sällskap av offensiv genialitet långt, långt utöver det vanliga. Zinedine Zidane. Michel Platini hade fått en arvtagare och han hade dessutom en parhäst i Youri Djorkaeff. Den nödvändiga fantasin hade återvänt och resultaten lät inte vänta på sig. Semifinal i EM 1996, seger i hemma-VM 1998 och seger i EM 2000. Men, vem skulle man tacka för framgångarna? De akademiprogrammerade spelarna eller den unika genialiteten från Zidane?

Det gick snart utför. Zidane blev alltmer stillastående, Djorkaeff lade landslagskorna på hyllan och Zidane-arvtagaren Thierry Henry hade svårt att ta den plats som många tyckte han skulle ha. Det nya årtusendets Frankrike blev alltmer stillastående. Det allt igenom planerade blev för tungt att bära. Det allt igenom planerade behöver ett mått av frihet och fantasi för att fungera. Det går helt enkelt inte att planera allt. Fråga kejsar Napoléon som gjorde både tappra och långtgående försök under början av 1800-talet. Fråga krigsminister Maginot som fick se sin alltför genomtänkta försvarslinje förvandlas till ett rundningsmärke i början av andra världskriget. Fråga förbundsordförande Sastre och hans efterträdare, som med sina akademier sett till att inget lämnats åt slumpen i den franska fotbollen.

Det moderna Frankrike har förvandlats till en övning i att hålla fortet, men efter Zidane finns det inte längre någon genialitet som kan bryta de upptrampade, välutbildade spår som Frankrike springer i. Förlåt, joggar lite lätt i. Frankrike behöver en rejäl snyting för att vakna till liv. Fiaskot i VM 2002, VM-finalförlusten 2006 och fiaskot i EM 2008 skulle kunna vara de snytingarna. Borde vara de där snytingarna. Men, Frankrike är inte intresserat. Man har ju ett system som har fungerat tidigare och då finns det ingen anledning att ändra på något.

Man glömmer att en det var en helt unik spelare som fick det systemet att fungera fullt ut. Dagens Frankrike har ingen unik spelare av Zidanes, eller Platinis, kaliber och därför måste man tänka i nya banor. Precis som Frankrike var tvunget att tänka nytt efter att ha firat triumfer med den där Maginotlinje i första världskriget. Till slut har saker och ting blivit så förlegade att motståndarna går runt. Frankrike anno 2010 är en modern Maginotlinje. Vem orkar tänka nytt för les Bleus?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>