OS-simmarens stora plan för Selecao

Först vann man VM-titlar med ett offensivt spel som gladde en hel värld. Sedan gladde man en hel värld utan att vinna några VM-titlar. Sedan kom den tredje tidsåldern. Den ålder där CBF, det brasilianska fotbollsförbundet, valt att sätta resultatet före det vackra spelet.

Tele Santana hade fått sitt Brasilien att spela utomjordisk fotboll i två VM-slutspel. Stratosfäriskt bra offensiv och helvetiskt dålig defensiv. Vackra spelet-förespråkarna tyckte att beslutet var minst sagt överilat. Man hade ju varit så nära två gånger om och var det inte bara otur som gjorde att det inte blev något guld varken 1982 eller 1986? Och hade förresten inte Brasilien, faktiskt, spelat ganska defensivt både 1974 och 1978 utan att det givit resultat?

Det fanns de som inte såg det inte på det sättet. Brasilien skall vinna VM med mycket jämna mellanrum och gör man inte det är något fel. Nu var man uppe i fyra VM-slutspel utan seger. Fyra VM-slutspel då det vackra spelet skulle tagit Brasilien igenom och förbi motståndarförsvaren. Två årtionden var för alldeles för mycket och inte alls vad dåvarande FIFA-presidenten João Havelange kunde acceptera för sitt Brasilien och dess Selecão. Den tidigare simmaren och vattenpolospelaren Havelange gav svärsonen Ricardo Teixeira i uppgift att ordna saken.

16 januari 1989 satte sig Teixeira på ordförandeposten i CBF, Confederação Brasileira de Futebol, och bollen var i rullning. Eller rättare sagt Teixeira satte bestämt ner foten på den där vackra spelet-bollen som kom rullande. Teixeira satte igång planen med stort P. En plan lika stolt och förvissad om framgång som den femårsplan Brasiliens styrande politiker fyrade av när optimismen var som störst i mitten av 50-talet.

CBF:s plan med den nya, resultatintriktade vägen skulle komma att få en livslängd som få eller ingen trodde var möjligt. Det inledande fiaskot 1990 med förbundskapten Lazaroni vid rodret blev bara ett litet gupp på vägen. Först påståendet om att det vackra spelet inte ger titlar. Sedan tre mittbackar och Valdo-Alemão-Dunga som de tre mittfältarna. Som att svära i kyrkan. Som att påstå att den bästa samban inte dansas i Brasilien. Som att påstå att det finns bättre karnevaler än den i Rio. Lika vansinnigt och fel som att … bygga en helt ny huvudstad långt, långt ute i djungeln.

Brasilien hade redan byggt en ny huvudstad långt ute i djungeln. Det gjorde man redan 1956 under den nyvalde presidenten Juscelino Kubitschek och hans Plano de metas, planen för nationell utveckling som skulle ge Brasilien 50 års utveckling på bara fem år. Kubitschek gav den övertygade kommunisten Oscar Niemeyer i uppdrag att rita Brasilia, det nya, moderna Brasiliens flaggskepp. Den nya huvudstaden övertygade, såklart, inte brasilianarna. Fotbollen, samban och karnevalerna var och är det som man är stolta över.

Den sociala ingenjörskonsten imponerade inte på brasilianarna 1967 och den imponerar inte idag heller. Men, Brasilia står där fortfarande och är, i alla fall på pappret, fortfarande Brasiliens huvudstad. Precis som CBF:s Selecão där det är viktigare att vinna än att spela vackert.

Det finns historier om hur dåligt människor mår som bor i Brasilia. Den brasilianska modernismen fungerar tydligen inte. Det urbana Brasilien övertygar inte brasilianarna. Men, den historien skrivs inte eftersom Niemeyer är en nationell ikon som måste visas respekt. Historierna om hur dåligt brasilianarna mår när de ser dagens Selecão är oändligt många fler och man får skriva att den brasilianska fotbollsmodernismen inte fungerar. Man måste skriva att den inte fungerar.

Bortsett från de initiala svårigheterna kring VM 1990 har CBF lyckats hålla det brasilianska folket stången. Havelange och Teixeira såg till att ta ”fiaskot” i VM 1990 på allvar och gav Falcão, en av de mest hyllade spelarna i Tele Santanas Brasilien, chansen att slå in på en annan väg. Falcão fick chansen att skjuta ner CBF:s vackra, nya värld. Det slutade i katastrof. Precis det som Havelange och Teixeira var ute efter.

Falcão skulle misslyckas och ge CBF det utrymme man behövde. Det är därför som vi 20 år senare sitter med ett brasilianskt landslag som spelar en fotboll folket avskyr. CBF:s Selecão är social ingenjörskonst som varar. Precis som Niemeyers Brasilia. Den ena tisslad och tasslad med för att hålla en myt vid liv. Den andra ständigt diskuterad för att hålla en myt vid liv.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>