En studie i makt

Råkurr mellan Real Madrid och Barcelona på planen, på presskonferenser och i UEFA-korridorerna i Nyon. Svåröverskådligt virrvarr och kalabalik? Det handlar om ett maktskifte som ställer till det för båda lagen.

Det tredje av fyra El Clásico på en månad och Real Madrid faller efter rött kort till Pepe, ett hav av spelarprotester på planen från Barcelona och fantastiskt spel av Lionel Messi. På den efterföljande presskonferensen konstaterar den utvisade José Mourinho att Barcelona får fördelar och undrar varför katalanerna har sådan makt. Uefa beordrar undersökning och Barcelona anklagar portugisen för förtal.

Vissa saker är tydliga:

* Det är känsligt att hävda att det finns en hierarki och att någon får fördelar.

* Det är problematiskt att peka finger åt motståndaren och hävda att denne får fördelar när allt fler ser att så inte är fallet.

* Det håller inte att ha en klubbledning som inte kan programmera för långsiktig framgång.

Punkt tre innehåller två saker – det som sker på planen och det som sker vid sidan av planen. Just nu är det inte så intressant att Real Madrids klubbledning inte är i närheten av att vara lika skicklig som Barcelonas på att bygga ett lag. Det är det som sker vid sidan av planen som står i fokus. Punkt ett och punkt två är ren dynamit.

Den första punkten är alltid lika känslig. Den handlar om vem man är och om saker och ting går rättvist till. UEFA vill inte höra talas om några fördelar och Barcelona vill inte ses som klubben som åtnjuter dem. Alltså slår både UEFA och Barcelona tillbaka stenhårt mot Real Madrid.

För mig är det självklart att det finns en hierarki som berättar exakt hur tungt en klubb väger i förhållande till andra (och den hierarkin är inte nödvändigtvis densamma i hemlandet som ute i stora världen). Vi kan vara säkra på två saker. Alla vill vara så högt upp i hierarkin som möjligt och alla vill vara klubben med tolkningsföreträde i den just nu aktuella matchen.

Under lång tid befann sig Real Madrid högst upp i den spanska hierarkin och Barcelona påpekade vad det innebar översatt till domarinsatser på planen. Skiftet kom för några år sedan och nu är det Barcelona som sitter där högst upp.

Det går att argumentera för att ett skifte alltid är dramatiskt, men det är i sig inget konstigt att klubbar byter plats. Det händer inte varje dag och inte heller varje år eller årtionde, men det händer. Barcelona har smitit förbi Real Madrid tack vare sitt spel på planen och sin förmåga att berätta historien om klubben med det vackra spelet, de egna produkterna och den tydliga regionala identiteten.

Den nya situationen är jobbig får båda klubbarna. För Real Madrid som i modern tid varit vana att väga tyngre än ärkerivalen och för Barcelona som varit vana att ärkerivalen väger tyngre.

Mourinho är förbannad. Han vill träna en klubb som väger tungt, eller i alla fall lika tungt, som den motståndare han är satt att besegra på planen. The Special One lyckades hantera det röda kortet som delades ut när han rattade Inter, men det har inte gått lika bra i Real Madrid. Rött kort i fyra raka matcher när Mourinhos Real Madrid gått upp mot Barcelona är anmärkningsvärt och blir ett bevis på att portugisen hade rätt när han kritiserade sin klubb för oförmåga att påverka till lagets fördel. Han kräver alltså att klubbledningen tar tillbaka sin gamla plats i hierarkin.

Barcelona har stora problem med den andra punkten. Katalanerna har på ett skickligt sätt tagit sig förbi Real Madrid och skördar nu frukterna, men hur skall man göra med argumentationen? Barcelona är klubben som under årtionden levde efter mantrat som handlade om orättvis domarbehandling och man försöker använda samma argument nu. Man rusar mot domaren om och om igen och berättar hur orättvist allt är. Det urholkar trovärdigheten och är förödande för Barcelona.

Är hierarkin och det efterföljande tolkningsföreträdet medvetet eller omedvetet? Den diskussionen innehåller ytterligare en eller flera dimensioner. Jag säger att det handlar om en salig blandning av medvetet och omedvetet och att det sportsliga, rent poängmässiga, slutresultatet blir detsamma. Det ”mentala” slutresultatet skiljer sig såklart åt, men det tar vi en annan gång. Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att det vi upplever handlar om ett maktskifte och att det finns de som är för och de som är emot.

Real Madrid mot Barcelona är ett krig som böljar fram och tillbaka årtionde efter årtionde. Det där maktskiftet är en del av kriget och gör bara kampen mellan Real Madrid och Barcelona mer intressant. Just nu är det José Mourinho, Pep Guardiola och deras personligheter och spelsystem som är i förgrunden. Hur det ser ut om ett, fem eller tio år beror på hur de båda klubbarna tolkar och hanterar situationen som nu råder. Råkurr javisst, men inte någon kalabalik. Maktskifte it is.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>