Stefan Andreasson ÄR Brian Eno

Där och då brydde sig få utanför Bollebygd att Elfsborg radade upp tränare efter tränare och lät dessa presentera sina respektive filosofier. Här och nu bryr sig alla när Magnus Haglund skall bli något annat. Det är beviset på det som åstadkommits i skuggan av det Borås Arena som, symboliskt, tillkommit under klubbens moderna och gyllene era.

Där och då och här och nu. De båda situationerna är helt annorlunda. Då behövde inte Magnus Haglund vinna, i alla fall inte omgående. Nu måste Jörgen Lennartsson vinna, och det ganska omgående.

Elfsborg har flyttat fram positionerna på ett sätt som gör att det inte finns något utrymme för något annat än att vinna. Man har gjort det genom att:

1) etablera sig i den allsvenska toppen, med en jämnhet som ingen annan klubb kan matcha.
2) bygga en ungdomsverksamhet som redan gjort avtryck i A-laget och som kommer att göra det än mer i framtiden.
3) bedriva en ekonomiskt sund verksamhet med egna arenan som kronan på verket.

Men, tillkortakommanden och ett inte helt lyckat agerande finns där också:

1) stora pengar lagda för ett antal spelare – Martin Eriksson, Amadou Jawo, James Keene och David Elm – som inte lyckats.
2) oändligt (för stort?) tålamod med tränare Haglund.
3) oförmåga att odla en vinnarmentalitet som tar klubben till titlar, trots att man om och om igen haft en ”guld-trupp”.

Det blir intressant att se hur näste Elfsborgs-tränares insats kommer att tolkas. Om denne går bra är det bevis på att Elfsborg skulle bytt tränare tidigare. Om denne går dåligt är det bevis på samma sak. Klubbledningen lät situationen med Haglund gå för långt och borde ha bytt tidigare.

Att vinna är allt. Det är därför som Stefan Andreasson inte får det beröm han förtjänar. En gång fick han det, när Elfsborg vann guldet. Efter det är alla rörande överens om att det hade kunnat göras bättre. Jag håller inte med. Andreasson har ju byggt en egen värld.

Kollega Sjöberg skriver om tränare Lennartsson och om denne och Elfsborg blir ett ”Joshua Tree” eller ett ”Pop”. Ett mästerverk av mästarna eller ett av mästarnas mindre märkvärdiga verk. Jag fortsätter U2-spåret. Som vi alla vet föregås ett Joshua Tree av ett Unforgettable Fire. Vägen till mästerverket kräver alltså en Brian Eno, som tillsammans med parhästen Daniel Lanois tog Dublin-pojkarnas enorma och förutsägbara energi och arbetsinsats, körde den genom sig själva och sin studio och fick ut något helt nytt. En oförglömlig eld.

För mig är Lennartsson Bono, ledaren i bandet och den som låter sig inspireras och inspirerar andra. Och då är det lätt att se att klubbdirektör Andreasson blir Eno. Andreasson och Eno, båda har byggt egna världar genom att gå helt egna vägar. Återstår att fundera på om Lennartssons Elfsborg är Unforgettable Fire eller Joshua Tree. Om det är förövningen till mästerverket eller mästerverket självt. Ett vet vi. Elfsborg är en egen värld. Det har klubbdirektör Andreasson sett till. Det har svensk fotbolls Brian Eno sett till. Sveriges bästa sportchef gör in grej …

/Borell

Ps. Scouta och knyta spelar till sig bara för att se tränaren fysiskt förstöra densamme? Lennartsson i Elfsborg kommer att sällskapas av ett Matti D-veto (efter klubbens physio). För att undvika flera Robin Söder-incidenter. Ds.

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>