30 bästa genom alla tider aka listan där Messi får det svårt

Flera saker de senaste veckorna har gjort att jag ägnat tid åt ”Bäste spelare någonsin”. Någon drog upp en gammal lista jag en gång skrev i Goal, undrade hur jag hade tänkt och ville få motiveringen om igen. Sócrates gick ur tiden och omnämndes som en av de bästa mittfältarna någonsin. Jag drack kaffe med Mirko på Sosta och kom in på bästa spelarna någonsin från det forna Jugoslavien. Läsare hör av sig om och om igen och kräver att jag skall erkänna att Lionel Messi är bäst i världen just nu och förmodligen också bäst genom tiderna.

Jag går dessutom omkring och funderar på om mittfältare med mycket kriga i sig, som t ex Claudio Marchisio (Juventus), egentligen har någon chans mot alla dessa målkungar, målvaktsväggar, försvarsgeneraler och mittfältsdirigenter när historien skall skrivas? Jag hade kunnat lägga till det aktuella snacket om Neymar (Santos), men gör det inte. Hans tränare pratar om att han redan är på den nivå som en gång Zidane, Rivelino och Zico. Bara att skratta, visst, men vilken nivå var egentligen Zidane, Rivelino och Zico på?

Jag började med att titta till den där gamla Top 30-listan över ”Bästa spelare någonsin” en gång skriven för Goal. Jag visste inte exakt när, var och hur, men hittade den i mapp märkt 7/07 och insåg att listan beställts och skrivits för att sätta den då nyss pensionerade Zidane i perspektiv. Jag insåg också att den där listan var bra. Jävligt bra. Därför får ni den en gång till, under tiden som jag funderar på hur jag skall ställa mig till önskemålet att se om någon nu aktiv spelare kan ta sig in. För det var så det var där och då. Spelare med avslutade karriärer. Övriga gjorde sig icke besvär.

”Top 30 – bästa spelarna någonsin
Två argentinare i topp, Pelé först på tredje plats, “Il Grande Torinos” lagkapten Mazzola högt placerad, en spansk men inga italienska backar och ingen Platini. Så ser det ut när Goals Kristian Borell listar de bästa spelarna genom tiderna.

30. (-) Zico Brasilien
Zico tillbringade sin tid som spelare i Flamengo, med undantag av en kort sejour i Italien och en i Japan. Han tog sitt Flamengo till seger i både Copa Libertadores och Interkontinentala cupen innan han drog på sig tröja nummer tio i det brasilianska landslag som fick ge sig mot Italien i VM 1982.

Efter succén i VM-slutspelet gjorde Zico modiga och annorlunda val. Han började med en flytt till italienska kölaget Udinese, återvände hem efter två säsonger och avslutade sedan i japanska Kashima Antlers. Zico är mest känd för sina fantastiska frisparkar och för att vara en av de bästa spelarna som aldrig vunnit VM-guld.

29. (-) Nilton Santos Brasilien
Offensiva ytterbackar är inget modernt påfund. Nilton Santos kom gång efter annan på sin vänsterkant under 50- och första halvan av 60-talet. Hans teknik var utmärkt och det taktiska kunnandet på absolut topp.

Nilton Santos deltog i fyra VM-slutspel, var viktig defensiv kugge i tre och vann guld i två. När han lade skorna på hyllan 1964 hade han bara representerat två lag som senior. Botafogo och det brasilianska landslaget.

28. (-) William Dean England
William ”Dixie” Dean är ännu en i raden av spelare som inte visat upp sig i ett VM-slutspel. Englands vägran att delta i VM gör det svårt att jämföra honom med andra storheter, men Deans målkänsla avslöjar en av världens främsta målmaskiner genom tiderna.

Han började sin karriär i Tranmere Rovers och flyttade 1925 till Everton, som då inte vunnit ligan på tio år. Dean stannade i klubben under i stort sett hela karriären, hittade nätet 383 gånger på 433 matcher och förde Everton till två ligatitlar och en cuptitel.

27. (-) Didì Brasilien
Didì var Brasiliens spelfördelare i tre VM-slutspel och vann två av dessa. Respass mot Ungern i semifinal 1954 följdes upp med VM-guld både i Sverige 1958 och Chile 1962. Det var ett under att Didì nådde de framgångar han gjorde. När han var 14 år gammal var läkarna nära att amputera hans ben och han fick tillbringa ett halvår i rullstol.

Efter VM-guldet i Sverige flyttade Didì till Real Madrid, men fick svårt i kontakten med lagets ledare Di Stéfano och lånades ut. Efter ett år i Europa vände den spelintelligente frisparksspecialisten hem och tillbringade återstoden av sin spelarkarriär i Brasilien.

26. (-) Raymond Kopa Frankrike
Raymond Kopa var son till polska immigranter och hette egentligen Raymond Kopaszewski. Han började karriären med två säsonger i Angers och fortsatte sedan till Stade de Reims. Kopa vann två ligatitlar med sitt Stade de Reims innan laget tog sig till final i Europacupen 1956.

Man föll mot dåtidens giganter Real Madrid, men spanjorerna blev imponerade av motståndarnas allroundskicklige mittfältare/anfallare och köpte honom under sommaren samma år. Kopas sejour i Real Madrid resulterade i två ligatitlar och tre Europacuper. Efter tre säsonger i Madrid flyttade han hem och avslutade karriären i Stade de Reims.

25. (-) Zinedane Zidane Frankrike
Zinedine Zidane har en sak gemensamt med den store Maradona. Båda har fört lag med uppenbara svagheter till VM-guld. När Zidane förde sitt Frankrike till VM-guld på hemmaplan 1998 fungerade inte anfallsspelet alls och det krävdes två nickmål av honom själv innan finalsegern var klar.

Zidane följde upp med att vinna EM 2000 och föll sedan pladask i VM 2002. Den allt långsammare Zidane avslutade karriären med att i vanmakt se ett galacticosjukt Real Madrid gå under. VM-finalskallen mot Marco Materazzi var på många sätt ett logiskt slut för en spelare som till slut inte orkade pressen att ensam bära Frankrike på sina axlar.

24. (-) Dino Zoff Italien
När Dino Zoff var 14 år blev han ratad av Inter och Juventus för att han var för kort. Fem år senare flyttade han till Udinese och debuterade i Serie A. Efter två säsonger i Udinese flyttade han vidare till Mantova, där han under sina fyra säsonger etablerade sig som en av Italiens bästa målvakter. Sommaren 1967 gick flytten till Napoli och under våren 1968 tog Zoff plats i det italienska landslaget. Bara månader senare var han med och vann EM-guld. Zoff tappade sedan den ordinarie landslagströjan på väg mot VM 1970, tog tillbaka den under det efterföljande EM-kvalet och visade sådan form att Juventus köpte honom inför 1972/73.

Efter elva säsonger i vit-svart lade han handskarna på hyllan med fem ligatitlar, två inhemska cuptitlar och en UEFA-cup i den titelsamling som också innehöll det VM-guld han vann med Italien en 1982. Med sina 40 år, fyra månader och 14 dagar blev Zoff blev den äldste spelare någonsin att vinna VM-guld.

23. (-) László Kubala Ungern
När Barcelona fyllde 100 år röstades László Kubala fram som klubens bäste spelare genom tiderna. Med tanke på Kubalas meriter och Maradonas korta sejour i klubben är det inte konstigt. Däremot blir säkert många förvånade att Kubala inte hade några problem att besegra Cruyff, alltid beskriven som de katalanska fansens stora kelgris.

Kubala föddes i Budapest av föräldrar med slovakiskt och polskt påbrå. Situationen i Ungern gjorde att Kubala lämnade sitt land två gånger. Först för att slippa göra värnplikten och sedan för att slippa kommunisterna som tagit makten i landet. När Kubala flydde på ett lastbilsflak i januari 1949 hamnade han via Österrike i Italien. Ett kontrakt med Pro Patria frös inne och Kubala bildade och tunerade runt med ett lag av spelare som flytt Ungern. När man kom till Spanien sommaren 1950 föll storklubbarna pladask.

Barcelona snodde Kubala mitt framför näsan på Real Madrid och fortsatte att etablera sig som storlag. Innan Kubala anlände hade klubben vunnit fyra ligatitlar (29, 45, 48 och 49) och de fyra ligatitlar som Kubala förde sitt Barcelona till under sina tio säsonger i klubben får inte underskattas. De jämförs automatiskt med det som Di Stéfano åstadkom i Real Madrid. Argentinaren anlände till Real Madrid tre somrar efter att Kubala kom till Barcelona. Att han gjorde det på samma sätt, fast tvärtom (Real Madrid snodde Di Stéfano mitt framför näsan på Barcelona) gjorde inte jämförelsen mindre intressant.

Under Kubalas två första säsonger i Spanien spelade Real Madrid utan Di Stéfano och Barcelona vann ligan. Sedan anlände Di Stéfano och Real Madrid tog hand om de två följande ligatitlarna. Athletic Bilbao vann sedan en ligatitel innan Real Madrid tog ytterligare två följt av två till för Barcelona. Sommaren 1961 lämnade Kubala Barcelona för lokalkonkurrenten Espanyol och vi hade facit. De åtta säsongerna Kubalas Barcelona stred mot Di Stéfanos Real Madrid slutade 5-2 i ligatitlar till Di Stéfanos favör.

22. (-) Bobby Charlton England
Bobby Charlton föddes i Ashington några mil utanför Newcastle, men valde trots det Manchester United efter att ha fått uppmärksamhet i det engelska skollandslaget. Bobby kom till Manchester United 1954 och stannade som spelare i klubben fram till 1973.

Bobby var med och byggde upp Manchester United till en storklubb igen efter att ha överlevt kraschen i München 1958. Hans två ligatitlar kom en säsong före och en säsong efter det guld han var med och tog England till i hemma-VM 1966. 1968 vann United som första engelska lag vinna Europacupen 1968. Bobby Charlton var en stor ledare på planen, hade enorm arbetskapacitet och var dessutom mycket målfarlig från sin position på mittfältet.

21. (-) Nándor Hidegkuti Ungern
Puskas och Kocsis blev berömda för sina mål, men det var djupt liggande centern Nándor Hidegkuti som styrde spelet i det Ungern som dominerade landslagsfotbollen i början av 50-talet. Ungern vann OS-guld 1952, men föll i VM-finalen två år senare. Ytterligare två år senare slog kommunisterna ned den revolt som skakade Ungern.

Till skillnad från många av sina lagkamrater valde Hidegkuti att stanna i Ungern istället för att flytta utomlands. Få TV-bilder och en klubbkarriär i Ungern har gjort att Hidegkuti inte fått den uppmärksamhet han förtjänar.

20. (-) Eusebio Portugal
Under ledning av Eusebio, den kraftfulle Mocambique-födde anfallaren, vann Benfica elva ligatitlar, fyra portugisiska cuptitlar och en Europacup. VM 1966 kunde ha varit pricken över i på en fantastisk karriär, men Portugal föll med 1-2 mot hemmanationen England och Eusebio fick nöja sig med att vinna VM:s skytteliga.

19. (-) Gunnar Nordahl Sverige
Gunnar Nordahl började karriären hemma i Hörnefors, flyttade till IFK Norrköping, vann fyra ligatitlar och krönte den svenska delen av karriären med att skjuta Sverige till OS-guld i London 1948. 1949 flyttade han till Milan och etablerade sig som en av världsfotbollens allra främsta anfallare genom tiderna.

G. Nordahl vann Serie A:s skytteliga fem gånger, har det överlägset bästa målsnittet av alla italienska skyttekungar som gjort minst 100 mål, har rekordet över flest antal mål under en säsong och är Milans mesta målskytt genom tiderna med 225 mål på 291 ligamatcher. Centertankar kommer inte bättre än G. Nordahl.

18. (-) Marco van Basten Holland
Marco van Basten lade skorna på hyllan 1993, bara 28 år gammal. Den holländske skyttekungen var relativt lång (188 cm) och tung (80 kg), men var trots det utrustad med mycket bra teknik och reptilsnabba avslut. Van Basten vann tre ligatitlar, tre holländska cuptitlar och en Cupvinnarcup innan han lämnade Ajax för Milan.

Troféjakten fortsatte i Sacchis Milan och den holländske skyttekungen etablerade sig som världens främste renodlade anfallare under slutet av 80- och början av 90-talet. Van Basten vann guldbollen tre gånger, blev skyttekung i Holland tre gånger och Italien två.

17. (-) Gordon Banks England
Gordon Banks började karriären med att hoppa in i mellan stolparna när målvakten inte dök upp på en match Banks var som åskådare och fortsatte med bland annat vara garant bakåt när England vann VM på hemmaplan 1966.

I VM-slutspelet fyra år senare stod han för en fantastisk räddning när Pelé såg ut att ha gjort mål i gruppspelet. Banks kastade sig snett bakåt och styrde Pelés hårda nick mot stolproten över ribban. Men, fantastiska reflexer var en del av Banks målvaktsspel. Den brittiska målvaktens klassiska förmåga att stå rätt en annan.

16. (-) Luis Suarez Spanien
Luis Suarez tillbringade stora delar av sin karriär som mästartränaren Helenio Herreras förlängda arm. Först som vänsterinner under två säsonger i Barcelona och sedan som spelregissör under åtta säsonger i Inter.

Slaktarsonen från A Coruña i nordvästra Spanien hade en utmärkt blick för spelet och var mästare på att hitta fram till kvicka anfallare med långa bollar i djupled. Suarez är en av få spanska spelare som lyckats utomlands och typiskt nog vann Spanien EM-slutspelet 1964 med honom som spelfördelare. Suarez är och förblir en vinnare, även i den spanska landslagströjan.

15. (-) Omar Sivori Argentina
Anfallstrion som fått namnet ”Änglarna med smutsiga ansikten”, Angelillo-Sivori-Maschio, förde Argentina till seger i Copa América 1957 och skulle följa upp med att ta Argentina långt i VM i Sverige året därpå. Så var det tänkt, men de tre änglarna valde alla att bli proffs i Italien och det argentinska fotbollsförbundet svarade med att stänga av trion från landslagsspel.

Omar Sivori, alltid med strumporna nere, valde Juventus som ny klubbadress och tog plats bredvid Giampiero Boniperti och John Charles i det vit-svarta anfallet. Åtta säsonger i Juventus resulterade i tre ligatitlar och två cuptitlar för fantastiske dribblern, som älskade att tunnla motståndaren. De många tunnlarna betydde dock inte att Sivori dribblade i onödan. 134 mål på 215 ligamatcher imponerar.

Innan han lade skorna på hyllan hann Sivori med fyra säsonger i Napoli med ligaplaceringarna 3-4-2-7. 15 år senare anlände en annan argentinare till Neapel för att vinna den ligatitel han inte vann. Maradona lyckades med uppgiften och intressant nog påstår många att det inte finns någon i historien som varit så lik Maradona i spelstil som Sivori. Maradona och Sivori, argentinsk genialitet och vinnarinstinkt när den är som bäst.

14. (-) Gianni Rivera Italien
Vad hade hänt om Gianni Rivera fått spela mer än de sista sju minuterna i VM-finalen 1970? Vi får aldrig svaret på den frågan, men vi kan spekulera. Rivera var en tekniskt briljant spelfördelare som kunde lirka upp vilket försvar som helst. Ferruccio Valcareggi, Italiens dåvarande förbundskapten, var dock inte övertygad om hans storhet och valde att ge Alessandro Mazzola lika mycket speltid i den berömda ”stafett” som såg de båda spelarna spela var sin halvlek innan han beslutade sig för att satsa på Mazzola i finalen.

Hemma i Milan visste man hur man använde Rivera bäst. Milans mest älskade spelare genom tiderna avslutade karriären med tre ligatitlar, fyra italienska cuptitlar, två Europacuper, en Interkontinental cup och två Cupvinnarcuper.

13. (-) Juan Schiaffino Uruguay
Juan Schiaffino började karriären hemma i Peñarol och vann tre uruguayanska ligatitlar innan han snodde guldet för ärkerivalerna Brasilien i deras hemma-VM 1950. Schiaffino fortsatte med ytterligare tre ligatitlar innan han valdes till turneringens bäste i VM-slutspelet 1954. Milan kallade, Schiaffino tog Gunnar Grens plats bredvid Nils Liedholm på Milans innermittfält, vann tre ligatitlar under sex säsonger i röd-svart och avslutade sin sejour i Italien med att ta notoriskt underpresterande Roma till seger i Fairs Cup, UEFA-cupens företrädare. I Italien, som alltid gillar när spelare är taktiskt drivna, brukar man säga att vi fortfarande idag inte sett någon motsvarighet till Schiaffinos taktiska intelligens. Finare betyg går inte att få.

12. (-) Ferenc Puskas Ungern
Ferenc Puskas debuterade i Honveds A-lag som 16-åring och hamnade tolv år senare i det Real Madrid som börjat dominera den europeiska fotbollen. Han gjorde det som firad stjärna i det Ungerska landslag som vunnit OS-guld 1952 och VM-silver 1954. Under denna period radade Ungern upp 32 raka matcher utan förlust och man krossade England, som såg sig som bäst i världen, två gånger om. 1953 blev man första lag från kontinenten att besegra England när man vann med 6-3 och året efter blev det 7-1 i Budapest.

Det missade VM-guldet 1954 är och förblir Puskas största motgång. Ungern besegrade enkelt Tyskland med 8-3 i det inledande gruppspelet, men tyskarna tacklade medvetet sönder den ungerska superstjärnan. Puskas återkom först i finalen, där Ungern på nytt ställdes mot Tyskland. Puskas, långt ifrån full form, inledde målskyttet och hade sedan en boll inne till 3-3 i den final som Tyskland till slut vann med 3-2.

11. (-) Franz Beckenbauer Tyskland
Franz Beckenbauer var lika skicklig på att distribuera bollen som han var skicklig på att leda sitt lag. Han slog igenom stort i VM 1966, slutade som icke-anfallare trea skytteligan med fyra mål och var sedan grundbulten i nyblivna storlaget Bayern München.

När Beckenbauer lämnade Bayern München för New York Cosmos 1977 hade han vunnit det mesta – fem tyska ligatitlar, fyra tyska ligatitlar, tre raka Europacuper, en Cupvinnarcup och en Interkontinental Cup. Framgångar med tyska landslaget saknades inte heller. VM-silvret 1966 följdes upp med brons i Mexiko 1970 och guld på hemmaplan 1974.

10. (-) José Nasazzi Uruguay
José Nasazzi var lagkapten i det Uruguay som dominerade världsfotbollen under stora delar av 20- och början av 30-talet. ”El Gran Mariscal” (sv. Den store fältherren) förde sitt manskap till två OS-guld (1924 och 1928) och följde upp den bedriften med att föra sitt land till vinst i historiens första VM 1930. Uruguays vägran att delta i VM 1934 gjorde att Nasazzi inte fick tillfälle att utöka sin titelsamling med ytterligare en VM-titel. Den uruguayanske backgeneralen lade skorna på hyllan 1937.

9. (-) Fernando Hierro Spanien
Runt Medelhavet är det Italien som gäller när det handlar om riktigt bra försvarsspelare. Fernando Hierro är undantaget som bekräftar regeln. Under 90-talet och början av 2000-talet var han arvtagaren till det intelligenta försvarsspel som Real Madrids legendariska mittback José Santamaría visade upp under slutet av 50- och början av 60-talet. En viktig skillnad är att Santamaría spelade i ett lag som var betydligt bättre defensivt sett. Hierro höll ett defensivt klart svagare Real Madrid under armarna på ett sätt som inte går att överskatta.

Italienare blir irriterade när man påstår att spanjoren skulle vara bättre än deras egna försvarsjättar. Neutrala betraktare har inga svårigheter att se att Hierro lämnar legender som Attilio Ferraris, Armando Picchi, Carlo Parola, Gaetano Scirea, Ciro Ferrara och Fabio Cannavaro på efterkälken. Han gör det med ett av den moderna fotbollens bästa passningsspel, enorma ledaregenskaper, överlägsen spelförståelse, imponerande nickstyrka, mycket känslig frisparksfot och tufft närkampsspel. Mittbacken Hierro hade allt.

8. (-) Johan Cruyff Holland
Johan Cruyff har alltid satt griller i huvudet på folk. Både som spelare, tränare och tänkare. Han kom till Ajax som 10-åring, tog plats i A-laget som 17-åring och förde sedan klubben till den absoluta toppen med tre raka segrar i Europacupen 1971-73. På pappret spelade den spenslige holländaren center, men han gjorde det på ett sätt som få andra. Cruyff gick ned och hämtade boll och rörde sig gärna ut mot kanten.

Barcelona blev ny klubbadress sommaren 1973 och katalanerna vann sin första ligatitel sedan 1960. Cruyff följde upp den bedriften med att ta Holland till VM-final 1974. Men, där blev det stopp. Cruyffs Holland orkade inte hålla undan för Beckenbauers Tyskland. Under återstoden av karriären gick den holländske mästarens starka vilja ut över antalet vunna titlar.

7. (-) Lev Yashin Sovjetunionen
Lev Yashin var inte bara duktig i fotbollsmålet. Han blev sovjetisk mästare i ishockey med Dynamo Moskva som 24-åring och det var inte förrän fotbollslagets ordinarie målvakt skadade sig som Yashin 1954 kunde ta plats mellan stolparna. Resten är historia.

Yashin revolutionerade målvaktsarbetet genom att gå långt ut och dominera sitt straffområde. Han kompletterade med mycket snabba reflexer och blev känd för att vara en målvakt som det var näst intill omöjligt att göra mål på. Yashin tillbringade hela sin karriär i Dynamo Moskva, deltog i tre VM-slutspel med Sovjetunionen och vann OS-guld 1956 och EM-guld 1960.

6. (-) Giuseppe Meazza Italien
Giuseppe Meazza är känd över en hel fotbollsvärld. Mest för att staden Milano beslutade sig för att döpa om San Siro-stadion till Stadio Giuseppe Meazza efter hans död 1979.

Meazza står i rekordböckerna som en av den italienska fotbollens främsta målskyttarna någonsin, men han hade fler strängar på sin lyra. Tekniken var underbar, dribblingarna svårstoppade och foglia morta-frisparkarna dök ned efter att ha passerat över muren. Med två VM-guld, tre ligatitlar, en inhemsk cuptitel och vunna skytteligor i Serie A cementerar Meazza sin plats bland historiens allra främsta.

5. (-) Garrincha Brasilien
Världens främsta högerytter genom tiderna trivdes bäst på hemmaplan. Garrincha gjorde en kort sejour i colombianska Atlético Junior Barranquilla och en icke påbörjad i franska Red Star Paris, men valde i övrigt att stanna kvar hemma i Brasilien.

Tretton säsonger i Botafogo följdes av kortare sejourer i Corinthians, Portuguesa, Flamengo och Olaria. Garrincha blev en omedelbar succé med sina dribblingsraider när han till slut kom till provträning med Botafogo. Han tunnlade landslagsbacken Nilton Santos, skrev kontrakt och debuterade bara dagar senare med att göra hattrick mot Bonsucesso. Garrincha kom inte med till VM-slutspelet 1954, men var en viktig kugge i det Brasilien som vann guld 1958 och 1962. Efter Brasiliens misslyckade VM-slutspel 1966 gick karriären utför. Garrinchas oroliga liv utanför planen började ta ut sin rätt. Han lade skorna på hyllan 1973 och dog bara tio år senare.

4. (-) Valentino Mazzola Italien
En av världens absolut bästa spelare genom tiderna fick aldrig spela VM. Valentino Mazzola tog plats hos de regerande världsmästarnas först 1942, mitt under brinnande krig, och gjorde sin sista landskamp i slutet av mars 1949, bara veckor innan hans Torino omkom i en flygolycka på väg tillbaka till Turin efter en uppvisningsmatch i Portugal. Mazzola började sin karriär i Alfa Romeo Milano, flyttade efter en säsong till Venzia och kom sedan till det Torino som Ferrucio Novo höll på att bygga upp till ett storlag. Torino vann en ligatitel innan kriget bröt ut och förstärkte sedan med Mazzola och Ezio Loik, hans parhäst även i Venezia. Duon utgjorde navet som ”Il Grande Torino”, världens bästa klubblag genom alla tider, snurrade kring. Torino vann en ligatitel under kriget och tog sedan fyra raka ligatitlar efter att kriget var slut. Mazzola var lagkapten och lagets odiskutable ledare från sin position som vänsterinner. Han hade en enorm arbetskapacitet, var en mycket stor ledare och hade lätt för att hitta motståndarmålet. VM-deltagande och fler TV-bilder hade utan tvekan gjort Mazzola till ett mycket större namn utanför Italien.

3. (-) Pelé Brasilien
Pelés tre VM-guld i ett Brasilien som charmat en hel värld har gjort honom oändligt populär. Under karriären nådde han dessutom mycket stora framgångar med Santos och det är lätt att tycka om en spelare som väljer att stanna länge i en och samma klubb. Det hindrar inte att det hade varit intressant att få se honom i en europeisk klubb. Frågan är om Pelé på samma sätt som Maradona hade kunnat ta ett mittenlag som Napoli till ligatiteln. Pelés anhängare tvivlar inte en sekund. Det gör Goals Top 30-redaktion.

2. (-) Alfredo Di Stéfano Argentina
När Alfredo Di Stéfano lade skorna på hyllan hade han hunnit med åtta spanska ligatitlar, fem Europacuper, en Interkontinental cup och en spansk cuptitel med det Real Madrid som dominerade fotbollen under andra halvan av 50-talet och början av 60-talet.

De legendariska upplagorna av Real Madrid var proppfulla av storspelare, men ingen var i närheten av att vara lika viktig och bra som Di Stéfano. Argentinaren ståtade med en oöverträffad arbetsförmåga och tillbringade matcherna med att oupphörligen röra sig från straffområde till straffområde. Med en mer lyckosam landslagskarriär (Argentina, Colombia och Spanien) och fler tv-bilder hade Di Stéfano mycket väl kunnat ses som världens bästa genom tiderna.

1. (-) Diego Maradona Argentina
Det är framförallt Maradonas tid i Napoli som etsat sig fast i minnet. Den syditalienska klubben hade aldrig vunnit ligan innan argentinaren kom till klubben. När han lämnade ståtade man med två ligatitlar som en fotbollsvärld varken kan eller får glömma. Att vinna titlar med en klubb som är van vid att vinna är en sak. Att vinna titlar med en klubb som aldrig vunnit en annan. Maradona klarade båda uppgifterna. Ligatiteln med Boca följdes efter en tuff sejour i Barcelona av de båda ligatitlarna i Napoli.

Efter att Maradona fört sitt Napoli till andra ligatiteln 1990 tog han sig an uppgiften att försvara VM-guldet från 1986. Argentinas lag 1990 är ett ännu bättre bevis än laget från 1986 på att Maradona kunde föra vilket lag som helst hur långt som helst. Jämförelsen med Pelé är slående. Under sina fyra VM-turneringar spelade brasselegenden med ett pärlband av stora spelare. Maradona fick nöja sig med mycket mindre. Det går om man är störst.

In: Maradona (1), Di Stéfano (2), Pelé (3), V. Mazzola (4), Garrincha (5), Meazza (6), Yashin (7), Cruyff (8), Hierro (9), Nasazzi (10), Beckenbauer (11), Puskas (12), Schiaffino (13), Rivera (14), Sivori (15), Suarez (16), Banks (17), Van Basten (18), G. Nordahl (19), Eusebio (20), Hidegkuti (21), B. Charlton (22), Kubala (23), Zoff (24), Zidane (25), Kopa (26), Didì (27), W. Dean (28), N. Santos (29), Zico (30).

av Kristian Borell »

Oavsett hur en « Bäst någonsin »-lista ser ut, så kräver den efterbearbetning. Jag gör det genom att ställa 30 frågor, lika med antalet spelare på listan, att fundera över.

10 frågor till Borell från Borell:
1. Hur kan jag, som ändå förstått hur bra V. Mazzola var, inte låta honom ta plats tre-i-topp?
2. Hur kan jag, som håller försvarsskicklig fotboll så högt, inte ha med mer än fyra backar?
3. Hur kan jag, som bl a håller Chapmans Arsenal så högt, inte ha med någon Gunner alls? Inte Henry (som ju inte lagt skorna på hyllan), men Alex James?
4. Hur kan jag, som håller försvarsskicklig fotboll så högt, ha med så mycket som 14 anfallare?
5. Hur kan jag, som håller italiensk fotboll så högt, inte ha med mer än fyra spelare från il belpaese?
6. Hur kan jag, som idag anser positionerna omvända, ha fått för mig att Pelé var bättre än Garrincha?
7. Hur kan jag, som håller Il Grande Torino som det främsta klubblaget någonsin, inte ha med fler spelare från det laget? Loik?
8. Hur kan jag, som håller den dribblande och skottstarke yttern så högt, varken ha med Rivelino, J. Robertson eller Eder?
9. Hur kan jag, som håller upplägget med en ytterback som tar hand om en hel kant som genialt, inte ha med spelare som Cabrini eller Brehme?
10. Hur kan jag, som heter det jag heter, inte ha med Felice Borel? Ingen kunde ju göra mål som han!

10 frågor till Borell från läsarna:
1. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med Platini?
2. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, låta Hierro gå före alla italienska mittbackar? F. Baresi är ju Gud. Och Scirea. Och P. Cannavaro. Och …
4. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha med Hierro över huvud taget?
5. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med en patenterad och unik måltjuv som Gerd Müller?
6. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha med Yashin, Banks och Zoff, men inte Ricardo Zamora?
7. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha valt en uruguayansk spelare från 30-talet, men ingen från de upplagor av Arsenal, Juventus och Wünderteam som var så bra där och då?
8. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med fler brittiska spelare? Det var ju de som uppfann spelet!
9. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha missat moderna-icke-i-glömska-genier som Rijkaard och Gullit?
10. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte förstå att Lionel Messi kommer att ta sig in på den här listan hur lätt som helst?

10 frågor till läsarna från Borell:
1. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Maradona är självklar etta?
2. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Pelé är den tillrättalagda och politiskt korrekta fotbollshistoriens man?
3. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, ha missat Nasazzi?
4. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Pelé förmodligen borde ha stryk av fler än bara Maradona och Di Stéfano?
5. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att mittfältsgeneralerna Schiaffino, Rivera och Suarez var så oerhört bra?
6. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Sivori spelade på en nivå som Messi aldrig kommer att nå?
7. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, verkligen tycka att R. Baggio borde finnas med?
8. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att den där Messi är den moderna motsvarigheten till Pele? Alltså den tillrättalagda och politiskt korrekta fotbollshistoriens man?
9. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, be om lirare som Platini och R. Baggio, men strunta i vattenbärare som G. Furino (Juventus)?
10. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att den där Messi får det svårt här?

Där har ni. 30 spelare och 30 frågor. Jag är som Platon, oerhört vis och för dialog både med mig själv och med er. Nu är jag klar med mig själv. Nu är det er tur! Adesso tocca a voi! Och, kom ihåg hur det är. Spelare med avslutade karriärer. Övriga göre sig icke besvär. Inte heller idag.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>