Kejsaren är naken

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka att han ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad barnet hade sagt.

Han har ju ingenting på sig! Ropade slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu måste jag hålla ut till processionens slut.Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och buro på släpet som alls icke fanns.

Det här är inte en krönika om att Barcelona var bättre än Milan och kanske också är världens bästa lag just nu. Det här är inte en krönika om att Lionel Messi var bättre än Zlatan Ibrahimovic och kanske också är världens bästa spelare just nu. Det här är en krönika om fotbollspolitik, som jag valt att inleda med HC Andersens ”Kejsarens nya kläder”.

Jag älskar fotbollspolitik. Jag är mer intresserad av det som händer utanför planen än det som händer innanför linjerna. För utanför ger ju innanför. Jag älskar striden om platserna i den hierarki som alltid finns där. Högst där uppe? Jobbiga positionen som tvåa? Lite längre ner på stegen? Eller kanske långt, långt där nere?

Det sägs att det just nu mullrar där ute i fotbollsvärlden och att många inte gillar det man ser. Tro inte att det betyder att det går att kasta ut det gamla och skyffla in det nya. Extern kritik och tydlig opposition javisst, men bara som vapen i en strid om makten högt där uppe på de översta trappstegen. Calciopoli, den stora italienska fotbollsskandalen, är ett intressant exempel. En intern strid om makten i FIAT-imperiet efter bröderna Giovanni och Umberto Agnellis död var det som gjorde att Juventus kunde skickas till giljotinen.

Barcelona då? Det maktstreds i klubben när presidente Joan Laporta blev till presidente Sandro Rosell och vad ledde det till? Tja, in med Qatar fullt ut, ut med icke rumsrene Ibrahimovic och vips så var fasaden putsad. Den moderna fotbollens fasad. Men, fotbollspolitiken är inte unik för den moderna fotbollen. Det är bara det att den moderna fotbollen tv-sänder allt och gör fotbollspolitiken superdupersynlig. Om man vågar. Om man inte står där och beundrar kejsarens nya kläder.

/Borell

ps1. Man bara måste tycka att det är roligt att det är Mexès som skänker Barcelona det första målet. Det finns alltså ett pris att betala för att man som Milan går på rea och ändå försöker få det till att det satsas stora pengar? ds1.

ps2. Man bara måste tycka att det är intressant att superrutinerade Nesta låter sig luras och det rejält av Busquets och Puyol. Som italiensk försvarare är det ju han som skall vara expert på det tjuv-och-rackar-spel som alltid sker på planen. Ridå italiensk försvarsförmåga. ds2.

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>