Vem vill vara riktigt stor?

Det finns en grej som bara de riktigt stora klarar. Att vinna Europacupen eller Champions League på hemmaplan.

Om man sätter lika-med-tecken mellan Europacupen och Champions League (inte alls säkert), går finalerna där ett av lagen spelar på hemmaplan att räkna på ena handens fingrar. Alltså få tillfällen och alltså agnar som sållas från vete.

Real Madrid 1957.

Inter 1965.

Roma 1984.

Bayern München 2012.

Det är inte vilka lag som helst som fått och försökt ta chansen att vinna fotbollsvärldens finaste på hemmaplan. Det Real Madrid som var Di Stéfanos, det Inter som var Helenio Herreras och det Roma som var Liedholms är inte några lag som går av för hackor. Fast man måste fundera och resonera kring det lag som var sist ut innan tyskarna nu tar sig an uppgiften.

Jag satt där framför TV:n när Liedholms Roma gick av för hackor. Jag satt där när Romas keeper Tancredi gick ut, blev tacklad av Wheelan och vek ned sig med engelskt mål som följd. Straffsparksläggningen som följde vill de som är blod-brun-röda helst slippa minnas. Romas stora stjärna Falcao valde att inte ta någon straff och hans lag föll. Det är fritt fram att välja vilken tolkning man vill. Roma som ”så dåligt” att man inte ens klarade att vinna hemma på Olimpico eller Liverpool som ”så bra” att man som enda lag mäktat med bedriften att vinna Europacupen/Champions League som ”bortalag”.

Vi kan konstatera att det gäller att ha flyt. Först en sportslig infrastruktur och ett förbund som är så starkt att landet får den där final, sedan kvalificera sig för tävlingen och till slut prestera på väg mot den där finalen på hemmaplan som alla pratar om som både möjlig och trolig. Seger i finalen är körsbäret på tårtan.

Bayern München kan göra om den bedrift som Di Stéfanos Real Madrid och Herreras Inter stod för, och Chelsea kan upprepa den bedrift som signerades Joe Fagans Liverpool. Fagan fanns där mitt emellan Bob Paisley (1974-83) och Kenny Dalglish (1985-91). Lite som Roberto Di Matteo (Chelsea) mitt emellan Villas Boas och vem-det-nu-är-som-tar-över.

Jag har alltså en känsla som gör att jag skriver det där sista. Mitt-emellan-Fagan som vann där och då och mitt-emellan-Di Matteo som 28 år senare gör detsamma? Kvällens CL-final handlar om att vara riktigt stor …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>