Faiblesse och franska band

Det finns franska band. För min egen del en uppväxt i olika Citroën och Peugeot (och ja, Fiat också), utländska kollegor som tror att jag har franskt påbrå, och en faiblesse för franska snutfilmer och precis allt som har med Alain Delon att göra. När jag var liten hade jag dessutom skidglasögonen här ovan.


Delon. Gauloises. Piano. Deneuve. Crenna.

De där skidglasögonen knyter obönhörligen ihop Frankrike och den italienska fotboll som alltid är min utgångspunkt. För il calcio har det franska inflytandet på senare år varit lika med den då nyblivne Juventus-basen John Elkanns val av Jean-Claude Blanc som överste räknenisse hos de vit-svarta och, tvärs över stan, Torino-sportchefen Gianluca Petrachis faiblesse (igen!) för Gaël Genevier som bolldistributör i ett 4-2-4. Om man vill kan man också lägga till den Lady Malena-uppdaterade Ménez (Roma) och hopplösa f d supertalangen Bryan Bergougnoux (Lecce).

Blanc gjorde sin karriär i kölvattnet på han vars skidglasögon jag plockade på mig i föräldrahemmet i somras. Jean-Claude Killy. Paris-födde ”King Killy”, med 3 OS-guld, 6 VM-guld och 2 totalsegrar i Världscupen, var viktig när Frankrike snodde åt sig vinter-OS 1992 och det var Blanc som räknade på allt och ansvarade för den futuristiska invigningen och avslutningen.

Blanc var både bra och dålig på den italienska sidan av bergen. Bra för att han såg till att räkna hem, projektera och se till att få byggt det Juventus Stadium som nu står där. Dålig för att han inte nöjde sig med det, utan lade sig i allt och alla när han samlade på sig mer och mer makt. Blanc var inte i närheten av att ha rätt vad gäller det rent fotbollstekniska och Juventus välte. Sedan oktober 2011 räknar Blanc på hemmaplan istället. Han är den som rattar qatariernas Paris SG och för deras skull är det bara att hoppas att han bara ägnar sig åt det.

Qatariernas intåg och sommarens uppmärksammade värvningar av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva sätter strålkastarljus på Paris SG och hela den franska fotbollen. Från Ajaccio, Marseille och Nice i söder, via Lille i norr och Strasbourg i öst och bort till Guingamp i väst. PSG skall ut där i alla hörn av landet och bara sopa hem den franska ligatiteln med ett lag fyllt av … il calcio. Blanc räknar, Leonardo sportchefar, Ancelotti tränar, Sirigu målvaktar, Thiago Silva mittbackspatrullerar, Maxwell vänsterspringer, Verratti bolldistribuerar och Ibrahimovic … är Ibrahimovic.

I helgen åker qatariernas PSG norrut till Lille vid den belgiska gränsen och det kommer att bli lika svårt som det var där nere i söder för två helger sedan. Ajaccio, mer belpaese än Frankrike och med en rejäl portion italiensk l’arte d’arrangiarsi (sv. konsten att göra något av inget), gjorde livet surt för storsatsande PSG. Parisarna, det genomplanerade och de stora lösningarnas Frankrikes representant, mot Ajaccio, den mindre planerade södern där man är så skicklig på att trampa vatten även i de svåraste tider. Två sidor av samma mynt.

Det skall bli intressant att följa säsongens Ligue 1 och se om qatarierna går i Maginotlinje-fällan där på andra sidan bergen och bygger något ”oövervinnerligt” som i verkligheten blir till något helt annat. En svensk general som hellre hade krigat i Italien är garanten för att det inte händer.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>