Guida al Campionato – posto 1 – Juventus

Klubben – 8
Juventus går åt rätt håll när det gäller att hålla avståndet till motståndet i Italien, men åt fel håll när det gäller att knapra in på det försprång de europeiska storklubbarna har. Det är Giuseppe Marottas fel. Tidigare framgångsrika upplagor av familjen Agnellis klubb har ståtat med vassare och internationellt mycket mer välrenommerade klubbdirektörer än nämnde Marotta och sportchefen Fabio Paratici. Klubbdirektörer som inte har några problem med att göra klart med icke-italienska spelare typ … Gonzalo Higuaín.

Det är något fel när Juventus, trots de två raka ligatitlarna och en bra insats i Champions League, inte får spelare som Higuaín. De utländska stjärnorna kommer alltid att behöva vara en krydda i ett Juventus som är som bäst. Om man vill se glaset halvfullt och inte halvtomt, går det att argumentera för att man är på väg åt rätt håll. Klubben såg ju till att sno åt sig Fernando Llorente i januari och den här sommaren såg man till att avfärda de som knackade på dörren med sikte på Jorge Vidal och Paul Pogba. Jag väljer att (fortfarande) se Juventus-glaset halvtomt. Ett riktigt starkt Juventus hade t ex vetat att sälja Vidal, som inte kommer att upprepa sin finfina fjolårssäsong och just den här sommaren betingade ett all time high-pris, och inte vara intresserad av en spelare som Nani (Man Utd), även om det intresset i förlängningen skulle kunna ge klubben ännu en i raden (Pirlo, Pogba och Llorente) av Bosman-spelare.

På hemmaplan, i Italien, håller det nya Juventus på att knyta upp ett antal samarbetsklubbar för att kunna snurra spelare precis som förr. Moggi hade Crotone, Messina, Reggina och Siena. Marotta har varken Crotone, Messina eller Reggina, men Siena finns där tillsammans med new kid on the Juve block Sassuolo, ett Serie C-degraderat Vicenza och någonstans också Atalanta (i händerna på Marottas Coverciano-rumskamrat Marinos händer) och Bologna. Sassuolo är den tydligaste farmarklubben. Juventus har t o m låtit klubbdirektören Giovanni Rossi återvända till sin gamla klubb Sassuolo för att hands on övervaka att saker och ting går rätt till. Och Sassuolos ägare Giorgio Squinzi, känd Milan-supporter, låter sitt Sassuolo förvandlas till ett Juventus light utan att protestera. Precis som en gång Siena helt lät Juventus klubbledning bestämma vad som skulle hända i klubben.

Tränare – 8
Antonio Conte går från klarhet till klarhet och har varit tydlig med vad detta Juventus måste vara på väg efter de två raka ligatitlarna. Det gäller inte nödvändigtvis att vinna, utan om att fortsätta att utvecklas. Vackra och tänkvärda ord, som skall omsättas i praktiken. Med tanke på vad Conte åstadkommit i Juventus finns det all anledning att lyssna och att tro på honom.

Det fanns många tvivlare när Conte väl tog klivet till Juventus efter fiasko i Atalanta och en tillräckligt bra sejour i Siena i Serie B. Och det fanns många tvivlare när det kom till hans förmåga att kunna överge det hyperoffensiva 4-2-4 han på Lecce classe’69 älskar så. Conte vann båda de där striderna.

Målvakt – 8
Jag tryckte på ”9″ istället för ”8″ när detta målvaktsbetyg skulle skrivas och det är inte så konstigt. Gianluigi Buffon har ju prenumererat på betyget nio (det bästa som går att få eftersom tio är det där stratosfäriskt ouppnåeliga som inte alls delas ut) så länge jag skrivit säsongsguider (gjorde min första i Goal 1997). Men, nu är det slut. Den oövervinnerlige Buffon visar tecken på att ha blivit ett klart snäpp sämre, men är fortfarande bland världens absolut bästa keeprar. Kanske är han fortfarande bäst, bara att han med ålderns rätt inte längre kan vara på den konstant skyhöga högsta lägstanivå han skämt bort oss med sedan den där debutsäsongen i Parma för snart 20 år sedan.

Det ser bra ut bakom den något sämre Buffon. Marco Storari, med från Marottas Sampdoria, backar upp sedan sommaren 2010 och räckte och räcker långt som förstaval i många andra klubbar. Men, han börjar sin fjärde säsong som andreman och det finns en gräns för när andremannen varit andreman för länge och längre har ”det”. Det är alltså ett stort ”om”.

Bakom den något sämre Buffon och ”Storari med det stora om:et” ser det både bra och dålig ut. Och jag menar inte bråkstakande tredjekeepern Rubinho. Juventus målvakteri handlar om hur länge Buffon håller Buffon-klass, och vilken klass han håller efter det, och vem som kommer efter. Det är inte lätt att utses till ”ny Buffon”. Fråga bara Vincenzo Fiorillo (Livorno), som såg hur bra ut som helst hur tidigt som helst, om hans problem att ta sig ur startgropen. Eller fråga Andreas Isaksson, som agerade tredjeman under två säsonger kring millennieskiftet, hur mentalt jobbigt det är att vakta buren i en storklubb som Juventus.

Förutom sin A-lagsbesättning snurrar Juventus fem egna keeprar i den italienska fotbollen – Timothy Nocchi (-90) i Carpi, Carlo Pinsoglio (-90) i Vicenza, Alberto Gallinetta (-92) i Chieti, Nicola Leali (-93) i Spezia och nya rumänen Laurențiu Brănescu (-94) i Juve Stabia. De ser olika bra ut olika säsonger och sedan en dryg säsong tillbaka ger många Leali sin röst. Han som efter att ha blivit köpt av Juventus inte ”orkade” och blev av med den ordinarie målvaktströjan i Brescia i Serie B 2011/12. De smarta pengarna sitter istället på Andrea Consigli (Atalanta) som Buffons efterträdare. Han imponerar stort och gör redan sin femte Serie A-säsong trots unga unga målvaktsåldern 26 år. Och fyra år yngre än Consigli finns Simone Colombi (-91), ännu en produkt av Atalantas stolta målvaktsskola. I ett Juventus-perspektiv talar de fyra åren för Consigli, men man skall aldrig säga aldrig. Och rätt vad det är så har både Pinsoglio och Leali studsat tillbaka. Vediamo.

Backlinje – 8
Juventus backlinje med Andrea Barzagli kan vara värd en nia. Utan honom är jag säker på att den inte är värd mer än en sjua. Alltså 8. Att göra klart med Barzagli i januari 2011 var ett genidrag som Marotta skall ha hur mycket beröm som helst för. För utan honom …

Det ser inte lika imponerande utan bredvid, och framför allt inte utan, Barzagli. Leonardo Bonucci har hunnit bli 26 år, men slutar inte att sprida bollarna i uppspelsfasen. Tvärtom. I takt med hans ständigt ökande självförtroende är det fler och fler bollar som går till spillo och ställer till det för detta Juventus. Till vänster om Bonucci vet Giorgio Chiellini i alla fall sina begränsningar. Ingen onödig bollbehandling och stenhårt fysiskt spel är det som alltid gäller när Pisa-födde Chiellini gör sin grej.

Nye Angelo Ogbonna (Torino) är värd ett eget kapitel. Fysiskt stark javisst, men hur är det med spelförståelsen klubben betalat 13+2 miljoner euro för? Den imponerar i alla fall inte på mig. Barzagli-nivå behöver vi inte diskutera, men det handlar inte heller om Chiellini-nivå. Martín Cáceres och allroundskicklige Federico Peluso gör Ogbonna sällskap på panchina.

Mittfält – 9
Den enda lagdelen som får en nia i årets säsongsguide. Det vit-svarta innermittfältet imponerar å det grövsta och det ser tillräckligt bra ut på kanterna. Andrea Pirlo är oefterhärmlig som spelregissören som alltid sätter sin passning och fasta-situation-experten som alltid hotar fullt ut. Och den unike Pirlo sällskap av inte mindre än tre spelare som räcker långt, även om det just nu bara finns plats för två av dem i Juventus ordinarie startelva. Claudio Marchisio är fansens kelgris, men lyckas om och om ”sidsteppas” av klubbledningen, och en spelare med en unik kombination av stenhårt bollvinnande och förmåga att ta sig fram till avslutsläge. Nämnde Vidal är fullt ut fokuserad på att ta sig framåt i banan och tio ligamål ifjol talar sitt eget språk. Sälj säger jag, men inte Juventus klubbledning. Pogba fortsätter att gå från klarhet till klarhet och ingen ifrågasätter länge förra sommarens beslut av Juventus att inte köpa Marco Verratti (Paris SG). Hand upp den som sommaren 2013 väljer Verratti framför Pogba.

På kanterna är det Stephan Lichtsteiner, nämnde Peluso eller skadecomebackande Simone Pepe håller till höger och Kwadwo Asamoah till vänster. Paolo De Ceglie vill, till skillnad från Reto Ziegler (Sassuolo), inte flytta på sig och får finna sig i att sitta på bänken. Mauricio Isla (klubb ej klar) ser ut att sluta i Inter och Marco Motta (klubb ej klar) lånas ut igen.

Conte-favoriten Luca Marrone fortsätter att bida sin tid där i kölvattnet på Pirlo och Pogba. Everton ser ut att kunna dra nytta av detta faktum och det vore tråkigt för italiensk fotboll. Simone Padoin, fem miljoner där i januari 2012, kan också komma att lämna.

Anfall – 8
Juventus har problem i anfallet. Man har i alla fall inte ett anfall som är lika bra som det så hyllade mittfältet och den firade backlinjen. Det är inte jag som säger det, utan det är ”en sanning”. Balkanmagi från Mirko Vucinic tillsammans med Fabio Quagliarellas så typiska skottövningar eller Alessandro Matris utmärkta måltjuveri har inte övertygat fotbollsvärlden och Juventus klubbledning har inte gjort situationen bättre genom sin notoriska oförmåga att knyta till sig de anfallare man under tre raka sommmartransferfönster sagt sig vara intresserade av.

Alla tror alltså inte på Vucinic och hans balkanmagi, men jag gör det. Och mister Conte gör det. Annars hade ”Kungen av Montenegro” lämnat under sommaren eftersom han hade en mycket bättre mercato än både Quagliarella (klubb ej klar) och Matri (Milan?). Carlos Tévez (Man City) kallas ”Apache”, men det är inte därför ordet skalp måste nämnas när vi konstaterar att han angör säsongens Juventus. Klubbdirektör Marotta snodde Tévez framför näsan på Galliani, bäst och mest rutinerad av klubbdirektörerna som nu verkar, och kan njuta när Tévez skär rakt fram genom motståndarförsvaren där vid sidan av Vucinic.

En spanjor i Italien är inget givet segerrecept och vem är egentligen förvånad om Juventus säljer vidare Bosman-anfallaren Fernando Llorente (Athletic Bilbao)? Inte CaC i alla fall. Ju mindre vi pratar om Sebastian Giovinco desto bättre. Återköpet av honom inför fjolårssäsongen är ett bevis på att detta Juventus klubbledning fortfarande inte gör det de skall.

När vi pratar om Juventus anfall måste vi prata om Stefano Beltrame (-93). Den så lovande primavera-centern skall lånas ut och frågan är vem Marotta et al anförtror att slipa ”morgondagens Inzaghi”. Crotone var först ut och har följts av klubbar som Cagliari och Parma. Beltrames nästa klubbadress är en av den här sommarens viktigaste beslut för Juventus. För vem tackar nej till en ”ny Inzaghi”?

Nyckel till framgång - Mister Conte måste hålla omgivningen på tå. Två raka ligatitlar bör betyda mindre hunger, inte minst när Europa är så mycket värt.

Il dubbio - Europa. Om detta Juventus får välja mellan ligatiteln och Europa är det inget snack om vad som gäller. En sådan prioritering kan alltid ställa till det i ligan.

Total: 49/60

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>