Guida al Campionato – posto 9 – Torino

Klubben – 7
Sedan drygt tre år är det Torino som är Urbano Cairos på rätt väg. Man är det eftersom sportchef Gianluca Petrachi gör sin grej alltmer för varje dag och klubbens tidigare extremt ifrågasatte president förstår att låta honom göra det. Cairo kom från en situation där han hade gödslat med klubbdirektörer sedan han tog över Torino efter konkursen sommaren 2005. Det snurrade på och Torino snurrade upp i högsta serien och parkerade sig tre säsonger i rad på den undre delen av den under tabellhalvan, innan Serie B återigen var ett faktum efter ett riktigt svagt 2008/09.

Salvatori (05/06) blev till Tosi (06/07) blev till Antonelli-Lupo (07/08) blev till Pederzoli (08/09) blev till Foschi (08/09 och 09/10) blev till … Petrachi (09/10-). Där har ni sportchefssnurren som höll på att knäcka Torino, innan Cairo kände att han kunde lita på en sportchef fullt ut. Petrachi hade gjort stor succé med Pisa (och så när tagit klubben till Serie A) och sidsteppat pråpåer från Lazio, Palermo och Siena. Han hade gjort sig känd som en sportchef som kunde ratta en spelartrupp och ett lag på minimal budget, en kvalitet vilken president som helst faller för. Petrachi hade också blivit känd för det mycket offensiva 4-2-4 han och tränaren Giampiero Ventura praktiserat i Pisa och som Ventura sedan tog med sig till Bari.

Men, Petrachi fick vänta på att arbeta med Ventura igen efter att han anlänt till Turin. Han ärvde Beretta som tränare, var med och såg till att Beretta åter blev till den Colantuono denne bytt av, fick se Cairo trycka ner handen i syltburken och utse Lerda till mister, byta med Papadopulo i någon vecka och sedan ta Lerda tillbaka. Petrachis arbete är en utmärkt illustration av betydelsen av att sportchefen/klubbdirektören ser till att presidenten förstår vart klubben är på väg och accepterar att arbeta metodiskt och långsiktigt. Det tog honom en och en halv säsong, men idag har Petrachi den Cairo han vill ha.

Tränare – 7
Offensivprofet Ventura finns inte mer. 4-2-4-succén i Pisa och Bari har sakta men säkert blivit något annat. Något ”mer defensivt”, men också något ”mer hållbart” och ”lättunderhållet”. För det är inte lätt att hitta den där innermittfältaren som klarar att balansera ett mittfält på två i ett lag som öser på med fyra man framåt. I Pisa såg Petrachi till att Ventura förfogade över Gaël Genevier och i Venturas Bari fanns en viss Sergio Almirón. Firma Petrachi-Ventura har inte fått till någon Genevier eller Almirón i Torino. Inte för att man inte försökt, utan för att det helt enkelt inte fungerat och den tidiga sommarens misslyckade försök att knyta till sig just Almirón (Catania) känns hur symbolisk som helst. 4-2-4 finns inte mer, men fortsätter att vara den heliga graal de båda herrarna strävar efter. Vackert så.

Klubben Torino har också sin heliga graal. Det handlar om att ta sig tillbaka till den position man hade innan hela laget och klubbledningen utplånades i Superga-kraschen i maj 1949. Då var Torino Italiens i särklass bästa lag och man radade upp ligatitel efter ligatitel. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att ta sig tillbaka dit, men den övre tabellhalva man parkerade på under första halvan av 90-talet är inte på något sätt någon omöjlighet.

Målvakt -7
Den lille belgaren Francois Gillet var jättebra ifjol, men blev under sommaren långtidsavstängd (calcioscomesse) och Torino fick ge sig ut på en icke önskad målvaktsjakt. Alla lediga keeprar har sagts vara aktuella för Torino – Viviano (Fiorentina), Amelia (Milan), Sorrentino (Palermo) och Pegolo (Siena). Efter Matteo Sereni (som han ärvde) och innan Gillet har det gått sisådär på målvaktssidan för Petrachi – Morello-Rubinho-Bassi (10/11), Coppola-Benussi (11/12). Jag är övertygad om att han fortsätter på den med Gillet inslagna vägen och lyckas lika bra med hans efterträdare. Därav betyget sju.

Nye Davide Padelli (Udinese) fanns där med Petrachi-Ventura i Pisa och med Ventura bakom Gillet i Bari. Han är inte något annat än en andrekeeper, även om han är en mycket duglig sådan, och ersätter veteranen Ferdinando Coppola (ej nytt kontrakt/Milan). Hemvändande Lys Gomis (Ascoli), en av alla dessa bröder, är tredjegubbe.

Backlinje – 7
Torinos backlinje fungerade bra ifjol fram tills det att Angelo Ogbonna, den stora stjärnan, kom tillbaka från skada och ställde till det. Fjolårets Torino slutade seriespelet med nio omgångar utan seger och ”situationen Ogbonna” var en viktig orsak till det. Det var viktigt att inte sänka värdet på Ogbonna och därför fick han spela trots att det inte fungerade bra alls. Petrach-Ventura kunde agera så eftersom Torino låg tillräckligt bra till i ligan och hade precis rätt avstånd ner till nedflyttningsplats.

Det var under ”situationen Ogbonna” som Ventura ”blev tvungen” att experimentera med ett nytt spelsystem. Torinos backlinje läckte som ett såll och fyra man där bak blev istället fem. Ventura fortsätter på den inslagna vägen och låter säsongens Torino komma till spel med tre mittbackar. Om det sedan handlar om 3-5-2 eller 5-3-2 är av akademiskt intresse. Verkligheten är nyblivne lagkaptenen Kamil Glik, härligt stabile Guillermo Rodríguez och nye Emiliano Moretti (Genoa), rutinerad men något vek fysiskt. Det är dessa tre som inledningsvis håller fortet i Venturas nya backlinje med tre mittbackar. På bänken sitter ack-så-skadedrabbade Cesare Bovo (Genoa) och Nikola Maksimović (Röda Stjärnan), som sägs vara nästan lika bra som defensiv mittfältare som mittback.

Det har varit oroligt på kanterna. Fjolårssuccén Danilo D’Ambrosio ville men kom inte iväg, vänsterbacken Salvatore Masiello har varit involverad i calcioscomesse och Petrachi-pinpointade vänsterspringaren Faouzi Ghoulam (St. Etienne) blev sommarföljetongen ingen ville att han skulle bli. Pålitlige Matteo Darmian, 30 ligamatcher ifjol, är dock inte på väg någonstans och fortsätter att vara nyttig. Med Ghoulam ute ur leken är Andrea Dossena (Napoli) favorit som ny ordinarie vänsterback.

Av texten ovan förstår ni att jag inte ser Ogbonnas (Juventus) flytt över stan som något problem. Tvärtom. 13+2 miljoner euro för spelaren som ”ställde till det” är en seger för Cairo-Petrachi, som tryckte upp priset istället för att ge sig.
Underskattade mittbacken Valerio Di Ceseare (Brescia) och Pablo Cáceres (Rangers de Talca) lämnar.

Mittfält – 7
Petrachi-Ventura har för stunden givit upp jakten på ”den heliga 4-2-4-graalen” och kommer till spel med ett mittfält på tre. Tre av fyra innermittfältare från ifjol får fortsatt förtroende – underskattade Migjen Basha, krigaren Giuseppe Vives och storklubbsrutinerade Matteo Brighi. Det är alltså bara Alessandro Gazzi (klubb ej klar) som får stryka på foten av fjolårets innermittar och han gör det p g a samma calcioscomesse-härva som Gillet är involverad i.

Men, allt är inte frid och fröjd på det granatröda mittfältet. Petrachi ville gärna ge mister Ventura den Almirón denne trivdes så bra med i Bari, men lyckades inte få argentinaren. Han lyckades däremot med att knyta till sig Alexander Farnerud (Basel), Raiola-adepten Omar El Kaddouri (Napoli) och målfarliga fasta-situationer-experten Nicola Bellomo (Bari). Den nya mittfältstrion skall tillföra kreativitet och balansera kvarvarande fjolårstrion Basha-Vives-Brighi:s avsaknad av densamma. Bäste vore förstås om det anlände en spelare som med sin bara uppenbarelse balanserade just kreativitet och mittfältskrigande. Om inte Almirón så varför inte … Marrone, Luca (Juventus)? I alla fall inte Maresca (Sampdoria), som en gång för alla förolämpat allt som är Torino genom att leka tjur och härma den älskade Ferrantes målfirande där i derbyt 2002.

Det är intressant att notera att det är den tillbakadragna innermittfältspositionen som ger Petrachi-Ventura problem. Den satt hur bra som helst i Pisa när Genevier gjorde sin grej och den satt hur bra som helst när dynamiske Almirón gjorde sin grej i Bari. Men, den har inte suttit sedan dess. De Vezze-De Feudis (10/11), Basha-Iori (11/12) och fjolårets två-av-fyra-av Basha-Brighi-Gazzi-Vives är inte vad Petrachi-Ventura egentligen vill ha. Det fungerar bra, men är inte optimalt.

Pradè-parkerade Marko Bakic (Fiorentina) sätter sig i bilen och lämnar för det Florens han alltid varit ämnad för.

Anfall – 7
Det är ingen hemlighet att först Petrachi och sedan Ventura inte varit speciellt förtjusta i hur laget som helhet uppträtt när centertanken Rolando Bianchi, lagkapten och stor favorit bland fansen, spelat där längst fram. Om Petrachi hade fått som han velat hade Bianchi varit out för länge sedan och Torino fått bra med pengar för den spelare man en gång betalade sju miljoner euro för. Istället är det Bianchi out (Bologna) och inga pengar alls som gäller i en ”affär” Torino inte har någon anledning att vara nöjd med.

Säsongens Torino kommer till spel med Ciro Immobile (Genoa) och Alessio Cerci, på-väg-att-bli-storspelare, i kreativt släptåg. Det gamla Juventus-löftets avslutningar och det gamla Roma-löftets genialitet är klart mer dynamiskt än ”Bianchi+1″. Cerci är värd ett eget kapitel. Han går mot en jätteviktig säsong och en plats i nästa sommars VM-slutspel står på spel. Tro inget annat än att den Ventura han trivs så bra med kommer att se till att Cerci står där i Brasilien 2014. Under tiden har Torino och vi andra bara att njuta. Cerci är en spelare som är på väg att slå ut i full blom.

Paulo Barreto, stor succé i Venturas Bari men bara tre mål och sexton ligamatcher under ett skadedrabbat fjolår, får förnyat förtroende. Brassen börjar där på avbytarbänken tillsammans nya argentinska centertanken Marcelo Larrondo (Fiorentina) och Riccardo ”Hayden-älskaren” Meggiorini (också i Bari med Ventura). Inte mindre än sex lån lämnar – Jonathas (Pescara), Cassano-lookaliken Alen Stevanovic (Palermo), Kempes-döpte Mario Santana (Genoa), vänsterfotade kreatören Valter Birsa (Genoa), kantspringaren Dolly Menga (Lierse) och Nathan ”Nye Lukaku” Kabasele (Anderlecht).

La chiave del successo - Lugn och ro (och för den delen lagom med press) för Petrachi-Ventura och detta Torino gör en fin säsong. Det är inte speciellt svårt att se att helheten går åt rätt håll i det här Torino.

Il dubbio - Den granatröda tröjan är tung att bära. Det har varit så sedan 4:e maj 1949. Sedan Superga alltså.

Total: 42/60

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>