Coney Island Baby

Lou+Reed+Taking+Bike+Ride+Wild+Side+jkbdSmcPKp5l

“I’m going to the cafe, I hope they’ve got music and I hope that they can play. But if we have to part I’ll have a new scar right over my heart. I’ll call it ecstasy.”

Nästa gång ska vi bara prata cykel.

I samband med Dennis Farinas död i somras skrev Borell väldigt bra om hur olika saker man tycker om ofta har en gemensam nämnare. I mitt fall tror jag att Lou Reed var med och formade den gemensamma nämnaren.

Sommaren mellan åttonde och nionde klass gick jag och brorsan runt i farmor och farfars Hallstahammar och pratade om att starta ett nytt band. Vi kände att det var dags att lägga blommiga skjortor, vida jeans och låtar på över tio minuter åt sidan och börja spela skitig rock. Inspirationer: Lou Reed, David Bowie och New York Dolls.

Två år senare blev det där bandet verklighet, för två år sedan lades det ner, och när beskedet om Lou Reeds död dök upp på en buss hem från Eskilstuna i söndags slog det mig att jag fortfarande vill starta det där bandet som jag och brorsan pratade om sommaren mellan åttonde och nionde klass.

I den musikaliska resa som började i farsans LP-samling dök Lou Reed och hans The Velvet Underground upp ur döda vinkeln och gav nya dimensioner till mitt liv. Experimentella New York-klubbar, ensamma spritdoftande lördagskvällar, upprivande kärlekshistorier – de stora historierna i hårda, och ibland bleka, miljöer lät helt fantastiska.

När jag upptäckte cykelsporten var samma mekanismer i rörelse. Historierna, tragedierna, hjältarna.

Lou Reed och cykelsporten bär på de två saker som jag ständigt jagat i mitt fortfarande unga liv; stora berättelser och utsträckta långfingrar. Höga berg, djupa dalar och gåtfulla personer som berättar fantastiska historier – via mikrofon, via cykel.

När det kom till musiken var det bara att börja spela själv, cykel har jag fått nöja mig med att skriva om. Men så är jag också mer öl och cigaretter än sportdryck och bars – även om det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.

Numera tänker jag ofta på att jag vill bli av med mentaliteten av att alltid vilja vara i ett rockband som pekar långfinger, den tar minst lika mycket som den ger när platsbanken.se är ett framträdande bokmärke i min webbläsare. Men främst är jag ändå väldigt tacksam över att Lou Reed öppnade dörren till den mentaliteten. Utan den hade jag aldrig haft gitarren hängandes vid knäna på scen eller skrivit det här.

Vila i frid, Lou.

/Bernövall

“Skip a life completely. Stuff it in a cup. She said, money is like us in time, It lies, but can’t stand up. Down for you is up.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>