En gång i tiden kunde Juventus göra som man ville. Familjen Agnellis Juventus kunde göra som man ville. Spelare, tränare, mellanhänder, domare, klubbdirektörer och sportadministratörer visste vem som skulle lyssnas på. Och där vid sidan om fanns politiker, affärsmän och andra för att se att mota tillbaka bollen om den försvann ut över sidlinjen mot Agnellis vilja.

Mot slutet av 80-talet var bollen på väg ut över sidlinjen. Diego Maradona hade tagit det Napoli som bara inte skulle kunna vinna någon ligatitel till ligatiteln 1987. Argentinaren var bäst i världen och påminde dessutom inte så lite om en viss Omar Sivori. Denne hade varit världens kanske bäste 30 år tidigare och var en spelare som Gianni ”L’avvocato” Agnelli, familjens överhuvud, med skräckblandad förtjusning, uppskattade väldigt mycket.

Giampiero Bonierti, den oändligt skicklige och lojale presidenten som rattade Juventus 1971-90, skred till verket. Såklart att världens bäste skulle spela för världens bästa klubb, tyckte han och gjorde klart med Maradona från Neapel till Turin. Han ville dessutom reparera det faktum att klubben varit nära att ta Maradona innan denne hamnade i Barcelona. Fel, fel, fel. Maradona till casa Agnelli var bara ett bevis på att Boniperti tappat ”det”. Det där som gjorde honom till den kanske främste av klubbdirektörer under delar två årtionden.

Maradona till Turin skulle göra varenda napolitanare vansinnig och var långt ifrån bästa sätt att få Neapel-borna att arbeta med rätt entusiasm i FIAT-fabrikerna runt om i Kampanien och sedan köpa den där FIAT:en. Maradona till Turin var en affär som skulle ha en väldigt negativ påverkan på FIAT, kronjuvelen i familjen Agnellis imperium. ”L’avvocato” Agnelli klev in och gjorde klart för allt och alla att det inte på något sätt skulle bli något av den där övergången. Visst, ett kontrakt är ett kontrakt och en överenskommelse är en överenskommelse, men inte där och då om Agnelli ville något annat.

25 år senare är Juventus på jakt efter den där positionen i den absoluta toppen man blev med i det som kallas Calciopoli. Efter att ha slirat rejält är det full fart framåt som gäller och det är bråttom. Det är snart dags att pensionera både Gianluigi Buffon och Andrea Pirlo och vem vet om succétränaren Antonio Conte har några fler växlar.

Idag är det Edinson Cavani som skall till Juventus. Eller inte. Uruguayanen är världens kanske bäste anfallare just nu och Juventus säger sig behöva en riktigt, riktigt bra anfallare. Cavani står där högst upp på den vit-svarta önskelistan och hanteringen av just den affären kommer att säga precis allt om dagens Juventus.

/Borell

Hur kan man inte vilja ha den spelare som inom kort är bäst i världen på den oändligt viktiga centrala mittfältspositionen? Hur kan man tacka nej till Marco Verratti? För att få svaret backar vi bandet och tar oss till Turin och hur det resonerades där under sommaren som gick. Sommaren då Verratti skulle flytta från Pescara till Juventus.

Det är inget snack om vilken spelare som varit enskilt viktigast för att få detta Juventus att fungera. Andrea Pirlo från Milano till Turin må ha varit öppet mål, men det var ett mästardrag. Pirlo var gammal redan när han kom (32 år) och planeringen från dag ett i full gång för var Juventus post Pirlo. Vem skall ta över den viktiga(ste) positionen i Italiens bästa lag efter spelgeniet från Brescia? Juventus hade tre spelare att välja mellan. Luca Marrone, Paul Pogba och Verratti.

Marrone fanns där redan innan Pirlo. Många ville låna Juventus lovande mitt-mitt och dåvarande tränaren Luigi Del Neri hade inget emot utlåning till det Siena där Antonio Conte satt på tränarbänken. När sedan Conte hamnade i Juventus såg det ut att bli ännu en utlåning (Siena, Genoa, Lecce), men Conte vägrade. Han ville ha honom nära istället för någonstans längre bort i den italienska fotbollen. Marrone var helt enkelt, till skillnad från Manuel Giandonato (och för den delen Albin Ekdal), given som arvtagare till den store Pirlo. Fram tills sommaren 2012.

Superprocuratore Mino Raiola hade lockat till sig Paul Pogba från Manchester United och det skulle bli Italien nästa. Frågan var bara om Vieira-kopian skulle dra på sig Milans röd-svarta eller Juventus vit-svarta tröja. När Silvio Berlusconi av politiska skäl beslutade sig för att montera ner Milan, och dessutom körde Raiola och Ibra på porten, var svaret givet. Det blev Juventus under överinseende av Raiolas gamle adept Pavel Nedved för Pogba.

Pogba imponerade stort direkt på Juventus tränarstab och klubbledning och det vit-svarta intresset för Verratti blev mer och mer pliktskyldigt. Man var helt enkelt inte längre intresserade av Verratti, som inget hellre än att gå till det Juventus han älskade och som både agent(er) och Pescaras klubbledning inte hade något emot. Men, Marrone, Pogba och Verratti var en mitt-mitt för mycket i kölvattnet på Pirlo. Det gällde att hitta balansen mellan bäst-här-och-nu och bäst-imorgon. Spelförståelse helt enkelt.

Det handlade också om pengar och om vem och hur lång man släpper in någon i en klubb. Det handlade om åtta miljoner euro (Verratti), en miljon euro (Pogba) eller ingen miljon alls (Marrone). Det handlade om Donato De Campli, Raiola eller Beppe Bozzo. Juventus valde bort De Campli och Alessandro Moggi (de båda kommer i samma paket), för att istället satsa på Raiola. Det betyder att man valde bort den unga mitt-mitt som om bara ett år eller två kommer att vara bäst i världen på den positionen.

Det kan se ut som ett felval när Juventus ratar Verratti, men är det inte. Problemet var och är speltid. För Pirlo måste spela här och nu för att han och Juventus skall vara som bäst, och Verratti måste spela för att fortsätta utvecklas. Alltså in med Pogba och iväg med Verratti oltrealpi, andra sidan bergen som italienarna kallar det. Lika självklart som det var att tacka ja till en bäst-i-världen-nu-Pirlo, lika självklart var det att tacka nej till en bäst-i-världen-imorgon-Verratti. Det billigaste valet var helt enkelt det bästa valet här och nu. För här och nu måste Juventus göra precis allt för att ta tillbaka sin plats i den absoluta toppen.

Med tiden hoppas Juventus att Pogba utvecklas till en ny Vieira och låter klubben ”glömma” att man inte var i en position som tillät att man kunde göra klart med den som inom kort är världens bäste på den där centrala mittfältspositionen.

Verratti till PSG är alltså en del av priset Juventus betalar för Calciopoli. Eller så är det priset man betalar för att man som klubb till en början gick så fel i kölvattnet på Calciopoli. Hur som helst är det ingen konst att tacka nej till Verratti, det är fullt ut logiskt att göra det.

/Borell

Det är något som är ruttet i Zdenek Zemans Roma. Något är väldigt fel och det handlar inte om att tjecken är den tränare han är. Det handlar om något annat och det gör att säsongens Roma inte alls fått den väntade starten.

Det går att diskutera Zeman precis hur länge som helst, men vissa saker är givna. Den hänsynslösa offensiven är given, det är lika givet att den hänsynslösa offensiven går ut över defensiven och alla vet att il boemo inte viker ned sig i intervjusituationer, utan kommer att säga vad han tycker och skapa en icke oansenlig mängd turbulens.

Till den hänsynslösa offensiven hör att gå som tåget direkt när säsongen börjar. Det må handla om Zemans berömda sommarträning och/eller hans förmåga att övertyga sina spelare och få dem att göra precis det han vill. Men, fungerar gör det och det gör det från start.

Under sin första säsong i Lazio noterades Zemans lag 6-3-1 första tio ligamatcherna – sex segrar, tre oavgjorda och en förlust. Under sin första säsong under första sejouren i Roma noterades hans lag 5-4-1 första tio ligamatcherna – fem segrar, fyra oavgjorda och en förlust. Under sin första säsong under första sejouren i Lecce noterades hans lag 4-3-3 första tio ligamatcherna – fyra segrar, tre oavgjorda och tre förluster. Både poängskörd och spel satt där från start, för det är det det gör när Zeman får rätt spelarmaterial att arbeta med.

Det där ”rätt spelarmaterial” kommer inte att ge säsongens Roma någon ro. Då menar jag inte den rejält svaga backlinjen med Piris-Burdisso-Castán-Balzaretti. Svaga och inte nödvändigtvis namnkunniga backlinjer är inte på något sätt optimalt när man spelar så offensivt som Zeman, men ändå något som kan hanteras. Jag tar Lecce 04/05 som intäkt på det. Egentlige högermittfältaren omskolad till högerback Cassetti, idiotmisstagens okrönte konung Diamoutene och backgeneral Stovini som mittlås och ungtuppen Rullo ute till vänster var ingen backlinje som skrämde motståndarna. Tvärtom var det en backlinje som motståndarna älskade att gå emot och som man såg till slutade den säsongen som mest perforerade backlinje i Serie A.

Men, anfallet fungerade och det fungerade från start. Zeman lät det goda rulla med härligt målfarliga spelare på kanterna och i släptåg på en utpräglad centertank. Casiraghi och Signori på var sin sida om Boksic i Lazio, Paulo Sérgio och en ung Totti på var sin sida om Balbo i Roma, och Bojinov och Pinardi på var sin sida om Bjelanovic i Lecce. Det är här någonstans som säsongens Roma har gått rejält fel. Det spelarmaterial som Romas klubbledning satt i händerna på Zeman må vara hur bra och hur intressant som helst var och en för sig, men är inte speciellt anpassat till tränaren.

Walter Sabatini är sportchef och den som sitter bakom sportchefsbordet på Trigoria. Han gör det på ett mandat som är Franco Baldinis, som i sin tur har de amerikanska ägarnas mandat att göra något sevärt och framgångsrikt av detta Roma. Baldini är själv en utmärkt sportchef, men har med tiden (förmodligen var han det redan då) blivit mer intresserad av annat lite längre upp i fotbollspyramiderna. Han vill inte längre bara ratta fotboll, utan har en agenda som är väldigt mycket mer ambitiös än så. Ecco Sabatini.

Sabatini har fått mer frihet än man skulle kunna tro och har nu haft tre transferfönster på sig att få Roma dit klubben nu är. Hans arbete övertygar inte på något sätt. Det är generalfel att inte ge Zeman anfallare som kan spela kant. Det är generalfel att inte ge Zeman en mittmitt (De Rossi) som åtminstone accepterar det som den tjeckiske magikern är. Det är ett generalfel att inte ha en backgeneral (Burdisso) som tror på det som denne mycket specielle tränare predikar. Och det var ett generalfel att inte på allvar försöka sno åt sig Luca Verratti (Pescara), en ung mittmitt som fungerat så bra med just Zeman, när man ändå lade ut stora pengar på spelare som passade så mycket sämre hos Zeman än just Verratti.

Till generalfelen ovan skall man lägga Sabatinis defaultläge när det kommer till försvarsspel. Han må kunna plocka på sig enskilt bra backar, men har under sina sejourer i Lazio, Palermo och nu Roma visat med besked att han inte är sportchefen att få en backlinje som helhet att fungera.

Det finns ett enkelt sätt att rätta till det som är så väldigt mycket fel i detta Roma. Ut med Sabatini och in med någon som kan eller låta Baldini kliva ned. Men, ”Calciopolis vite riddare” är inte intresserad av att kliva ner. Baldini har blivit något annat och lika rätt som han gick när han scoutade och värvade spelare, lika fel har han gått när han scoutat och värvat sportchef.

Baldinis oförmåga att utse rätt sportchef gör en redan svår uppgift svårare för det som är ”det nya Roma” och så var det såklart inte tänkt att vara. Lika litet som det var tänkt att säsongens Roma skulle komma till spel med Zeman på tränarbänken, men med ett spelarmaterial som inte passade denne mycket specielle tränares mycket speciella spel. Tänka sig.

/Borell

Km d’Amore, prateriet frizzante om den vackraste fotbollen, hade knappt hunnit packa ihop efter diskussionen om makten i morgondagens Italien innan Luca Montezemolo kastade handsken.

Vi är många som har väntat länge på den här dagen. Montezemolo har cirklat och cirklat kring den italienska politiken, men aldrig brytt sig om att ta sig ända in. Han har haft erbjudanden både från höger och vänster, men Montezemolo har alltid sidsteppat. På senare år har han kanaliserat sitt politiska intresse via egna think tanken, en sade parti i vardande, Italia Futura. Fram tills nu.

Montezemolo, som talar ut i CRS-ägda Corrriere della Sera, vill se en fortsättning på det sätt att styra Italien som teknokratregeringen Monti står för. Han vill se en stark tredje kraft istället för polariseringen vänster-höger.

Montezemolo kommenterar också den minst sagt irriterade situation som råder mellan bäste vännen Diego Della Valle och FIAT-familjen Agnelli. Han är tydlig i ord vilken sida han väljer. ”Jag har alltid kännt mig stolt över att vara del av ett lag. När familjen ber mig att ta ansvar, drar jag mig inte tillbaka”. Och det är såklart Agnelli och inte Della Valle som är familjen.

En sak är säker. Det går inte att vara säker på någonting.

/Borell

Pietro Lo Monaco är tillbaka. Inte för att han någonsin lämnat, men hans entré i Palermo innebär att han är tillbaka högre upp än någonsin i den italienska fotbollen.

Lo Monaco är inte bara tillbaka som klubbdirektör, låt vara hur mäktig som helst, utan tar plats som delägare med uppgift att rädda Maurizio Zamparinis Palermo och även flytta fram positionerna. Och vem vet, kanske skall han också köpa ut Zamparini när tiden är mogen. Det är tänkt att Lo Monaco redan vid årsskiftet skall utöka den initiala ägarandelen på tio procent (som ännu inte är genomförd i praktiken) till något annat. I förlängningen måste man spekulera i om det är så att Lo Monaco och investerare i kölvattnet på honom kommer att ta över Palermo helt.

Zamparini, Maurizio och Lo Monaco, Pietro.

Lo Monacos entré är anmärkningsvärd med tanke på att Zamparini just satt Giorgio Perinetti att ratta Palermo. Och det dessutom efter att ha uppvaktat denne intensivt med start sommaren 2010, då Perinetti lämnade Bari för Siena. Zamparini berättade om och om igen att ”det är Perinetti jag vill ha” och Perinetti konstaterade om och om igen att han ”någon dag igen skulle arbeta i Palermo” (som han tidigare rattat under Zamparinis företrädare Franco Sensi).

Problemet var att Perinetti ville återvända till Palermo av fel orsak. Han ville återvända till Palermo eftersom hans hustru är därifrån. Efter en klubbdirektörskarriär långt hemifrån var det dags att låta familjen gå först. Il calcio må handla om en viss del kärlek, men är framförallt en stenhård och rationell business. Familjen-tillbaka-tillsammans-eller-tillbaka-till-rötterna är inget man bygger en fotbollsklubb på.

Att Perinetti kom till Palermo av fel orsak betyder inte att han gjorde dåligt ifrån sig under sin korta tid som ståthållare i Zamparinis fotbollsrike. Han ser tvärtom ut att ha genomfört just det hans president bett honom om. Men, familjeriet låg där och skavde och när Palermo började säsongen som man gjorde insåg Zamparini att detta inte var rätt sätt att arbeta och lät Zamparini bilan falla.

Delägarskap gör Lo Monacos entré extra intressant. Det är en sak att äga och en annan sak att vara anställd. Alltid. Under sin mycket framgångsrika tid i Catania började han utan någon som helst ägarintresse, men slutade med en option på en del av klubbens nybyggda träningsanläggning Torre del Grifo. Det skulle inte förvåna om det var just i turerna kring Torre del Grifo som det började gå grus i maskineriet i det så framgångsrika samarbetet mellan president Pulvirenti och klubbdirektör Lo Monaco.

Historien ger fler exempel på hur det kan gå när den tidigare anställde tar ett kliv upp och äger. Hellas Verona och Ancona är två exempel. I båda fallen handlade det om mycket framgångsrika och skickliga klubbdirektörer som tyckte att det var läge att göra ”något mer”. Giambattista Pastorello hade en lång (klubbdirektörs)karriär med etableringen av Parma i Europatoppen som körsbäret på tårtan när han tog över Hellas Verona 1997. Det gick bra till en början, men slutade med mängder av förlorad energi och en hel del förlorade pengar.

Det var samma visa när Ermanno Pierioni i början av 2000-talet tog klivet från att ha parkerat Perugia i Serie A till att ta över och äga Ancona. Där och då var både Pastorello och Pieroni bland de allra bästa. Som klubbdirektörer alltså. De båda hade ett grundmurat rykte om sig som en av de allra skickligaste på calciomercato och på att bygga lag, men det visade sig vara något annat att äga. Att vara il patron visade sig vara något annat än att vara dirigente.

Lo Monaco har under ett antal år tagit steg efter steg mot att äga. Hans sista tid i Catania handlade inte bara om att fortsätta göra inspirerade spelaraffärer och stå för smarta tränarutnämningar, utan också om delägarskapet i den nya träningsanläggningen och en påstådd del av först Cádiz och sedan Córdoba. Lo Monaco följde upp det med att vilja ta över Salernitana och droppen som fick bägaren att rinna över var ett faktum. Hans patron tyckte att det var ok med en del av Torre del Grifo, en kanske-del i ett kanske-Cádiz eller ett kanske-Córdoba och att Lo Monaco lät sitt Milazzo (Serie C2) samarbeta intimt med Catania. Men, Salernitana (Serie D) var en annan sak. Det uppenbara målet med en klubb i stad av Salernos storlek var och är Serie A. Lo Monacos starka intresse för Salernitana var en intressekonflikt ingen president kan acceptera.

Sagan om det Catania som var Pulvirentis och Lo Monacos gick mot sitt slut. Efter kortare fred stod det klart att den skicklige klubbdirektören skulle sitta kontraktet ut och sedan röra på sig. Lo Monaco knackade på dörren till Lazio, Fiorentina, Napoli, Palermo och Genoa. Den 14:e maj tackade Lo Monaco för sig med ett öppet brev på Catanias hemsida och bara dagar senare såg det ut som hans framtid skulle delas mellan Genoa och det Messina (Serie D) han precis tagit över och flyttat över sin Milazzo-verksamhet till.

Lo Monaco, Pietro gör en första en intervju som patron för Messina.

Ytterligare några dagar, 57 för att vara exakt, och Genoa var ett minne blott. Lo Monacos starka vilja och enorma energi blev för mycket. Eller var det hans framfart i Messina som skrämde Preziosi? För det är lätt att bli skrämd av Lo Monaco om du inte är helt säker på vad du själv vill. Han är en räddande ängel med en mycket stor förmåga att driva igenom det han föresatt sig och han är en räddande ängel som vet hur man försvarar sig och slåss.

Lo Monaco är född i Torre Annunziata där på fastlandet, men har under stora delar av karriären sett till att göra Sicilien till sitt hem. Huset ligger där i Villafranca Tirrena mitt mellan det gamla (Milazzo), det nya (Messina) och det ännu nyare (Palermo). Han som bor där är den räddande ängeln Lo Monaco, han med käppen, som när som helst kan förvandlas till påk.

/Borell

Ps. Sugen på nästa generation Lo Monaco? Här! Ds.

Lo Monaco, Vincenzo. En gång Milazzo. Nu Messina. Alltid Lo Monaco.

Napoli har precis besegrat Lazio och gått upp i serieledning tillsammans med Juventus. Ja ni läser rätt. Första plats. I Serie A. Det talas ofta om den extraordinära fanatismen som präglar Neapels invånare gentemot Napoli. Myter och historier om tiden då Napoli faktiskt vann någonting. ”Det var 100 000 inne på San Paolo och lika många utanför” brukar min far då och då påminna mig när jag kommer hem nöjd efter att ha upplevt ett fullsatt San Paolo. Det är mycket som skiljer dagens verklighet mot den som utspelade sig under slutet av 80-talet och en kort bit in på det som senare skulle bli ett dystert 90-tal.

Allt från färgen på spelarnas skor till passformen på domardivisen är idag helt annorlunda. Men om dagens Napoli återigen är ett framgångsrikt lag, som i och med den Italienska Cupvinsten också plockar titlar. Hur kommer det sig då att det ikväll gapade mer än 25 000 stolar tomma på San Paolo. Vart har alla de där 100 000-tals som följde matchen via radio utanför arenan tagit vägen? Nu finns det plats.

Tyvärr har det blivit en ekonomisk omöjlighet för de flesta i Neapel och i andra delar av Italien att följa sitt lag på plats vid varje tillfälle som ges. Ta bara den period som pågår för Napoli just nu som exempel. De senaste tio dagarna har Napoli alltså spelat på San Paolo tre gånger. I ordning mot Parma, AIK och Lazio. Tio dagar, strax över 1000 svenska kronor per person, det är det få som kan unna sig i dessa tider. Ponerar man sedan att det är fler i familjen som vill gå, så inser man snabbt att det är en omöjlighet. ”Årskort då?” brukar vara följdfrågan.

Det är här vi börjar närma oss det verkligt banala och tragiska. Jag själv har för första gången skaffat mig ett årskort på San Paolo. Curva B, övre etage. För att lägga beslag på årskortet var jag tvungen att betala 280 €. Ingen astronomisk siffra för 19 hemmamatcher i en av världens bästa ligor.

Men.

Men.

Och återigen.

Men.

För att ens få privilegiet att betala denna summa pengar var jag tvungen att skriva ut en kopia på mitt ”skattenummer” stämplat från ambassaden i Stockholm. Ta en färgkopia på mitt pass. Bifoga fyra nytagna passfoton i ett kuvert. Skriva på två olika papper som garanterar att jag är ostraffad, skriftligen skriva mig fri från lag nummer 401 och 1423 allt glasklart under artikel 76 i den gällande lagboken. Sedan tillkom den officiella förfrågan om årskort till klubben. Ytterligare papper som beskriver till vilka paragrafer och artiklar jag binder mig.

Och tänk er då att jag tog den enkla vägen, ny för i år, utan Tessera del tifoso – där allt ovanstående ingår plus ett dussintal papper till för att först få tesseran av postmyndigheten, ansluta den till din klubbtillhörighet samt folkbokföringsadress. Allt som allt börjar vi närma oss trettiotalet A4:or. Närmare 50 underskrifter. Kopior på kopiorna. Allt detta trubbel för ett årskort. Det är inte konstigt att årskortinnehavarna i princip sjunkit för varje år sedan det nuvarande systemet infördes.

Jag tror inte att entusiasmen är mindre nu är vad den var då. Faktum är att på den tiden fanns det både tolerans och utrymme att låta entusiasmen blomma ut till ett vackert spektakel. Det fanns inga dekret och paragrafer utställda som häckar runt en löparbana som går runt planen i all oändlighet. De små hinder som man stötte på var inte krångligare än lite sunt förnuft kunde åtgärda. Jag tror att folk idag vill gå till stadion så ofta det bara går. Till San Paolo och alla de andra arenorna runt om i Italien. Trots att de är gamla och obekväma. Slitna och fula. Det jag inte tror är att folk är beredda att ge sig in en byråkratisk djungel där den finstilta texten är så lång, liten och oläslig att känslan av maktlöshet är ofrånkomlig.

Det Italienska lagens bortafölje som i ärlighetens namn saknade motstycke någon annanstans i Europa är med rask takt på väg att försvinna. Även där är tesseran som ni redan vet den stora boven. Visst kanske det var aningen mer trubbel kring matcher där bortaföljet var närvarande i stora antal. Men ser man över en längre tidsperiod så är de matcher med allvarliga incidenter lika få och små som texten i den moderna fotbollens årskortsansökningspapper.

I det stora hela har de Italienska myndigheterna, fotbollsförbundet samt andra styrande organ inom fotbollen tvingat in de sista supportrarna i ett hörn. Med lösbiljetter som sakta stiger i pris är framtiden oviss. Oändligt med pappersexercis för att ta med sig en harmlös banderoll på fotboll i ett land med grundlagsskyddad åsiktsfrihet.

Snart kommer det en punkt då inga sportsliga framgångar i världen räcker för att fylla en arena. Inte för att folket inte vill. Utan för att de inte tillåts.
Skänk en liten tanke åt de som dag in och omgång ut kämpar mot vad som är på gång att hända. Ni behöver inte hålla med dem i allt. Ibland är deras metoder helt fel. Men syftet går inte att feltolka på något sätt.

Ta oss tillbaka till San Nicola ’72. Till Curva B när den fortfarande blickade blå upp mot himlen – utan tak, utan filter. Till Franchis och Communales där årskorten var gjorda av papper och betongen klädd av folk. Till matcher utan divieton, förbud och restriktioner. Det är dags att ge oss alla en ärlig chans.
Ta oss tillbaka till il vero calcio – den riktiga fotbollen.

/Abizzo – portami a casa

Först Sydamerika till Europa. Sedan norr till syd. Och nu coast to coast när han både stormar och mildrar stormen i den grekiska delen av den italienska stöveln.

Denilson Gabionetta och hans Crotone kontrollerade och agerade okontrollerbar storm när det Cittadella som tillhör han-som-är-smöret-salvian-och-pancettan besökte söderort. Det slutade 3-1 till Crotone. Och det slutade med magi från Gabionetta.

Gabionetta. Coast to coast.

Denilson Gabionetta, den gamle CaC-favoriten, kommer alltid att vara en enmans-storm och på tapeten. Det finns få kantspringare/offensiva mittfältare av hans kaliber i il calcio, men man måste också fundera på om det är så att han är som allra bäst när han representerar en piazza som är lite mindre. Typ Albinoleffe. Typ Pisa. Typ Crotone.

Halvåret i Torino gick inget vidare. Det spelade ingen roll att han hade sin sportchefs och sin tränare förtroende. Sportchef Gianluca Petrachi var den, som tillsammans med parhästen och bästa vännen Sean Sogliano (då i Varese), fiskade upp honom i Hortolândia efter lite parabol-TV-tittning och såg till att han hamnade hos Sogliano Jr. i Varese. Tränare Giampiero Ventura var den som lät brassen sniffa på Serie A i sitt 4-2-4 under Pisas magiska 2007/08.

Det blev ingen fortsättning i Torino. Il Nord blev till il Sud när skicklige diesse Beppe Ursino såg till att Gabionetta återvände till Crotone. Sex mål på 26 ligamatcher var inte riktigt lika bra som de nio målen på 31 ligamatcher 2009/10, men ett tydligt bevis på Gabionettas unika förmåga. Sedan blev det inget av med varken Serie A-nykomlingen Pescara eller Juve Stabia i B och 2012/13 är det Crotone som gäller.

Gabionetta fortsätter sin forma stratosferica. Och heter man Denilson Gabionetta och är man i stratosfärisk form, är gol mostruoso och gol coast to coast inte något konstigt. Det spelar inte heller någon roll om man går till höger eller till vänster på det där offensiva mittfältet. Magikern Gabionetta finns där med sin vilja och förmåga att utmana, sin fart och sin målfarlighet.

Il magico Gabionetta c’è. Coast to coast …

/Borell

Giuseppe Bozzo fortsätter att flytta fram sina positioner i den italienska fotbollen med ett pärlband av skickliga spelaraffärer. Mest omtalad, men bara toppen av isberget, var Antonio Cassano, en av advokat Bozzos ”fina fötter”, från Milan till Inter och Giampaolo Pazzini motsatt väg.

Förmåga att göra alla nöjda är utmärkt egenskap om man arbetar med att förmedla fotbollsspelare och -tränare. Milan kunde inte låtas bli jätteledsna när Cassano återigen klagade, attackerade och bråkade sig iväg från en klubb, och Bozzo improviserade fram en lösning som heter duga. Den mer utpräglade målskytten Pazzini som ersättare för Cassano är inte bara ett plåster på ett sår för Milan, utan en spelare klubben har större behov av än Cassano under säsongen som kommer.

Bozzo försöker inte hålla alla nöjda på grund av några moraliska betänkligheter. Han gör det för att kunna göra fler affärer i framtiden. När adepten Cassano tog all heder av klubbdirektören (och människan) Adriano Galliani, var att fixa en ersättare det minsta Bozzo kunde göra.

Gå out in style (ovan) är bara en del av att möjliggöra framtida affärer. Man skall inte heller gå in stenhårt och maximera precis alla affärer, för då kan knuten dras åt alltför hårt i den enskilda affären och, framför allt, omöjliggöra framtida affärer.

Det är viktigt att berömma det som varit och det som händer här och nu. I den här gamla intervjun berättar Bozzo vilka presidenter som betytt något extra för honom. Franco Sensi (Roma) och Lillo Foti (Reggina). Men, även Luigi Campedelli (Chievo Verona) och Matarrese (Bari). I den här nya intervjun berömmer han ”de som (under nyss avslutad mercato) visste att stå emot frestelserna” och konstaterar att det är precis vad Napoli och Fiorentina gjort när man sett till att behålla Cavani och Jovetic. Bozzo sår för att i ett senare skede kunna skörda.

Att göra entré på rätt sätt är också viktigt. Bozzos enter in style-övning i just Fiorentina var ännu en i raden av skickliga affärer under sommaren. Han såg till att få iväg Lazzari till Udinese så att hans adept Pizarro skulle kunna ratta det lila mittfält som numera rattas av Daniele Pradè, klubbdirektör Bozzo hade mycket att göra med under dennes tid i Roma (Cassano, Perrotta, Pizarro, Motta, Greco).

Fotboll går i vågor. Inte bara rent resultatmässigt för de olika klubbarna, utan också för det skrå som ser all det finns någon som tränare och någon som spelare. Sett över tid har Bozzo tappat inflytande i den del av den eviga staden som är Roma och, kanske, i den del av Milano som tillhör Silvio Berlusconi. Han har flyttat fram positionerna i Inter (Pizarro, Ranieri, Cassano) och han har gjort det än mer i Juventus.

Bozzos entré hos de vit-svarta är i mångt och mycket frukten av ett långvarigt samarbete med klubbdirektör Giuseppe Marotta. Denne flyttade till Juventus från Sampdoria, tog med sig Bozzo och ”han med bra fötter och kalabresiska rötterna” kunde börja göra affärer. Först dit med Reto Ziegler, sedan hålla kvar Fabio Quagliarella och plocka på sig Luca Marrone.

En skicklig spelar- och tränarförmedlare arbetar alltid på nätet av klubbar han arbetar lite extra med och, kanske lite lättare, kan placera sina adepter i. Under sommaren närmade sig Bozzo Bologna. Två av den feta stadens tyngsta nyförvärv, Alberto Gilardino (Genoa) och Marco Motta (Catania), kommer från hans stall.

När sommaren 2012 övergår till höst har il calcio fler och mer livskraftiga kalabresiska rötter än någonsin. Det har en advokat från Cosenza boendes i Rom sett till. Bozzo it is!

/Borell

Jag snubblar över en lista över orkaner och deras namn. Den stämmer inte. Bara ett namn är rätt. Michael, som i Michael Bradley, är det enda namnet jag går med på. Amerikanen är ju av spelarna i det nya Roma där Zdenek Zeman återigen sitter på tränarbänken.

Om Zdenek Zeman vore indian och inte tjeck, boemo som italienarna älskar att kalla honom, hade han hetat ”Han-som-slungar-orkanen”. Fast det räcker med att indianerna pratar om Zeman. Och det gör de, för en hel värld pratar om Zeman.

Det är med all rätt vi riktar vår uppmärksamhet mot Zeman – ultraoffensiven, förmågan att bli älskad av fansen på grund av sin fotboll och kamp för rent spel, den ironiska humorn, sättet att dominera en scen genom att mer eller mindre viska, den ständiga ciggen och de hur-många-rävar-som-helst-bakom-varje-öra.

Zemans tidiga liv innehåller studier av idrott, med inspiration av en mängd olika sporter, och den där resan till morbror Cestmir Vycpalek som gör att han väljer att stanna i Italien och på Sicilien när ryssarna rullar in i Tjeckien. Han följde upp det med italiensk utbildning och mindre tränaruppdrag i utkanten av sitt Palermo, innan morbrorn fick in honom i Palermos ungdomsverksamhet. Sedan Licata, Foggia, Parma och Messina. Och Foggia igen.

Zeman uträttade underverk i det idag lika mycket som då kallades Zemanlandia. Från nykomling i Serie B till högsta serien och nästan ut i Europa imponerade. Efter fem säsonger i Foggia blev den eviga staden nästa anhalt. Tre säsonger i hårdsatsande Lazio, andra plats som bäst, och hyfsat satsande Roma, fjärde plats som bäst. De italienska klubbledningarna tyckte sig ha förstått att Zeman var vackert spel, men inga titlar.

Efter fem år i Roma kördes ”Han-som-slungar-orkanen” på porten. Han betalade priset för sitt tydliga ställningstagande mot dopning och för rent spel. Juventus pekades ut och den tidens Juventus var inte vilket Juve som helst. Visst, bröderna Agnelli var båda gamla och med facit i hand i utförsbacke, men Juventus var fortfarande en klubb på höjden av sin makt. Zeman fick lämna landet.

Zeman stannade inte i Eboli, utan fortsatte österut och räddades av turkarna. I Italien var han ett förbrukat namn. Den klubbledning som tog honom drog automatiskt på sig Juventus vrede och det var en nota få eller ingen var intresserad av att betala. Efter att ha känt på och fått lämna det osmanska riket (det var och är gott om offensivprofeter i den turkiska fotbollsbazaren), hamnade Zeman i den syditalienska skuggan. Först Neapel och sedan Salerno och Avellino. Inte riktigt Eboli, men nästgårds.

Det var långt ifrån lagbyggen och klubbar som kunde utmana om något som helst utom, möjligen, förnyat kontrakt i serien de spelade. Zeman blev de notoriskt misskötta klubbarnas val när allt annat ändå hade gått åt helvete. Corbellis Napoli, Alibertis Salernitana och Casillos Avellino var inga skämt, men övningar där Zeman där och då blev illusionisten som skulle få folk att tro att det satsades.

Zeman hade förvandlats till en freak show. Han hade blivit en skäggig dam som snurrade i den del av Italien det mäktiga och rika norr bara bryr sig om när det skall semestras eller när det är val. Zeman var fortfarande unik, men något folket redan hade sett, låtit sig förföras av och även blivit besviken på. ”Han-som-slungar-orkanen” stod för en fotboll, inte ultraoffensiv utan ultra ultraoffensiv, var hur underhållande som helst för stunden, men hur nyttigt var det egentligen att gasa som en galning/förlora med 3-4, 4-5 eller varför inte 2-8 (som i den där historiska matchen mot Milan 91/92)?

Zemans karriär var slut. Eller rättare sagt, bara en klubb med en fullt ut dedikerad klubbledning beredd att gå emot allt vad fotbollssystem heter kunde ta Zeman. Där och då hade Lecce den klubbledningen. Salento-klubben var idyllen och projektet långt ifrån alla avtagsvägar som fotbollsitalien ägnade allt större uppmärksamhet. – En annan fotboll är möjlig, påstod-frågade Gazzetta dello Sport och skickade sin tyngsta krönikör till klacken på den italienska stöveln. GdS var bara en i raden.

Zemans Lecce gick som tåget, precis som Delio Rossis Lecce till slut gjort säsongen innan, och alla var lyckliga. Alla utom Zeman. Redan i februari 2005 såg han till att bli pratad med gällande andra klubbars tränarbänkar. Eller var det så att han förstod att Lecces firade sportchef Pantaleo Corvino var på väg bort?

Zemans avslutning i Lecce är historisk. ”Han-som-slungar-orkanen” tyckte att laget inte gick för fullt och gav bort matcher när 04/05 gick mot sitt slut. Han protesterade genom att hemma mot Parma lämna tränarbänken och ställa sig med ryggen mot planen och armarna i kors. Lecce hade givit Zeman karriären tillbaka och för det belönats med en tränare som öppet bjöd ut sig till andra (Palermo och Roma) och inte alls ville vara med på en, om än mild, övning i tjänster och gentjänster (som ju är italiensk fotboll).

Zeman fick inget nytt jobb, utan fick vänta på att Rolando Maran fick sparken i Brescia. ”Han-som-slungar-orkanen” gick inte ett dugg bättre än den orutinerade Maran och karriären tog slut. Igen.

Åren som följde fylldes av det som kallas Calciopoli och det Juventus som Zeman gått i klinch med. Sedan blev det Lecce igen. Supportarna förlät inte klubben för att man låtit Zeman gå och ledningen valde klokt nog att låta honom återvända. Men, det blev sparken dagen innan julafton med ”Han-som-slungar-orkanen” hemma i Prag. Karriären var slut igen. För tredje gången.

Zemans gamla president i Foggia och Avellino blev den som kom till räddning. Pasquale Casillo behövde lite trovärdighet i ett Foggia 2.0 utan speciellt mycket av den varan och lyfte på luren. Zeman tog bilen från bostaden i Rom och resten är historia. Sisådär, men inte riktigt med sedvanligt galen målskörd (67-58), i Foggia blev till Pescara längre upp på den adriatiska kusten och ett nytt mirakel. Zemans Pescara gick som en orkan genom Serie B och spelade till slut hem en Serie A-biljett för första gången på 19 år.

Och som Zeman gjorde det. Mixen av unga spelare mottagliga för hans offensiva idéer och lite äldre okända spelare var densamma. Målfabrikation var också densamma, men bara framåt. 90 mål på 42 ligamatcher (Immobile 28, Insigne 18 och Sansovini 16) samsades med ”bara” 55 insläppta mål. När fan blir gammal blir han religiös. Hade ”Han-som-slungar-orkanen” lärt sig att försvara på ålderns höst?

Zeman kunde välja bland anbuden. Men, det fanns ingen tvivel. Det nya Roma, där han ifjol nämnde som ett tänkbart namn, behövde vinna över supportrarna efter den horisontella besvikelsen som stavades Luis Enrique. Entusiasmen visste inga gränser när romanisti gick man ur huse för att välkomna den tränare som en gång fick lämna till förmån för Fabio Capello.

Där är vi nu. Det nya Romas klubbledning, med den Franco Baldini i spetsen som var med att entlediga Zeman för 13 år sedan, är säker på att ”Han-som-slungar-orkanen” lärt sig läxan och numera vet att försvara. I alla fall tillräckligt. Den nye tränare är också säker. – Det handlar inte om att delta, det handlar om att vinna, konstaterade Zeman.

Orkanen är i full gång och 2-2 hemma mot Catania i debuten spelar ingen roll. Zeman är tillbaka på en piazza där det går att vinna titlar och vi som tittar på har bara att njuta. 5-4 på San Siro ikväll eller blir det kanske storstryk och 2-8 i baken? Bara Zeman vet.

/Borell

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att Zdenek Zeman tränar Roma igen.

I somras när det ryktades att han var på gång letade jag fram ljudfilen med min gamla intervju med Rico Semeraro, den senaste Serie A-president som anställde Zeman.

Det var en annan tid då. Det var före 2006. Det var under Moggis sista år, kanske under kulmen på hans maktsystem eller åtminstone den era av det som vi vet mest om, eftersom polisen i Rom lyssnade av hans telefoner.

Rico var hårdare mot Zeman än jag mindes.

- Enligt mig är han mycket duktig. Som tränare. Men han har ett ruttet huvud, sa Rico.

Det var inte ett omdöme från någon juventino, utan nästan tvärt om. Rico berättade om hur han hade attackerats av framförallt Juventus efter att han anställde Zeman och tog tillbaka honom till rampljuset igen. Hur de försökte smutskasta familjen i tidningarna, till exempel. Och om den där matchen när det ösregnade i Lecce, och de skickade De Santis, Juventus domare. Som ett slags maffiabudskap, enligt Rico. ”Se upp, ni ser vad vi kan göra.”

Men det var inte det som var problemet.

- De försökte starta krig mot mig, men  jag struntade mest i det, sa Rico.

När jag träffade Rico, på hans lyxyacht på Croisetten i Cannes, hade Zeman just misslyckats i Röda Stjärnan. Han vittnade i Calciopolirättegången den hösten, jag vet inte varför. Han hade ingen information. Han pratade tyst som vanligt, vilket gjorde domaren irriterad. Han verkade som en slagen man, trots att den var han som hade kommit ut på den vinnande sidan, det var hans antagonister som satt på de anklagades bänk.

Rico flyttade till och med utomlands när han lämnade presidentskapet i Lecce. Han var bitter på Zeman, som var en bidragande orsak till konflikten som uppstod mellan klubbeldningen och supportrarna. De älskade Zeman, och hatade Rico för att han lämnade.

Enligt Rico var det inte så som det hade framstått, att makten, Juventus, hade tvingat honom att göra sig av med Zeman. Problemet var Zeman själv.

Det började väl ungefär som det gjorde med Roma i somras.

- Det enda – och jag uppskattade inte det, jag blev arg – är att jag gav Zeman tillfälle att synas i tv. Han fick stor uppmärksamhet i medierna. Men framförallt så pratade de inte om fotboll. De pratade inte om Lecce. De frågade alltid om Juventus, om dopning, och han drog sig inte undan från det. Han gillade att vara i centrum av uppmärksamheten. Från lilla Lecce. Det är något som är en del av den personens natur. Jag behövde en tränare som ledde mitt lag på ett bra sätt, som pratade så lite som möjligt om saker som inte hade med Lecce att göra. Det var jag som betalade honom. Och jag hade uppskattat om han hade pratat om Lecce. Förde fram det som var bra med den här klubben, sa Rico.

Jag trodde aldrig att Franco Baldini, en annan av de som kommit ut på den vinnande sidan av Calciopoli, skulle anställa Zeman, av just de skälen som Rico berättar om. Baldini har ju undvikit alla frågor som har med Calciopoli att göra sedan han kom tillbaka till Roma, och varit oändligt noga med att vara den större personen, inte gräva ner sig i det förflutna.

Jag trodde i och för sig aldrig att det kunde bli sant att Baldini skulle komma tillbaka till Roma heller.

Vad vet jag, kanske gillar han att ha Zeman som kan tala i hans ställe.

Det andra problemet med Zeman var enligt Rico att han bara ville använda Lecce för att komma vidare i karriären, och inte var ett dugg tacksam.

- För mig var det mycket allvarligt att han använde min klubb, chansen som jag hade givit honom, för att göra reklam för sig själv.

Mest av allt flirtade Zeman med Roma, det året. Kanske var det omöjligt för Roma att anställa honom på grund av att Moggi inte skulle ha tillåtit det. Enligt Rico var lönen en stor anledning.

- Enligt mig bad han om för mycket. Han tänkte okej, jag får så här mycket av Lecce, men sen kan jag få mycket av Roma.

Lecce ville vara som Baldini försöker vara nu. Göra saker annorlunda, vara rena, hederliga, men inte ”fare guerra”, kriga. I kombination med Zeman gjorde det att de fick både fotbollsmakten och sina fans emot sig. Fansen älskade Zeman.

- För att han går emot makten.

- Han var en stor, vad säger man… ”imbonitore”. Förstår du? En som kan få med sig massorna. Mycket duktig.

Överallt dit Zeman har gått har han lämnat efter sig hat mellan klubbledningen och fansen, sa Rico. Utom i Roma.

Men nu är det en ny tid. Nu har Roma vunnit över Moggi. Rollerna verkar nästan ombytta. Juventus har blivit som Roma var då, de som hugger och skäller. Av någon anledning har den nya klubbeldningen tagit hand om den gamlas strider, men har inte samma makt eller det som de kallar  stil.

Jag vet inte vad jag ska tro om Zeman, än. Han får de gamla vanliga frågorna, han svarar på dem. En gång i somras ifrågasatte han varför han får samma hela tiden.

- En stor kommunikatör, men bara för sina egna intressen, sa Rico.

Och Romas?

/Malena