Pierpaolo Marino växte upp bland de branta kullarna och de djupa grönskande dalarna kring Avellino i Campania. Där andades han den ljuvligt rena luften som bara de Irpinska bergen förmår att bringa fram. Redan som ung pojk var il calcio en stor del av hans liv – även fast han själv aldrig var mer än en medioker pojklagsspelare. Istället var det intellektet bakom skalet och den redan då bastanta kroppen som var hans största tillgång. Som 24-åring klev han in första dagen på jobbet som presschef för sitt Avellino. Året var 1977 och Avellino skulle samma säsong lyckas med ett mindre mirakel och ta sig till Serie A. Marino gick snabbt från att vara den vältalige presskillen till att få mer och mer inflytande över det sportsliga. I början på åttiotalet var Marino den i särklass yngste ”dirigente” för en Serie A-klubb. För varje år så steg Pierpaolo allt högre i rang, både inom klubben såväl som resten av il calcio.

1984 var året då det frö som senare skulle växa till Marinos avsked från sin hemstad, sina berg och sitt Avellino såddes. Ett avsked som skulle föra Peripaolo till toppen av calciohierarkin, till il grande Diego och till prestigefyllda titlar. Marino beskriver händelserna själv i en nyligen publicerad intervju.

-”Det måste ha varit i maj 84’. Jag minns det väl då jag under sommaren höll på att organisera en träningsmatch mellan Avellino och Barcelona på Stadio Partenio. Det var tänkt som en fest för att fira den mirakulösa salvezzan i Serie A säsongen innan. Jag ville att mitt folk i Avellino skulle få en glimt av Maradona, som jag redan då ansåg vara världens största fotbollspelare.”

Marino skötte kontakten med Barcelona genom den Argentinske medlaren Riccardo Fujca.  Pierpaolo fortsätter i intervjun att beskriva händelseförloppet.

-”Det allra mest gick genom Fujca. Han var med i Maradonas entourage och samtidigt någon jag sedan tidigare hade goda kontakter med.”

En morgon ringer telefonen hemma hos Pierpaolo, tidigt, tidigt, han ligger fortfarande och sover. Tillslut hinner Marino svara. I andra änden är det Fujca som låter märkbart skakad.

-”Senti Pierpaolo, var det första han sa till mig. Redan då förstod jag att det inte var några goda nyheter som väntade mig.”

Fujca fortsatte.

-”Pierpaolo du kommer ha många framgångsrika år inom fotbollen, det vet jag. Men du är ung och jag vill inte att du ska hamna i dålig dager.”

Fujca meddelade Marino att Barcelona var skulle komma till Avellino, allt enligt överenskommelsen. Men att Maradona inte skulle följa med laget.

Marino minns händelsen som om det vore igår.

-”Han hade en poäng Riccardo. Jag kunde inte riskera att ta hit Barcelona utan Maradona. Utan honom hade det aldrig gått runt ekonomiskt och att säga att Maradona kommer till Partenio för att sedan spela matchen utan honom hade startat kravaller bland publiken. Vi bollade idéer fram och tillbaka. Tillslut beslöt vi oss för att säga att Stadio Partenio inte var godkänd för internationella matcher – fastän det inte var sant. Samma kväll skickade jag ett fax till Barcelona och ställde in hela arrangemanget.”

Pierpaolo Marino och Riccardo Fujca fortsatte att pratas vid under de kommande veckorna. Marino var fortfarande inte helt nöjd med sin Argentinske kumpan då han gång på gång vägrat svara när Marino ställt frågan om varför Maradona hade vägrat spela den där träningsmatchen. Tillslut reser Fujca till Avellino för att träffa Marino.

-”Han var märkbart stressad redan från början och när jag fortsatte att insistera såg jag i hans ögon att något inte stod rätt till. I förtroende berättade Fujca tillslut för mig vad som var på gång. Maradona hade hamnat i bråk med tränaren Schuster men framför allt med klubbchefen Gaspart. Riccardo tittade mig djupt i ögonen och sa att det här är tillfället att flytta Maradona från Barcelona. Fujca var god vän med Maradonas manager Cysterpiller och jag var den ende han kände i Italien. Jag litade på honom.”

Marino och Fujca var överrens om att det var till Italien som Maradona skulle.

-”Det alternativ som slog mig först var Juventus. Jag ringde Giampiero Boniperti och förklarade situationen för honom. Att Maradona var inom Juventus räckhåll – men fick till svar att man hade för avseende att fortsätta satsa på Platini och att Maradona som person inte var da juve. Efter det så ringde jag Mantovani som då var president för Sampdoria. Men även han avskräcktes av idén att ta Maradona till sitt lag. Han hade svårt nog att behålla Vialli och Mancini. Jag förstår honom nu även om jag inte gjorde det då.”

Det var hektiska dagar för Marino. Han var mitt inne i affären med världens kanske bästa fotbollspelare och alla kontakter skedde via hans hemtelefon för att inte göra någon i Avellino misstänksam.

-”Då slog det mig” fortsätter Marino  –” Till Napoli, självklart ska Maradona till Napoli. Jag ringde Juliano som var sportchef i Napoli. Han svarade med en arg ton. Han trodde att jag ringde mitt dagliga samtal gällande Ramón Diaz som vi hade haft på lån hos oss ett år”. Samtalet fortsatte. -”Lyssna Antonio. Jag sitter med Fujca som har goda kontakter både med Barcelona och Cysterpiller. Jag tror att det finns en god chans att ta Maradona till Napoli, bara ni möts, du och Riccardo. Han var tyst i några sekunder sedan bad han mig sätta Fujca på första bästa tåg till Neapel.”

Bara dagar efter att Marino skickat Fujca till Napoli så kommer de första löpsedlarna på La Gazzetta dello Sport. ”Napoli förhandlar med Maradona.” En tid senare så står det klart. Maradona lämnar Barcelona för Napoli. Några månader senare, i november, ringer det hemma hos Pierpaolo i Avellino. Det är Corrado Ferlaino, Napolis president. Även det här samtalet började med ett ”Senti Marino”.

-”Ferlaino förklarade för mig att Juliano tagit åt sig all ära för Maradona-affären. Men han sa att han visste att det var jag som låg bakom allting och erbjöd mig att komma och arbeta för honom och Napoli. På den tiden var jag efterfrågad av såväl Pontellos Fiorentina som Violas Roma. De ville till och med ha mig som General Manger för landslaget. Men jag trivdes i Avellino och det sa jag även till Ferlaino. Han var även oroad över laget. Trots att Maradona hade anlänt så låg Napoli näst sist i ligan. Jag sa till honom att jag sett ett par matcher och att det syns på spelarna att de undviker att passa Maradona. Mitt förlag till Corrado var att ta laget på en ritiro och låsa in alla spelare i ett stort rum och inte släppa ut dem förens deras interna problem var lösta.”

Ferlaino lyssnade på Marinos råd. Napoli klättrade till en åttondeplats när serien tog slut i maj.

-”Från och med den stunden lämnade inte Ferlaino mig ifred en dag. Han ringde varje dag. Varenda en. Han ringde om allt och när han sa att de var ute efter en ny tränare så rekommenderade jag Ottavio Bianchi som jag hade haft i Avellino tidigare.”

Resten är historia. Redan en månad senare har Ferlaino övertalat Marino att lämna Avellino för Napoli. En mycket infekterad övergång. Samtidigt anställdes också den store Italo Allodi av Ferlaino och Napoli som nu stod redigt rustade på dirigente basis inför kommande säsong.

Så gick det alltså till när Maradona anlände till Neapel. När bollen sattes i rullning till det som skulle bli Napoli och hela Södra Italiens första scudetto. En superung Pierpaolo Marino, från bergen utanför Avellino var tyngden som fick vågskålen att vända och tippa. En Pierpaolo som framgångsrikt fortsatt inom il calcio. Kanske nådde han sin topp redan då. Men insatserna därefter går inte att förbise och människan och sportchefen Pierpaolo är nog den samma. En mästare på det sociala, med få fiender, om ens några. En Marino som har ett trackreckord som är långt ifrån felfritt. En Marino som stått som förebild för en helt ny generation sportchefer. L’unico. Den ende. Pierpaolo Marino.

/Abizzo