Det är en mulen höstdag i Neapel. Längs gatan har min farbror Vincenzo precis parkerat sin vita och kantstötta Renault. Det regnar inte, men kondensen känns i luften och molnen hänger tunga över hustaken och gatorna med den spruckna asfalten.  Jag är elva år gammal och precis så entusiastisk som den unga åldern antyder. Vi ska snart sätta oss i bilen och åka och se Napoli träna. Jag ska äntligen få se Stefan Schwoch och de andra spelarna i det Napoli, som samma säsong – under Walter Novellinos styre – kommer ta klivet upp i Serie A.

Träningsanläggningen ligger i kvarteret Soccavo, precis norr om Fuorigrotta, där Stadio San Paolo står stadigt. I slutet av Via Vicinale Paradiso uppenbarar sig en stor blåmålad järngrind. Bakom den där grinden och de enormt höga murarna ligger det – Il Centro Sportivo Paradiso – Napoli’s högkvarter sedan 1977. Utanför grinden är det fullt med folk och trots att farbror Vincenzos Renault är långt ifrån stor så är det med nöd och näppe han hittar en ledig yta att parkera på mellan de tätt stående bostadshusen. Grinden har nu rört sig åt sidan och välpolerade bilar anländer och försvinner in bakom muren. Många av rutorna är tonade så det är svårt att urskilja vem som sitter bakom ratten på de bilar som bestämt susar förbi. Bland de sista bilarna som dyker upp är en svart Mercedes.

- ”Titta där, Antonio!” – säger min farbror. Jag försöker göra mig så lång det bara går och genom glasrutan på bilen ser jag en äldre herre.  – ”Det där, Anto’, var Carlo Iuliano, presschefen, han är tillsammans med massören Salvatore Carmando den enda som är kvar från eran med Maradona”.

Från det år Napoli flyttade sitt operativa- och sportsliga säte till Soccavo skulle det dröja tio år innan den första titeln, Scudetton 1987, erövrades. En titel och en ligaseger som Neapel och hela södra Italien hade väntat på i närmare ett sekel. Tio år där allt som berörde SSC Napoli planerades och utfördes från innandömet på Centro Sportivo Paradiso – och jag skulle äntligen få ta en titt bakom kulissen.

Direkt till vänster sitter portvakten i sin lilla vita kur och röker en cigarett, han välkomnar mig, min farbror och ytterligare ett tiotal personer till som genom kontakters kontakter lyckats få tillgång till träningen. Gräset på planen är trots avsaknaden av solsken bedårande grönt och välklippt. Det är ingen stor anläggning, en fullstor plan samt en mindre längre bort i ena hörnet av den ringmur som omgärdar oss.  På ena långsidan breder en läktare med röda och blåa plaststolar ut sig. Där bakom de välansade växterna och träden skymtar också huvudkontoret och byggnaden där några av spelarna övernattar tills en egen bostad har ordnats. Nere i foajén står ett mäktigt biljardbord på den mörkblåa golvmattan. Halva väggen är prydd i en vacker mörk träpanel.

Vi följde träningen från läktaren under en dryg timme. Ovanstående är det jag kan komma ihåg från mitt första besök på Centro Sportivo Paradiso.

Det var inget utöver det vanliga. En enkel anläggning som fyllde de behov som en fotbollsklubb under den här perioden krävde. Jag minns känslan av att gå på samma mark som där det där Napoli som vann. Där det Napoli som jag fått se om och om igen på VHS, spenderade varje dag, tränade, formades och sammansvetsades. Trots att tio år hade passerat sedan dess var det svårt att inte svepas in i den där magin, att föreställa sig Diego, Alemao, Careca och de andra vandra fram och tillbaka mellan omklädningsrummen och planen.

Det jag inte visste då var att bara dryga fyra år senare skulle allt krackelera. Ett oundvikligt sönderfall som likt en magmakammare hade legat och jäst i tio års tid. Baksmällan som ärvdes från de framgångsrika åren med Maradona var enorm. För att hålla sig flytande blev Napoli så sakteliga tvungna att göra sig av med den ena kvalitetsspelaren efter den andra. Ciro Ferrara och Fabio Cannavaro vara två av dessa. Pengarna från försäljningarna möjliggjorde att Napoli åtminstone finansiellt – kunde leva vidare några säsonger till.

År 2004 tar det stopp. Trycket i den där kammaren är inte längre hanterbart. Efter misslyckade intåg av nya presidenter som Salvatore Naldi och Giorgio Corbelli står Napoli utan en stark ledare och framför allt utan pengar. Obetalda skulder på uppemot €64 M deklarerar konkursförvaltaren Nicola Rascio lågmält, samtidigt som han sakligt förklarar att ”la Societá Sportiva Calcio Napoli non c`e piú”.

Åklagarmyndigheten i Neapel startar en utredning gällande ekonomisk brottslighet, förskingring och olaglig konkurs. Det ingen riktigt hade kunna föreställa sig var att just den utredningen blev startskottet till det som snabbt skulle bli ett ovärdigt och makabert slut för il Centro Sportivo Paradiso. Finanspolisen bryter upp låset till den enorma blåa porten där jag för knappt fyra år tidigare stod och väntade på att bli insläppt. Datorer, pärmar och mappar beslagtas från samtliga kontor på anläggningen.

När man lämnar området står porten på glänt. Ett misstag som skulle visa sig ödesdigert.

Det har idag gått nästan 15 år sedan jag för första och enda gången besökte il Centro Sportivo Paradiso. Tio år har passerat sedan låsen klipptes och utredningen startade. För tre år sedan, 2010, dömdes tillslut Corbelli och Ferlaino för en rad oegentligeter i samband med konkursen 2004.

Där och då slutade den korta men smärtsamma versionen om Napolis förfall och det som sedan skulle bli De Laurentiis korståg tillbaka till någon form av forna glas. Men någonstans på vägen glömdes historien bort och il Centro Sportivo Paradiso hamnade i ett slags limbo mellan Giorgio Corbelli’s paraplyföretag och en nystartad förening som i så stor mån som möjligt hade för avsikt att klippa banden med det där ”gamla Napoli”.

Igår bestämde jag mig för att åter ta mig till Soccavo och den där frälsta och mytomspunna träningsanläggningen – och det är med sorg i hjärtat jag måste berätta att det som en gång kallades för ”il paradiso” – paradiset – idag inte är något annat än ett skändat inferno.

Den vita kuren där portvakten satt och rökte är oigenkännlig, någon har med stora bokstäver klottrat ”non entrare” – gå ej in. Så här i efterhand kanske jag borde ha lyssnat till den uppmaningen. Skyddat de minnesbilder av ett Napoli som inte längre finns. Behållit synen av en plats där heligheten och historien kallt lämnats åt sitt oförsvarade öde.

Naturen har våldsamt och skoningslöst, åter tagit anspråk på den mark och jord som en gång manipulerats för att passa ett högre syfte. Inuti omklädningsrummen är förstörelsen total, kablar och rör har slitits loss för att inbringa något öre i skrotpeng. Spåren av missbrukare ligger tydliga på de spruckna kakelgolven. I ett av rummen finns det fortfarande rester av tidningsurklipp, andra artiklar och bilder på väggen. Som ett förlorat altare. Det mesta av bilderna och tidningarna är sönderrivna och askan yr runt i luften som ett levande spår från när de brändes av inkräktare som troligtvis behövde värme.

Några av bilderna och texterna går fortfarande, likt hieroglyfer, att tyda. Det är material ändå från slutet av 70-talet och tiden med Beppe Savoldi till de sista andetagen i slutet på säsongen 03/04 med Dionigi, Vidigal och Montervino. Det är en skrämmande känsla att vandra omkring i ruinerna av det som under ett par säsonger var Italiens och ett av Europas allra bästa fotbollslag. Det är inte utan att man blir påmind om hur skört det verkligen kan vara där uppe på toppen av världen.  En bit in i byggnaden ligger det som är kvar av duscharna, i ena hörnet står ett naket och torrlagt bubbelbad och jag kommer på mig själv att le när jag föreställer mig Diego och de andra sjunka ner i det ångande och bubblande vattnet. Det slår mig där och då att Maradona här – innanför paradisets murar – troligtvis spenderat mer tid under sin fotbollskarriär än någon annanstans.

Passagen som leder från omklädningsbyggnaden till kontorsbyggnaden är så igenvuxen att jag blir tvungen att krypa igenom ett hål i buskaget. De stora träden och växtligheten har helt tagit över fasaden framför byggnaderna och skylten med Napoli’s namn och logga är knappt synbar genom de mörkgröna bladen.

Det har brunnit inuti foajén där jag minns att biljardbordet en gång stod. Den blåa golvmattan är i någorlunda bättre skick än taket och på väggarna är träpanelen märkligt oförstörd. Trappan som leder upp till övervåningen där nyanlända spelare inkvarterades har tappat all puts och armeringen hänger från underredet som en tydlig varning.

Varje rum har sin egen toalett och överblickar den igenvuxna träningsplanen och de solblekta plaststolarna. I slutet av korridoren ligger några kontor, på golvet en officiell matchkalender från Lega Calcio. Säsongen är 1996/97.

Innan jag lämnar il Centro Sportivo Paradiso så sätter jag mig ner på en av de stolar som fortfarande inte angripits av vassa buskar som tränger upp igenom asfalten och lättbetongen. Jag reflekterar över tragiken i det jag nyss bevittnat. Att en så tydlig del av Napolis historia har förvaltats på ett ovärdigt och ledsamt sätt. Samtidigt så är det tyvärr inte förvånande då den Italienska klubbägarstrukturen inte är starkare än den styrande presidenten.

När la Societá Sportiva Calcio Napoli föll – föll även il Centro Sportivo Paradiso. I uppbyggnadsprocessen av det nya Napoli var man allt för koncentrerade på framtiden, för att sätta sig ner, och försöka rädda ett rostigt arv från en förfluten era.

Det kommer aldrig mer bubbla i badkaret där Maradona en gång kopplade av. Ingen ny tränare kommer någonsin att sätta ut koner på den plan där mästare som Bianchi, Bigon och Lippi grubblat taktik. I korridorerna och rummen där Allodi, Marino, Iuliano och Moggi smed planer kommer lyset aldrig mer att tändas. I receptionen under Napoli’s stolta emblem kommer ingen att hälsas välkommen.

Il Centro Sportivo Paradiso är för evigt förlorat, när himlen förvandlades till skärselden blev inget utöver ruinerna kvar. När templet och artefakterna nu är borta är det bara minnena som kommer att bestå. Illusioner och påminnelser om det stora och framgångsrika Napoli som under en helig period styrdes från det där paradiset bakom muren.

En epok vars hem förtjänade ett annat öde.

/Abizzo