Kategoriarkiv: Säsongsguide 2012-13

Guida al Campionato – Posto 4 – Roma

Klubb – 8
Gli americani har satt ihop ett dream team för att ta Roma tillbaka till den topp klubben så sällan hört till. Franco Baldini, överste rattare och amerikanernas man, har satt sportcheferiet i händerna på Walter Sabatini (ex Palermo) och lagt miniräknaren på borde hos Claudio Fenucci (ex Lecce). Den sistnämnde kan det där med pengar, men frågan är om inte Baldini kommer att behöva lägga sig i det rent sportsliga lite mer. Sabatini som diesse övertygar inte och en säsong till med ett lag som inte fungerar som han tänkt duger bara inte.

Byggandet av ny stadion är det nya Romas främsta projekt. Även om det inte skulle gå som oltremare tänkt det rent sportsligt, så vill Thomas DiBenedetto et al räkna hem saker och ting med en ny arena. Att få till en ny stadion i Rom skulle vara en bedrift som vida överstiger en ligatitel. Och då menar jag ligatitel i Roma, som bara ståtar med tre sådan sedan grundandet 1927.

Tränare – 7
Zdenek Zeman (Pescara) är tillbaka efter att redan ifjol nämnts (ungdomsverksamheten) i samband med det projekt som är det nya Roma. De som rattar amrisarnas Roma tror, och hoppas, eller är det bara hoppas?, att tjeckens fjolårssäsong är bevis på att hans lagbygge inte länge läcker bakåt i parti och minut. Zemans belackare, som är lika många som tillskyndarna, tror inte alls på det. Faktum kvarstår dock att Pescara anno 2012 var stabilt på ett sätt som Zemans lagbygge inte gjort på år och dag.

Målvakt – 7
Maarten Stekelenburg påstås lämna Roma under transferfönstrets sista vecka och ersättas av Mauro Goicoechea (Danubio). Oavsett om det stämmer eller inte ståtar säsngens Roma med en målvaktsbesättning som lämnar övrigt att önska, trots att den är hur bred som helst. Bred, men inte med någon topp.

Bogdan Lobont fortsätter som andrekeeper med unge litauern Tomas Svedkauskas (Fiorentina) som tredjeval. Julio Sérgio, en gång ”världens bäste tredjemålvakt”, blir utlånad igen.

Backlinje – 6
Ta bort Nicolás Berdisso och Romas backlinje skulle få gå ner till fem i betyg. Det är ett riktigt dåligt betyg och det som borde oroa alla romanisti är inte tränare Zemans eventuella oförmåga, utan sportchef Walter Sabatinis oförmåga. Han värvar och värvar och värvar. Nu har han lyft in en trio brassebackar som alla är rejäla chansningar. Leandro Castán, Dodô och Marquinhos (alla Corinthians) övertygar inte, även om man tar med i beräkningen att Zeman alltid får någon eller några unga backar att fungera på ett sätt som överraskar alla.

Federico Balzaretti (Palermo) är den stora värvningen i Romas backlinje. Det är inget fel på hans vilja och ork där på vänsterkanten, men Balzarettis defensiva förmåga övertygar inte. På andra kanten är det ung och nytt som gäller när paraguayanen Iván Piris (Sao Paulo) tar plats. Någon som sätter emot att Daniele De Rossi får göra det han prövade på redan ifjol även den här säsongen? Eller att Rodrigo Taddei får kliva ner i den backlinje han användes redan av Luis Enrique …

Mittfält – 8
Miralem Pjanic och nye Michael Bradley (Chievo Verona) på var sin sida om De Rossi låter som ett både stabilt och kreativt mittfält. Och alternativen känns både spännande och bra. Panagiotis Tachtsidis (Hellas Verona) är en mittmitt som Zeman begärt att få (vi vet vad som brukar hända med spelaren som il boemo har ett extra öga för), Alessandro Florenzi (Crotone) är tillbaka hemma efter att ha plockat på sig rutin i Kalabrien .

Anfall – 8
Under sommaren påstods Zeman-favoriten Pablo Osvaldo vara på väg bort, men det låter konstigt om Romas klubbledning inte skulle låta sin tränare förfoga över den spelare han är så förtjust i. Allt talar för att argentinaren kommer att bilda anfall tillsammans med nye Mattia Destro (Siena) och någon av landsmannen Erik Lamela och Francesco Totti .

Unge uruguayanen Nico López (Nacional) och Bojan Krkic är Zemans anfallsalternativ. Marco Borriello (Juventus) säljs eller lånas ut.

La chiave del successo – Mål, mål, mål. Zeman är Zeman, tro inget annat.

Il dubbio – Försvaret ser uselt ut. Eller uruselt om Burdisso skulle falla ifrån.

Total: 44/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 15 – Torino

Klubb – 6
Sedan Orfeo Pianelli, berömd för att en gång ha levererat alla transportsystem till ryska staden Togliattigrad, lämnade in som president 1982 har det inte varit någon riktig ordning på klubben som ståtar med att ha varit världens bästa klubblag genom alla tider. Sedan 2005 är det mediamogulen Urbano Cairo, en gång personlig assistent till Silvio Berlusconi, som styr Torino. Det är anmärkningsvärt och tragiskt att han sju år in på sin tid som president gör det från det Milano där hans Cairo Communications har kontor.

Torino saknar inte bara kansli i Turin, man har heller någon träningsanläggning som är klubbens egen och dagens Torino känns som en något virtuell övning. Under första halvan av 2012 arbetade Cairo mot den tendensen och utsåg Antonio Comi till ny klubbdirektör och Massimo Bava (Cuneo) till ny ansvarig för ungdomsverksamheten. Det sportsliga har varit turbulent under Cairos tid som president med den sportchefssnurr (Salvatori, Antonelli-Lupo, Pederzoli och Foschi) som sedan ulen 2009 innebär att det är Gianluca Petrachi som rattar det fotbollstekniska.

Petrachi gillar offensiva fotboll och offensiva tränare. I förfjol betydde det Lerda som mister och från och med i fjol Ventura. Men, det har inte blivit något riktigt flyt i det offensiva spelet på det sätt som Petrachi vill. Lerdas 4-2-3-1 levde sitt liv i kuvös och Venturas 4-2-4 brottas med Rolando Bianchi, som inte längre visar den form han en gång gjorde. Den firade centertanken har varit på väg från Torino under flera år, men har blivit kvar på grund av sin ställning bland supportrar och den effekt det förhållandet haft och har på Cairo.

Tränare – 7
Full fart framåt, håll tätt bakåt. Giampiero Ventura är duktig på både och. Den Genoa-födde tränaren har en lång historia av offensiv fotboll, som för den skull inte släpper till vad som helst bakåt. I mitten av 00-talet såg Venturas karriär ut att ha gått rejält i stå (Napoli, Messina och Hellas Verona), men det ändrades när han slog sig i lag med den lika offensivt inriktade sportchefen Petrachi. Duons Pisa 07/08 var magiskt och hade, kanske, kunnat ta sig till Serie A om inte en viss Alessio Cerci och Stefano Guberti skadat sig mot slutet av serien.

Målvakt – 6
Det är rutin som gäller när sportchef Petrachi och mister Ventura bygger lag tillsammans. Ferdinando Coppola (Milan) långtidsskadades efter krock med egen spelare i januari och ersattes av Francesco Benussi. Nu lyfter man in Jean Francois Gillet (Bologna) för att vakta målet i de båda offensivprofeternas lagbygge. Man förlorar i längd, men vinner i rutin. Gillet var aldrig skadad, gjorde långt mer än 300 ligamatcher och fick stadens nycklar under sina många säsonger i Bari. Belgaren stod för en sedvanligt stabil insats ifjol efter att ha lämna sitt Bari, men lämnade Bologna efter bara en säsong trots att han var en säker insats bakom en av seriens bästa försvar.

Bröderna Gomis, Lys och Alfred, backar upp Gillet, så länge inte Petrachi plockar Massimiliano Benassi (Lecce) från hemstaden.

Backlinje – 6
Sportchef Petrachi, expert på att fiska i vatten inte alla fiskar i, lyfter in två uruguayaner som förstärkning i den backlinje – D’Ambrosio/Darmian-Glik/Di Cesare-Ogbonna-Parisi – som var tätast i Serie B ifjol med 28 insläppta mål på 42 matcher. Pablo Cáceres (Mallorca) får ta hand om vänsterkanten, om inte Salvatore Masiello Calcioscomesse-comebackar så det står härliga till eller allroundskicklige Darmian flyttar över från högerkanten. Unga mittbacken Marco Migliorini börjar på bänken.

Luciano Zavagno (slutar), Alessandro ”Messinasundets Roberto Carlos” Parisi (kontrakt slut) och Francesco Pratali (kontrakt slut) lämnar.

Mittfält – 6
I ett 4-2-4 som fungerar som det skall är kraven på de två innermittfältarna mycket stora. I säsongens Torino skall mister Ventura hitta rätt duo bland nye Matteo Brighi (Atalanta), Giuseppe Vives, Migjen Basha och Alessandro Ghazzi. Men, det räcker inte enligt firma Petrachi-Ventura. Namnen har snurrat under sommaren – Biondini, Almiron, Kurtic, Migliaccio, Radovanovic, Seymour och Tissone – och några är onekligen namn för ett Torino som också vill kunna spela med tre man på det centrala mittfältet.

Anfall – 6/7
Det är svårt att hitta kantspelare till ett 4-2-4 och det är extra svårt i ett 4-2-4 signerat Petrachi-Ventura. Kantspelare som obönhörligen går rakt mot sin bevakare, utmanar och sedan sticker in en passning eller avslutar, växer inte på träd. Ifjol valde man Juan Surraco till höger och Stefano Guberti till vänster. Säsongen hann knappt börjat innan de föll ifrån. Vattenkopor och ett högerknä fällde Surraco, ett vänsterknä Guberti och spelare som var tänkta för en mer central roll fick rycka in.

Guberti och Cerci höll var sin kant i det Pisa Petrachi och Ventura hade sådan framgångar med. Den förstnämnde lade man beslag på inför fjolårssäsongen, men har Calcioscomesse-lämnat tillbaka till Roma, och i sommar lade man rabarber på den sistnämnde. Med Cerci på kanten blir det åka av. Det är svart eller vit och himmel eller helvete som gäller för den spelare som under fjolårssäsongen fick höra alltifrån att han var kantfantomenet Bruno Contis självklara arvtagare till att han med sin mentalitet är direkt skadlig för de lag han representerar.

Nye Gianluca Sansone (Sassuolo), 20 ligamål i Serie B ifjol, spelar helst centralt och är en rekrytering som talar för att säsongens Torino antingen kommer att använda sig av ett annat system än 4-2-4 eller spela en försteanfallare istället för de två som 4-2-4 ger möjlighet till. Riccardo Meggiorini och nye högerspringaren Mario Santana (Napoli), oändligt skadedrabbad, får svårt att få speltid.

Spelregissören Manuel Iori (Cesena), Milan-löftet Nnamdi Oduamadi (Varese), kantspringare Surraco (Modena) och sorgebarnet Andrea Gasbarroni (kontrakt slut) lämnar.

La chiave del successo – Cerci är en spelare som kan vända ut och in på vilket motståndarförsvar som helst. Han är kreatören i ett Torino som ifjol ofta var statiskt.

Il dubbio – Torino saknar en play maker och/eller en spelare som kan länka mittfält och anfall. Petrachis och Venturas Pisa hade Gaël Genevier och deras fjolårstorino hade Iori. Säsongens Toro?

Total: 38/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 10 – Bologna

Klubb – 7
Det har varit turbulent i Bologna länge nu. Ägare kommer och ägare går, men det verkar inte bekomma laget. Bologna gör nu sin femte raka säsong i högsta serien och imponerade stort när man ifjol tog sig tillbaka till en position som mittenlag.

Roberto Zanzi är ståthållaren som rattar furste Albano Guaraldis Bologna. Guaraldi gjorde entré i klubben när alla till slut förstod att Sergio Porcedda inte hade några pengar. Han har succesivt flyttat fram positionerna i det konsortium som Giovanni Consorte en gång satte ihop och är idag majoritetsägare i Bologna. Ifjol hade Guaraldi en viss Setti (nu Hellas Verona) som kollega, men när rattandet av klubben gick till Zanzi var det bara en fråga om tid innan Setti och Guaraldi skulle gå skilda vägar.

Valet av Zanzi är klokt. Han är duktig på att sätta saker och ting, åtminstone när han rattar i mitten av tabellen. Samtidigt som Zanzi hade fullt upp med att manövrera ut dåvarande sportchefen Fabrizio Salvatori (nu Padova), konsulenten Salvatore Bagni och vice presidenten Setti, landade han Bologna på nionde plats i tabellen. En bra övning inför den mycket tuffa uppgift som är säsongens Bologna. Rutinerade målvakten Jean Francois Gillet (Torino), mittfältskrigaren Gaby Mudingayi (Inter), skyttekungen Marco Di Vaio och (kanske också) Gastón Ramírez (England?) skall ersättas.

Tränare – 7
Stefano Pioli gick på en rejäl mina ifjol. Eller rättare sagt inför fjolårssäsongen. Han fick sparken från Palermo redan innan säsongen efter respass i Europa. Men, Pioli behövde inte vänta länge. Efter fem omgångar hade Pierpaolo Bisoli bara skrapat ihop tre poäng (en seger och fyra förluster) på fem omgångar med Bologna, och stafettpinnen gick över till den tränare som imponerat så stort sedan han lämnade ungdomsfotbollen. Pioli har varit mycket lyckad som tränare i klubb efter klubb de senaste tio åren. Parma 06/07 var ett gupp i vägen och undantaget som bekräftar regeln som säger att Pioli är en utmärkt tränare, åtminstone i mitten av tabellen.

Målvakt – 6
Gianluca Curci (Roma) är ny förstekeeper efter säkre Gillet (Torino) och det är lätt att undra varför. Curci är keepern som inte lyckats infria de högst ställda förväntningar som fanns på honom efter en jätteintressant start på karriären. Jag är beredd att tycka att glaset är halvfullt och inte halvtomt. Klubbdirektör Zanzi kan sin Curci och är nöjd vad denne presterade under deras två säsonger tillsammans i Siena (08/09 och 09/10). Federico Agliardi är också ett gammalt storlöfte som fått karriären på sniskan. Han fortsätter som duglig andrekeeper i en målvaktsbesättning väldigt många sätter stora frågetecken för. Klubbbdirektör Zanzi gör det inte. CaC gör det inte.

Backlinje – 7
Portanova? Antonsson? Cherubin? Inför fjolårssäsongen var det inte spelare som andra klubbar ville ha och det är likadant i år. Tillsammans med nye Cesare Natali (Fiorentina), klar som billigt och smart nyförvärv för Milan innan Silvio och hans gäng körde dennes agent Mino Raiola på porten, är det en besättning som räcker långt. Fjärde plats i tabellen över minst översläppta mål kan bli detsamma i år när Mikael Antonsson markerar till höger och Nicolò Cherubin till vänster om en stabil och underskattad Natali.

Juve-lånet Frederik Sörensen och brassen De Carvalho backar upp den trebackslinje där förstavalen kanske är lite för mycket bättre än ersättarna.

Mittfält – 7
Hårt arbetande centrala mittfältare och pålitliga kantspringare var Bolognas framgångsrecept ifjol. Det är samma visa i år. Italiens gamla U21-kapten Marco Motta (Catania) tar plats till höger och nye Mathias Abero (Nacional), ännu en uruguayan och ännu en D’Ippolito-spelare, gör upp med Lecce-skolade Archimede Morleo om platsen till vänster om ett innermittfält med evighetsmaskinen Diego Pérez och en eller två av nye Tiberio Guarente (Sevilla) och uppmärksammade ungfransosen Saphir Taider. Fem man på mitten och den centrala trion spelar, fyra och Guarente går före Taider.

Högerspringaren György Garics, Nico Pulzetti, defensive mittfältaren Rene Khrin, unga registan Martí Riverola (Barcelona) och Andrea Pisanu är mister Piolis mittfältsalternativ.

Anfall – 7
Marco Di Vaio finns inte mer, I alla fall inte i Bologna. Under fyra säsonger var det han som garanterade att ett till synes trubbigt Bologna i slutändan gjorde tillräckligt med mål. Di Vaio avslutade sin tid i klubben med tio mål, klart sämre än under de första tre säsongerna. Men, det fanns hjälp att få med målfabrikationen. Gastón Ramírez gjorde åtta ligamål och Alessandro Diamanti gjorde sju där i släptåg på Di Vaio. Trots succén, som Diamanti följde upp med ett starkt EM-slutspel, är vänsterfotsduon i skrivande stund kvar i Bologna. Frågan är om det slutar så. Ramírez är högvilt i England och ersättare finns redan i form av Federico Casarini och nye Cristian Pasquato (Torino), valpig men utrustad med både fart och skott.

Utan Di Vaio är det Roberto Acquafresca som skall göra det. Då räcker det inte med att göra fem mål som ifjol, utan han måste tillbaka till det självförtroende och den målproduktion han visade i Cagliari. Nye Manolo Gabbiadini (Atalanta), som angör Bologna via Juventus, vill också ha ett ord med i laget.

Vänsterfotade centertanken Federico Rodriguez (-91) och Parma-skolade Daniele Paponi nöter bänken. Henry Giménez är på väg bort.

La chiave del successo – Acquafresca kan så mycket mer än de fem mål han gjorde på 32 ligamatcher ifjol. Dags att visa det nu.

Il dubbio – Målvaktsduon Curci-Agliardi måste leverera det som belackarna hävdar att de inte kommer att göra.

Total: 42/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 3 – Napoli

Klubb – 8
Det är på gott och ont som Aurelio De Laurentiis just nu är Napoli. På gott eftersom han är precis så viljestark som krävs för att lyckas styra en klubb på en piazza som Neapel, på ont eftersom han utan att tveka skulle lämna klubben och fotbollen om han känner att han inte får gehör för sina idéer.

En idé, som passar bra i dessa Financial Fair Play-tider, är att arbeta med låga spelarlöner. Det gick bra till en början när hans Napoli började om i Serie C1, klättrade till B och sedan angjorde A. Under ledning av dåvarande klubbdirektören Pierpaolo Marino (idag Atalanta) valde man spelare som inte krävde några superlöner, men som i flera fall visade sig vara superspelare.

Idag är Napoli titelkandidat och situationen potentiellt en annan. En klubb på väg uppåt på det sätt Napoli varit och är kan välja mellan tre vägar. Den första innebär att fortsätta att upptäcka nya ”okända” spelare, betala förhållandevis låga löner och hela tiden ersätta de spelare som slår igenom. Den andra innebär att höja lönerna och se till att spelarna som gör succé stannar i klubben. Den tredje vägen handlar om att vara ett så attraktivt alternativ att en spelare som slagit igenom vill stanna i klubben, trots att det går att tjäna mer pengar någon annanstans.

De Laurentiis har valt den tredje vägen. Han är inte beredd att automatiskt göra sig av med sina toppspelare när de slagit igenom och direkt satsa på nya okända spelare. De Laurentiis är inte heller beredd att höja lönen så mycket att spelare som Ezequiel Lavezzi och Edinson Cavani inte väljer andra klubbar av ekonomiska skäl. Han är däremot beredda att argumentera för att det är något speciellt att spela i Napoli.

För att göra sitt Napoli unikt utan att behöva öppna plånboken för mycket, behöver De Laurentiis medarbetare som gör att folk tror att det är Napoli och inte spelarna som sitter med trumf på hand. Där och då hittade nämnde Marino nya storspelare i strid ström, men det ser inte likadant ut idag. Sportchef Riccardo Bigon har hittills bara genomfört en succéaffär, men det verkar inte spela någon roll att det är Cavani som skall skrivas på Bigons konto. Marinos efterträdare jagas av sin företrädares rykte och jämförelsen de båda emellan blir inte mindre intressant av att Marino rattar igen och gör stor succé i Atalanta.

Mino Raiola har länge knackat på dörren för att göra entré i det Napoli som ligger knappt fyra mil från det Nocera Inferiore han är född i. De Laurentiis höll emot, men fick för mellan ett och två år sedan se superagenten segla upp som italiensk representant för Marek Hamsik. Dagen innan seriestart kom bomben. Napoli gjorde klart med Omar El Kaddouri (Brescia), som under våren gått över till Raiola, och De Laurentiis kommenterade sitt ansträngda förhållande till il procuratore nocerino. Det är en skyldighet att spekulera i om El Kaddouri till Napoli är steg ett i vad som till slut skulle kunna innebära Mario Balotelli till det Neapel han bevisligen är så intresserad av.

Tränare – 7
För lite drygt ett år sedan ville Walter Mazzarri inget hellre än att Giuseppe Marotta, hans gamla klubbdirektör från Sampdoria, skulle kunna övertala sin president att låta honom sätta sig på Juventus tränarbänk. Andrea Agnelli höll emot, De Laurentiis blev förbannad och Mazzarri stannade. Andra ord har gällt den här sommaren. Mazzarri blev utvisad i den minst sagt irriterade stämning som var den italienska supercupen och följde upp det med stenhårda ord mot Juventus och ”systemet”.

Målvakt – 7
Morgan De Sanctis, en missad ligamatch på tre säsonger, fortsätter som förstekeeper i det försvar som är Napolis akilleshäl. Laget har bra målvakt och bra backlinje, men inte så bra att man självklart står emot när man ställs mot de allra bästa.

Antonio Rosati (ex Lecce) och Roberto Colombo backar upp den keeper som är ett utmärkt exempel på Napolis defensiva tillkortakommande. Vi som gillar allt som har med ”Sepe” att göra väntar på att Luigi Sepe (Pisa) skall återvända hem.

Backlinje – 8
Campagnaro-Cannavaro-Aronica skulle egentligen inte ha varit just det ifjol. Federico Fernández, Miguel Britos och Ignacio Fideleff plockades in för att se till att det fanns andra alternativ än gamle Gianluca Grava för mister Mazzarri. Det gick inte alls. Britos gick sönder direkt i säsongsupptakten, Fernández visade inte den landslagsform som gör honom till ordinarie i Argentina och Fideleff var en katastrof när han fick chansen.

Den långvariga skadan på Britos gör att det går att se uruguayanen som ett nyförvärv. Tillsammans med Alessandro Gamberini (Fiorentina) skall han se till att säsongens backlinje är mindre känslig, och helst också bättre, än fjolårets Campagnaro-Cannavaro-Aronica. Campagnaros blå tandskydd till höger, en ett år äldre Cannavaro i mitten och Britos till vänster känns inte som den förbättring man borde vara ute efter.

Leandro Rinaudo (Novara) är hemma och vänder innan han på nytt angör Piemonte.

Mittfält – 8
Bara någon vecka inför seriestarten kom flytten som varit på gång så länge. Walter Gargano (Inter) byter himmelsblått mot svart och blått och lämnar staden vid foten av Vesuvius för Milano. Uruguayanen har ihop det med Hamsiks syster och det är viktig pjäs i omklädningsrummet som lämnar.

Gargano ersattes redan ifjol. Sportchef Bigon lyfte in Gökhan Inler och Blerim Dzemaili, och försökte bli av med Gargano för att framstå som lite mindre ”Marino”. Men, Gargano bet sig kvar och det är först nu som den schweiziska duon är given på Napolis innermittfält. De backas upp av nye Valon Behrami (Fiorentina), ännu en schweizare med Balkan-bakgrund och hjälpgumman Marco Donadel.

Precis som ifjol är det Christian Maggio som håller till höger och någon av Andrea Dossena och Juan Zúñiga som pinnar på ute till vänster. Det är anmärkningsvärt att ingenting hänt där på kanterna. Kantspelet är oändligt viktig när Mazzarri bygger sina lag och klubben har letat nya kantspelare länge nu. Frånvaron av kantalternativ är något som späder på den jämförelse mellan Bigon och Marino som inte har något slut.

Anfall – 8
Napoli väljer att komma till spel utan någon ersättare till Edinson Cavani och betalar för det med åtta i betyg istället för en nia. Det spelar, såklart, också roll att Ezequiel Lavezzi (Paris SG) inte längre sätter av i patenterad hög fart av mot motståndarmålet.

Hemvändande Lorenzo Insigne (Pescara), hur lovande som helst men utan Serie A-erfarenhet, utmanar Marek Hamsik, Goran Pandev och trequartista El Kaddouri om att få vända och vrida i släptåg på centertanken Cavani. Insigne är en härligt teknisk spelare och vet dessutom var målet är beläget. 37 ligamål under en säsong i Foggia och en i Pescara imponerar stort.

Det kommer att gå fort när Napoli går till anfall och ende renodlade anfallaren Cavani är oändligt viktig med sina till avslut från en mängd olika lägen och sin förmåga att nästan på egen hand hålla en backlinje sysselsatt.

Det chilenska januariförvärvet Eduardo Vargas har inte gjort någon glad hittills och kan komma att lämna. Om han gör det blir han ännu ett misslyckande för Bigon i kampen mot Marino.

La chiave del successo – Att inte komma till spel med någon vice Cavani är ett vansinnigt beslut som kan stå Napoli dyrt i form av utebliven CL-plats.

Il dubbio – Lavezzi har dragit och både Hamsik och Cavani verkar så sakta vara på väg bort. Supportrarna accepterar inte det och kommer att ge sig på De Laurentiis, som svarar med …?

Total: 46/60.

/Borell

Guida al Campionato – Posto 2 – Inter

Klubb – 8
Med facit i hand är det bara att konstatera att Inter hanterade den magiska trippeln fel. De firade hjältarna skulle hållas kvar allihop och Rafa Benítez, en spansk tränare i den fotboll spanjorer av tradition har så svårt, skulle ersätta José Mourinho. Det blev inte bättre när valet föll på Leonardo som ersättare till den sparkade Benítez. Kosmopolitbrassen på tränarbänken var en skön örfil på Milan, visst, men inte något att bygga på. Leonardo var och är alldeles för intresserad av att vara klubbdirektör för att kunna vara någon tränare av rang.

Fel blev alltså fel igen och det ännu mera fel när den svart-blå klubbledningen fick för sig att Gianpiero Gasperini (ex Genoa) skulle palla för trycket i storklubben Inter. Det var, såklart, inte fallet och alla inblandade fick sig en rejäl näsbränna när som vill Gasperini försökte trycka spelarna i det 3-4-3 han tycker så mycket om.

Men, det är inte så mycket fel av valet av unge Andrea Stramaccioni. Med honom på tränarbänken kan Inter hämta andan och dessutom peka på att klubbens satsning på egna ungdomsverksamheten och på unga spelare är något att ta på allvar.

Det händer saker vid sidan av planen också. Ernesto Paolillo, klubbdirektör sedan 2006, fick packa resväskan och har ersatts av Marco Fassone (Napoli) i rollen som fursten Massimo Morattis ståthållare. Pengarna är viktigare än någonsin i det rike som är Morattis Inter. Familjens oljebolag Saras firar inga triumfer och det är snart dags för Financial Fair Play.

Pengabryderierna har gjort att Inter numera är lite kinesiskt. China Railway Construction Corporation har gjort entré, men de kulturella svårigheterna visade sig direkt. Först Inters besked om att kineserna skulle ta plats och äga en del av Inter, sedan kinesernas besked om att man var ville bygga Inters nya stadion och inget annat. Den som lever får se.

Tränare – 6
Andrea Stramaccioni är en lovande tränare, inget snack om det, men rimligtvis inte redo att ta Inter till en ligatitel. Det kommer att komma situationer under säsongen då hans brist på erfarenhet som tränare (och som spelare) lyser igenom.

Det var hans älskade Roma som gällde för ”Strama” innan han ifjol först satte sig på tränarbänken i Inters juniorlag och sedan fick ta över när Gasperinis ersättare Claudio Ranieri lämnade under våren. I Roma var Stramaccionis väg stängd av pappa Alberto De Rossi, som sedan tio år tränar den klubbens juniorer, i Inter får hans chansen ingen hade gissat att han skulle få. Ibland går det fort …

Målvakt – 8
Julio César, allt tröttare för varje säsong, är körd på porten efter fem mycket framgångsrika säsonger i Inter. Straffexperten Samir Handanovic (Udinese), fem år yngre än brassen, har just avslutat fem säsonger i Udinese och skall nu bevisa att han pallar det tryck som är vardagen i en storklubb. Det finns lättare saker än att spela in en ny målvakt i en storklubb.

Den som en dag är tänkt att ersätta Handanovic är också på plats. Eller rättare sagt en av de två som pockar på att vara morgondagens Inter-keeper är på plats. Vid Belec (-90) (Crotone), sloven precis som Handanovic, har två bra Serie B-säsonger nere i Kalabrien under bältet och tar Paolo Orlandonis (slutat) plats som bänkkamrat till rutinerade andrekeepern Luca Castelazzi. Francesco Bardi (-92) (Novara) lämnar sitt Livorno, men fortsätter att förkovra sig i näst högsta serien. Han är två år yngre än den Belec han i bästa fall skall konkurrera med om ett halvt decennium.

Backlinje – 8
Världens bästa backlinje finns inte mer. Maicon (klubb ej klar) kommer äntligen iväg, precis som han velat sedan sommaren 2010, och Inter valde att riva Lucios (Juventus) kontrakt. Med Marco Materazzi i pension sedan ett år är det bara Walter Samuel kvar från den backlinje som under José Mourinho var världens bästa.

Men, Samuel är inte så ”bara”. Den alltid precis-lagom-hårde argentinaren är inte längre lika bra som han en gång var, men 34-åringen har ändå få övermän bland dagens mittbackar. Målfarlige Matías Silvestre (Palermo) är ny lekkamrat i ett mittförsvar som gör bäst i att hålla sig på benen. Varken unge brassen Juan, Andrea Ranocchia eller Christian Chivu är något att hålla i handen om åskan går.

Kanterna i backlinjen är habila, men inte vad en storklubb vill ha. Till vänster förpassar nye vänsterkantspringaren Alvaro Pereira (Porto) japanska evighetsmaskinen Yuto Nagatomo till reservbänken och på andra har inte Jonathan (Parma), utlånad ifjol, varken det självförtroende eller det spel som krävs för spel i Inter och för att kunna ersätta en spelare av Maicons kaliber.

Mittfält – 8
Det verkar bli tre man och inte två på Inters tillbakadragna mittfält. Ständigt underskattade Esteban Cambiasso tar plats till höger och nye Walter Gargano (Napoli) till vänster om Fredy Guarín, som visat stort självförtroende under sommaren. Den allt klokare Dejan Stankovic, nya jordfräsen Gaby Mudingayi (Bologna), McDonald Mariga och lagkapten Javier Zanetti är alternativen. Den senare kan räkna med kantinhopp i backlinjen.

Jag tvivlar på om 4-3-3 är rätt spelsystem för säsongens Inter. Varför inte 4-2-3-1 med ett svårforcerat tillbakadraget mittfält under ledning av Cambiasso och Sneijder centralt ett steg framåt i banan med Palacio till höger och Cassano till vänster om sig? Men, kanske har inte säsongens Inter de spelare med hjärna och ben som krävs för spel på ett tillbakadraget mittfält med bara två man. Cambiasso, Zanetti och Stankovic är inga ungdomar längre och de övriga mittfältarna är inte lika pigga, eller kunniga, på att ligga rätt och inte alltid gå framåt i banan. Bålgetingen Gargano är ishockeyspels-vertikal, Mudingayi alltför oslipad, Guarin xxx och Mariga inte någon Inter-spelare.

Oavsett spelsystem känns det som om Ricky Alvarez tid i Inter förbi. Han måste ha mycket boll för att komma till sin rätt, men har ingen chans att få distribuera i en tillbakadragen roll eller längre fram i banan. Synd på så rara ärtor.

Anfall – 8
Diego Milito är hur given som helst som centertank och det är ett problem. Dagen för seriestart är här och Inter har inte bemödat sig om att skaffa någon vice Milito, även om man sägs vara intresserade av Marco Borriello (Juventus). Vid sidan om Milito är det full fart framåt signerat nye Rodrigo Palacio (Genoa), återvändande Coutinho (Espanyol) och Obi, och en strid ström av det där rycket på insidan signerat Antonio Cassano (Milan).

Wesley Sneijder skall också få plats. Det är han som är lagets främsta spelare och alla diskussioner om spelsystem har holländaren som givet ingångsvärde. Sneijder gör sig bäst i ett 4-3-1-2 eller 4-2-3-1 där det är han och ingen annan som är offensiv motor och lagets kreatör. Nu knackar andra kreatörer på dörren. Cassano är inte köpt för att sitta på bänken och de är inte heller Coutinho.

Två unga löften – Samule Longo, högvilt på transfermarknaden (Bologna, Espanyol och Pescara) och kroaten Marko Livaja – lånas ut.

La chiave del successo – Inter orkar inte med en säsong till med diskussion om när, var och hur lagets stora stjärna Sneijder skall spela. Om Inter hittar rätt roll för Sneijder kommer man inte att ge Juventus någon ro.

Il dubbio – Tränare Stramaccioni är ung. För ung.

Total: 46/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 18 – Siena

Klubb – 6
Klubben som gick upp i Serie A för första gången någonsin 2003, och sedan blev farmarklubb till Juventus, är tillbaka i högsta serien. Degraderingen efter sju raka säsonger i högsta serien blev bara ettårig och Siena var tillräckligt starkt för att klara nytt kontrakt.

Det moderna Sienas historia bör delas in i tre delar. Geniale napolitanske affärsmannen Paolo De Lucas övertagande och mot-alla-odds-avancemang-till-Serie A, turbulensen efter De Lucas död som efter lite drygt två år ledde till nedflyttning och det ägarbyte som idag ser Massimo Mezzaroma vid rodret.

Det gick att tro Mezzaroma om mycket. Han hade pengar och idéer var ung och kom från en inflytelserik familj. Han började sin tid i Siena med att ta emot den klubbdirektör som Monte dei Paschi di Siena, banken som bestämmer det mesta i Siena, ville ha som den som rattade. Giorgio Perinetti återvände till det Siena han firade triumfer i efter att Juventus ”tagit över” Siena under 2004/05, styrde med säker hand tillbaka till Serie A och såg sedan till att klubben lyckades förnya kontraktet. Men, Mezzaromas Siena fick ingen ro. Perinetti hamnade officiellt på Zamparinis önskelista och Sienas klubbdirektör var tydlig med att han kunde tänka sig Palermo. Han t o m ville till Palermo.

När Perinetti en gång lämnade Bari för Siena lämnade han en dyr och en agentmässigt illa sammansatt trupp efter sig. Det Stefano Antonelli, en f d agent, är den som skall se till att post Perinetti i Siena inte blir som post Perinetti i Bari. Antonelli höll undan i den rekryteringsprocess där Mezzaroma också träffade Capozucca (Genoa), Ursino (Crotone) och Secco (ex Juventus). Han träffade även Sean Sogliano (ex Palermo), men fick nej. Ecco Antonelli, som firade triumfer när Ascoli tog sig upp i Serie A i mitten av 00-talet, sedan gjorde ett ensäsongsinhopp i Cairòs Torino och efter det mercato-konsultat för Udinese.

Tränare – 6
Serse Cosmi är jävlar anamma personifierad och tredje Siena-tränare i rad – Conte, Sannino och Cosmi – som kan beskrivas på just det sättet. Ifjol hoppade han in i Lecce och räddade så när kvar de gulröda i högsta serien. Ingredienserna var desamma som alltid. Se till att sätta försvarsspelet, attackera med kantspringare både till höger och vänster, och var tydlig med vilka som är dina startspelare. Det kommer att bli samma visa i säsongens Siena.

Målvakt – 6
Fjolårets Željko Brkić (Siena) vänder tillbaka till Friuli och Gianluca Pegolo, pålitlig i Hellas Verona och mindre pålitlig i Mantova i Serie B, får chansen att spela till sig den ordinarie tröjan efter fyra säsonger i skuggan av Curci, Coppola och nämnde Brkic. Han fick känna sig för ifjol när Brkic skadadades och gjorde så pass bra ifrån sig att Siena nu väljer honom att starta. Andrea Campagnolo (Catania) är ny andrekeeper.

Backlinje – 6
Sienas backlinje består av de där mindre namnkunniga backarna som Cosmi är så skicklig på att få att fungera som en enhet. Nye portugisen Neto (Nacional) tar plats till höger om fjolårets Matteo Contini och till vänster underskattade Massimo Pacci (Novara) in. Insomnade Felipe (Fiorentina) och Claudio Terzi backar upp. Nye Paolo Dellafiore (Novara) verkar lånas ut för att hålla relationerna igång med casa Spezia.
Vitiello

Mittfält – 7
Fullt fart framåt på kanterna och stor rutin i mitten. Så vill mister Cosmi ha det och så har klubbledningen sett till att Siena kommer att spela.

Siena har en lång historia av att konstruera skickliga innermittfält och säsongens ordinarie trio – Vergassola-D’Agostini-Rodriguez – kommer inte att vara något undantag. Simone Vergassola gör sin tionde säsong och är en viktig kulturbärare, även om hans målproduktion avtagit med åren. Gaetano D’Agostini är spelfördelaren som, trots intresse från Juventus och Real Madrid, aldrig fick chansen i något storlag. Fysiken är inte den bästa (ryggskott i februari ifjol och så var den säsongen över), men spelförståelsen och fötterna är alldeles utmärkta. Nye Ribair Rodríguez (Belgrano) hade inte behövts om inte gamla Inter-löftet Francesco Bolzoni skadat sig ifjol med kirurgiskt ingrepp som följd. Nya hjälpgumman Manuel Coppola (Sampdoria) och ständiga bänkspelaren Francesco Parravicini börjar på bänken tillsammans med unga play maker-lånet Valerio Verre (Roma).

Tre man i backlinjen gör att rutinerade Cristiano Del Grosso istället konkurrerar om en plats på innermittfältet. Han är för långsam och har inte ork att göra det som nye Francesco Valiani (Parma), insomnade Angelo eller Daniele Mannini kommer att göra till höger och en till en början Siena-motvillig Matteo Rubin till vänster.

I truppen finns också kvicke och pålitlige högerspringaren Roberto Vitiello och skadedrabbade högerbacken Nicola Belmonte (båda involverade i Calcioscomesse).

Anfall – 6
Sienas anfallshistoria i Serie A är kort, men stolt och skall dras lärdom av. När klubben gick upp för första gången Enrico Chiesa den som skulle skjuta kvar Siena i högsta serien. Han gjorde vad han skulle tre säsonger i rad och lämnade sedan över till Massimo Maccarone (och lite Mario Frick), som lämnade över till Emanuele Calaiò. Men, en anfallare gör inget anfall. I återkomsten i högsta serien fick Calaiò (18 mål i Serie B 10/11) se sig förbisprungen av Mattia Destro, även om han stod på fler mål än sin yngre anfallspartner när skadan kom i mitten av mars.

I skrivande stund utses Calaiòs anfallspartner bland starke huvudspelaren Erjon Bogdani, valpige Marcelo Larrondo och Michele Paolucci, vars utveckling helt avstannat. Det räcker inte och det är här som John Guidetti (Feyenoord), Sergio Floccari (Lazio), Eduardo Vargas (Napoli) eller Antonellis gamla favorit Alessandro Rosina (Zenit) kommer in. En förste- eller andreanfallare som sällskap till Calaiò, andreanfallaren som med tiden lärt sig att också spela försteanfallare, är förstärkningen som kan rädda kvar säsongens Siena i högsta serien.

La chiave del successo – Cosmi sätter backlinjen och mittfältet har en tradition av hög lägstanivå. Kvar är alltså anfallet, som måste förstärkas med någon spelare innan serien startar. John Guidetti?

Il dubbio – Håller Massimo Mezzaromas entusiasm i sig eller närmar vi oss ett nytt ägarskifte i Siena? Förra gången det blev aktuellt påverkade det klubben minst sagt negativt.

Nästa sida »