Historien om Lecce. Historien om de femton framgångsrika; de femton Serie A-säsonger Lecce mäktat med. Om vandring i dödsskuggans dal. Om 1791 målfria minuter. Om diversehandlaren Domenico Cataldo, som hade vartenda kort i leken. Om Delio Rossi, mannen med kepsen. Om Carlo Regalia, som inte var så mycket varg och gam. Om en series sämsta försvar och näst bästa anfall, en galen karl, ett Lecce som dog en långsam död.

Vi är på väg med både bestämda steg och bestämd räls till Torre Annunziata, beläget några kilometer söder om Neapel. Vi pratar klassiska A.C. Savoia, som delar öde med nämnda stad. Vi pratar en viss materano i form av ”Gigi” De Canio, som överpresterade. Vi pratar Bar Bera och helvita matchställ, som en hyllning till mjölet och pastan. Och vi pratar mycket annat.

Vi far några mil söder om Rom, till en stad med en klubb man inte lätt blir kär i. En stad där Massimo Palanca firat stora triumfer, och där Francesco Lodi inte firat fullt så stora. En respektingivande stad man inte gärna åkte till. En stad från vilken domare en gång fick fly. En stad som inte finns på många vykort. En stad med tydliga gladiator-referenser. Och en stad med en klubb som, precis som Romarriket, till slut gick under.

Om ond bråd död och att riskera saker här nere. Om en tydlig insikt att våga vila på hanen och inte ha bråttom. Om att hålla ett skepp flytande. Om vidskeplighet. Om att köpa världens bästa spelare. Om att sluta cirklar. Om en ingenjör. Om en klok man. Om Ferlaino, Corrado.

Den rökande argentinaren som själv blev giftig som spelare, bland annat tillsammans med en viss Silvio Piola. Karriären startade dock i Avellaneda utanför Buenos Aires, i lokala Sportivo Dock Sud, dit han sedan återvände efter juniorspel i det synnerligen intressanta River Plate. Som ung spelare och rökare av kopiösa mängder cigaretter kom han till via syndens Rom och lilla Novara till Neapel, där han blev capitano och sedermera tränare. Allt detta och mycket mer rymdes och ryms i Bruno Pesaola, mannen och spelaren som inte främst spelade för sig själv, utan som arbetade i helhetens tjänst.

Diego Armando Maradona. Basta.

Det nionde avsnittet, som i symbolikens namn egentligen skulle vara det åttonde. Vi tar båten de sju, åtta milen till Ùstica. Det Ùstica som inte finns med på kartorna. Det Ùstica som frambringade Giuseppe Furino, den mest konkrete av allt konkret och som hann med mycket innan han la skorna på hyllan. Åtta ligatitlar och en intaktissimo sud-dialekt, bland annat.

Vi tar oss till Palermo för att prata mer om en spelare än om Palermo. En spelare som inte är från Sud utan från Prag. En spelare som har med en viss Zeman att göra. En spelare som gjorde det man inte fick göra. En spelare som levde på en skål potatis. En spelare som heter Cestmir Vycpalek.

Från Agrigento fortsätter vi längs kusten till ett ställe som sett många Dagen D. Vi tar oss till journalisten och redaktionschefen Lo Presti, Salvatores hemstad. ”Guds hamn” eller som staden mest är känd som, Marsala. Det är vin, det är tomater och det är jordgubbar. Staden som, kanske, i sig är mer fascinerande än den spelande fotbollen däri. Dagens avsnitt ägnas den bästa av de bästa, enligt vissa. Offensivprofeten och bedrifternas man Pasquale Marino.

Licata, il Boca del sud. Licata, en av de fem sicilianska klubbarna som spelat i de två högsta serierna. Licata, dit man tar ett fartyg, går i hamn, spelar lite fotboll och ser till att lokala laget blir gulblått. Licata, sulfatens, asfaltens och ostens hemvist. Och Agrigentos Akragas, där fotbollen aldrig riktigt tog fart. Akragas, som halva Siciliens fotbollsarmada passerat. Även lite Fiat, revolvrar och la lupara.