Spela offensivt, föra spelet och gå för seger i alla matcher. Det var det som (en gång) var tanken när Erik Hamrén väl skulle leda sitt Sverige mot stora fotbollsnationer som Tyskland. Här och nu verkar den svenske förbundskaptenen inte alls lika säker på saker och ting. Verkligheten har kommit ifatt Hamrén och asfalterar hans trovärdighet.

Där och då var det många som trodde på ”offensivt, spelförande och alltid gå för seger”. Här och nu är det väldigt många färre som tror att Hamrén någonsin kommer att leverera något av det där. Förbundskaptenen försöker själv blanda bort korten och få det till att han får kritik för att han vågar drömma. Inget kunde vara mer fel. Kritiken kommer, såklart, eftersom Hamrén berättade exakt hur det skulle se ut när han tog sats mot den där medaljen han så gärna vill vinna.

Under Söderberg-Lagerbäck-eran gick Sverige som tåget både mot liten och stor i kvalspelet, men hade svårare när det vankades slutspel. Till slut räckte det inte. Publiken ville ha mer, väl valda delar av media ville ha mer och så stod Hamrén där med sitt ”mera” som var annorlunda än det som varit. Nu fanns det ett nytt, offensivt, spelförande och modigt Sverige.

Det gamla, defensiva, avvaktande och fega Sverige föll som ett korthus mot Tyskland 2006. Nu går det nya, offensiva, spelförande och modiga Sverige upp mot Tyskland och vi får ett tydligt bevis på hur nu står sig mot då. Hamrén mot företrädaren Lagerbäck, vars fotboll man inte kan spela om man ”vill hänga med i utvecklingen”, kommer inte mycket tydligare än så.

Många tycker att det är en ny Berlinmur och gneta till sig en poäng som gäller ikväll. Om det händer är det en ännu större förlust för Hamrén än full fart framåt och tre-fyra mål i baken. Varför Hamrén om hans Sverige inte spelar så offensivt som han sagt? Varför Hamrén om hans Sverige inte för spelet så som han sagt? Varför Hamrén om hans Sverige inte går för seger i alla matcher så som han sagt?

”Varför” och ”Hamrén” i samma mening är en självklar grej. Inför EM-slutspelet ställde jag mig frågan ”Geni med elixir eller påkommen kvacksalvare?” och argumenterade för det sistnämnda. Kiev har blivit till Berlin och han-som-står-därs trovärdighet är än mer hårt ansatt efter matcherna mot Kazakstan och Färöarna. Hamrén var inget geni och verkar inte heller ha det där elixiret kvar.

Det är unikt att som förbundskapten vara i en sits där en poäng efter gnet inte är något positivt, utan förvärrar saker och ting. Så kan det gå när man pratar för mycket och för aningslöst. Stor i orden, liten på … Olympiastadion.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Jag började som vanligt dagen med kaffe på en bar bredvid porten där våra nya medborgare lär sig svenska. Jag brukar inte ägna det någon speciell tanke, men just idag tar Sverige sig an Italien i U21-play off och det där ”utländsk bakgrund” och fotboll fick mig att fundera. Eller rättare sagt fortsätta fundera.

För några veckor sedan satt jag framför datorn under ett av de eländiga landslagsuppehållen och tittade till Slovenien mot Schweiz. Av olika anledningar hade jag just ägnat Albanien och Kosovo extra mycket uppmärksamhet, och tyckte det var intressant att se hur stor del av det schweiziska landslaget som utgjordes av just albaner och kosovarer.

Det schweiziska A-landslaget var sprängfyllt av de spelare med utländsk bakgrund som firat sådana triumfer på ungdomslandslagsnivå. Gökhan Inler, Valon Behrami och Blerim Dzemaili garanterade det centrala mittfältet och Xherdan Shaqiri och Granit Xhaka var avgörande i kreativt släptåg på ende renodlade anfallaren Erden Derdiyok. Och med rötter i en annan del av en annan del av världen höll Tranquillo Barnetta och Ricardo Rodríguez koll på vänsterkanten, Johan Djourou patrullerade i mittförsvaret och Diego Benaglio var säkerheten själv mellan stolparna.

I Schweiz tar spelarna med invandrarbakgrund steget till A-landslaget och blir dominerande även där. I Sverige ser det inte ut på samma sätt. Varför går schweizisk fotbollsintegration som något av de där urverken när den svenska är trög som messmör? Varför utgör spelare med invandrarbakgrund halva startelvan i svenska U21, samtidigt som de inte tar plats i A-landslaget (Zlatan undantagen)?

Tidigare hette det att spelare med invandrarbakgrund ofta stannade i utveckling eftersom de var tvungna att ta ekonomiskt ansvar för familjen när steget skulle tas från junior- till seniornivå. Vad det heter nu vet jag inte. Vi ser fler spelare med invandrarbakgrund i U21-landslaget, men är långt efter länder som Schweiz. Tänk om det är Zlatans fel? Tänk om Ibrahimovic varit och är så bra och dominant att han inte bara inspirerar här och nu, utan även hämmar?

Själv har jag alltid varit övertygad om att den riktigt stora Zlatan-effekten för svensk fotboll kommer att komma när denne väl lagt skorna på hyllan. Först då kommer Sverige att kunna ta rejäla kliv i schweizisk riktning om vi vill det och först då kommer vi att förstå hur stor och viktig Ibrahimovic har varit. Under tiden tar jag mig friheten att konstatera att det är hans fel att det ser ut som det gör just nu. Ett halvt U21-landslag med invandrarbakgrund, men bara en spelare med invandrarbakgrund given i A-landslaget? Det är Zlatans fel.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Sveriges förbundskapten tog tillfället i akt och talade direkt till folket. Tänk vad bra med en webbsändning som låter honom slippa det filter som är de jobbiga fotbollsjournalister som bevakar svensk fotboll och det svenska landslaget.

Erik Hamréns tal är anmärkningsvärt i flera avseende. Talet som form visar på en förbundskapten som är hårt ansatt och anser sig tvingad att agera utanför det normala. Talet som form visar också på en förbundskapten som inte är i närheten av att leverera det förhållande till media som önskades efter att den ”mediafientlige” Lars Lagerbäck slutade. Och efter talet som form kommer själva framförandet och de faktiska orden.

Få hade väntat sig att Hamrén skulle tycka att saker och ting gått så långt att ett tal direkt till folket var det enda rätta i den uppkomna situationen. Men, Hamrén är lynnig och därmed svårläst. Han ger sig helt enkelt inte så lätt. Efter dryga två år med Hamrén väntar sig desto fler att han inte alls skall klara av den mjuka del av förbundskapteneriet som är den livsnödvändiga hanteringen av media. Och idag är absolut ingen förvånad över att han står där och vevar med armarna och tvärsäkert konstaterar att ”det har jag aldrig sagt” om Mathias Ranégies vara eller inte vara i det svenska landslaget.

Hamréns uppförande i det som kallas Umbro Corner gör mig än mer övertygad, om det nu är möjligt, att han är oerhört mycket fel man på fel post. För mig handlar det inte om vilka spelare Hamrén tar ut, utan om sättet han utför sitt arbete på. Det handlar om hur han hanterar och formerar de uttagna. Det handlar om precis all kommunikation, både intern och extern, som signeras tränaren från Ljusdal. Hamrén som förbundskapten är så lynnig att det känns som att bevittna en tafflig komedi.

Jag hade kunnat avsluta den här krönikan med att be Hamrén att avgå, men avslutar istället med en undran. Hur bra mår egentligen Erik Hamrén hösten 2012?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Det finns franska band. För min egen del en uppväxt i olika Citroën och Peugeot (och ja, Fiat också), utländska kollegor som tror att jag har franskt påbrå, och en faiblesse för franska snutfilmer och precis allt som har med Alain Delon att göra. När jag var liten hade jag dessutom skidglasögonen här ovan.

Delon. Gauloises. Piano. Deneuve. Crenna.

De där skidglasögonen knyter obönhörligen ihop Frankrike och den italienska fotboll som alltid är min utgångspunkt. För il calcio har det franska inflytandet på senare år varit lika med den då nyblivne Juventus-basen John Elkanns val av Jean-Claude Blanc som överste räknenisse hos de vit-svarta och, tvärs över stan, Torino-sportchefen Gianluca Petrachis faiblesse (igen!) för Gaël Genevier som bolldistributör i ett 4-2-4. Om man vill kan man också lägga till den Lady Malena-uppdaterade Ménez (Roma) och hopplösa f d supertalangen Bryan Bergougnoux (Lecce).

Blanc gjorde sin karriär i kölvattnet på han vars skidglasögon jag plockade på mig i föräldrahemmet i somras. Jean-Claude Killy. Paris-födde ”King Killy”, med 3 OS-guld, 6 VM-guld och 2 totalsegrar i Världscupen, var viktig när Frankrike snodde åt sig vinter-OS 1992 och det var Blanc som räknade på allt och ansvarade för den futuristiska invigningen och avslutningen.

Blanc var både bra och dålig på den italienska sidan av bergen. Bra för att han såg till att räkna hem, projektera och se till att få byggt det Juventus Stadium som nu står där. Dålig för att han inte nöjde sig med det, utan lade sig i allt och alla när han samlade på sig mer och mer makt. Blanc var inte i närheten av att ha rätt vad gäller det rent fotbollstekniska och Juventus välte. Sedan oktober 2011 räknar Blanc på hemmaplan istället. Han är den som rattar qatariernas Paris SG och för deras skull är det bara att hoppas att han bara ägnar sig åt det.

Qatariernas intåg och sommarens uppmärksammade värvningar av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva sätter strålkastarljus på Paris SG och hela den franska fotbollen. Från Ajaccio, Marseille och Nice i söder, via Lille i norr och Strasbourg i öst och bort till Guingamp i väst. PSG skall ut där i alla hörn av landet och bara sopa hem den franska ligatiteln med ett lag fyllt av … il calcio. Blanc räknar, Leonardo sportchefar, Ancelotti tränar, Sirigu målvaktar, Thiago Silva mittbackspatrullerar, Maxwell vänsterspringer, Verratti bolldistribuerar och Ibrahimovic … är Ibrahimovic.

I helgen åker qatariernas PSG norrut till Lille vid den belgiska gränsen och det kommer att bli lika svårt som det var där nere i söder för två helger sedan. Ajaccio, mer belpaese än Frankrike och med en rejäl portion italiensk l’arte d’arrangiarsi (sv. konsten att göra något av inget), gjorde livet surt för storsatsande PSG. Parisarna, det genomplanerade och de stora lösningarnas Frankrikes representant, mot Ajaccio, den mindre planerade södern där man är så skicklig på att trampa vatten även i de svåraste tider. Två sidor av samma mynt.

Det skall bli intressant att följa säsongens Ligue 1 och se om qatarierna går i Maginotlinje-fällan där på andra sidan bergen och bygger något ”oövervinnerligt” som i verkligheten blir till något helt annat. En svensk general som hellre hade krigat i Italien är garanten för att det inte händer.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Det finns ingen anledning att vara överraskad över att Zlatan Ibrahimovic lämnar Milan. Tvärtom. Supersvenskens avsked är väntat. Men, Ibras exit och hur den nu sker är en exit att analysera noga och tala om länge.

Det var inte alls svårt för Silvio Berlusconi att sälja Ibra. Han gillade honom aldrig riktigt, utan var något och någon han fick acceptera när högra handen Adriano Galliani tog hjälp av Mino Raiola för att på koka-soppa-på-en-spik-väg hålla liv i den klubb alla en gång fruktade och beundrade. Silvio hade inga stora pengar att satsa, men krävde ändå stora framgångar i ligaspelet och ute i Europa, och Galliani agerade.

Där och då hade superagenten Raiola ett spelarstall där stjärnorna var i behov av nya klubbadresser. Inte bara Ibra, utan också Robinho och Mark van Bommel. Milan var dessutom ett extra lätt val för Raiola eftersom spelarstallets största stjärna Ibrahimovic redan hade representerat Juventus och Inter. Det nya Juventus var inte jättepiggt på att släppa in Raiola igen, trots att superagentens stjärnadept Pavel Nedved fanns där någonstans kring nye presidenten Andrea Agnelli, Massimo Morattis Inter var ett avslutat kapitel och Aurelio De Laurentiis vägrade att överhuvudtaget befatta sig med Raiola, trots att denne bankade på dörren till Napoli.

Två säsonger senare får vi uppleva den andra sidan av banka-på-dörren-myntet. Silvio öppnar porten på vid gavel, ställer sig där i öppningen och deklarerar tydligt att det är dags för Ibrahimovic att lämna. Lite som en föräldrafri tillställning som abrupt avbryts av att föräldrarna överraskande dyker upp. Ibrahimovic och Raiola kraschade det där partyt inbjudna av Galliani, fick köra sitt race ett tag men körs till slut på porten som två tonåringar som aldrig varit önskade.

Ibras och Thiago Silvas exit från Milan sätter ett jättestort frågetecken kring Milans framtid både i supportrarnas och i omgivningens ögon. Silvio är ingen ungdom längre och barnen är inte speciellt intresserade av att hålla ett ekonomiskt läckande Milan under armarna. Och Silvio är inte intresserad av att släppa in någon partner med ekonomiska muskler. Hellre då skala ned saker och ting och satsa på ett Milan made in Italy. För Ibras och Thiago Silvas exit kommer att följas av flera inhemska spelares entré. Det finns ingen annan väg för det Silvios Milan som ser ut att ha kommit till vägs ände efter att denne suttit i sadeln sen 1986.

Ibrahimovic är inte jätteentusiastisk över att behöva byta liga igen. Han gjorde vad han kunde för att sätta press på Milan att satsa och för att få andra klubbar att förstå att han ville lämna om Milan inte gjorde som han ville. I skrivande stund har varken Real Madrid eller Manchester City knackat på dörren så mycket att en sejour i Ibras worst case scenario PSG kan undvikas. Det är varken han eller Raiola nöjda med. Världsfotbollens kanske mest samspelta duo trodde mer om Mourinho och Mancini, men ser ut att få nöja sig med att söndagspromenera vid Eiffeltornet.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Det blir en kväll med svar på om gammal är äldst, om italienskt försvar slår tyskt blixtkrig och om att stå rätt slår det unga Tysklands hypervertikala spel.

Historien är på Italiens sida. Inte bara det faktum att man inte har en förlust mot tyskarna på sju möten i stora mästerskap, utan också den där gnagande känslan av att Italien håller på att spela sig in i turneringen på det sätt alla vet är förödande för motståndarna.

Nutiden ser ut att vara på Tysklands sida. När lagen möttes för sex år sedan tyckte alla att Tyskland hade slagit in på en ny väg med ett mer offensivt spel och med fler yngre spelare. Alla hade fel. Ingen var i närheten av att förutspå vad som skulle ske med dagens Tyskland så oändligt långt inne på den väg som säger att ungt alltid är bättre än gammalt.

”Ung” och ”snabb” nämns ofta ihop och det blir logiskt att detta unga Tyskland gör saker snabbt. Man låter både boll och spelare jobba vertikalt och farten blir a och o. Lite lägre hastighet på den där passningen från Bastian Schweinsteiger eller Sami Khedira på det tillbakadragna mittfältet och motståndaren hinner bryta eller tå på bollen. Hög hastighet på den där passningen och bollen går fram till Mesut Özil i släptåg på vad som nästan känns som EM-slutspelets enda renodlade försteanfallare.

Det är intressant att jämföra olika landslag. Tyskland och Frankrike, till exempel. Ett ungt Tyskland (24,6 år i truppmedelålder) mot ett hyfsat ungt (26,7 år) Frankrike. Det här Tyskland är inte några franska slynglar som skiter i allt utom att visa attityd internt i egna laget, utan är ett lag av lärlingar som ser ut att ha hittat ett sätt att bli mästare i tidig ålder. Detta Tyskland arbetar hårt och man arbetar ihop, till skillnad från den nya franska vågens hårda attityd och ovilja att arbeta ihop.

På ett sätt är Italien som Tyskland. Man arbetar hårt och man arbetar ihop. Men, det är gammalt och inte ungt som har huvudrollen när Cesare Prandellis nya Italien skrider till verket. Världens bästa målvakt Gianluigi Buffon (34), den kroppsfintande spelregissören Andrea Pirlo (33) och den allt bättre Andrea Barzagli (31) skall hålla tyskarna i schack, se till att Italien bidar sin tid och sedan slå till. De rutinerade italienarnas ackumulerade erfarenheten skall väga tyngre än tyskarnas ungdomliga entusias (låt vara med en för den unga åldern unik rutin).

Italien anno 2012 spelar inte lika bra försvarsspel som laget gjort tidigare decennier, men vet ändå hur man väntar ut en motståndare. Tålamod är ju, trots alla uppfattningar om motsatsen, en italiensk paradgren och den italienare som inte vet att tomatsåsen blir bättre av att stå och puttra i timmar istället för minuter är inte född. Eller rättare sagt. Den italienaren är född, heter Mario Balotelli och är undantaget som bekräftar regeln.

Balotelli är lärlingen utan tålamod som tror att allt kan gå hur fort som helst och att han själv är så mycket bättre än alla de äldre kockarna. Restaurangägaren hörde och såg den unge lärlingens galenskaper, men valde att satsa på honom ändå. Ikväll klockan 23 vet vi om Prandelli är en restauratör att räkna med eller om han fått ge sig för Joachim Lööw och hans nya hypervertikala tyska kök.

Matlagning så som den alltid varit mot molekylär matlagning. Historia mot nutid. Italien mot Tyskland. Gammal är äldst. Och yngst ..

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Bruno Alves är speciell. Inte för att han missade straff när Portugal fick respass mot Spanien, utan för att han tillhör en skola mittbackar som krigar som inga andra. Han är speciell för att Portugal är speciellt. Landets fotboll kryllar av tekniska spelare med kvicka fötter, men också av hård försvarsfotboll med mittbackar som inte är i närheten av att göra sig till.

Den portugisiska fotbollen består inte bara av inhemska spelare, utan också av en stor portion Brasilien och en strid ström av mer eller mindre väl valda brassar. Där och då, när 80-tal blev 90-tal, styrde och ställde Carlos Mozer och Ricardo Gomes i de grillade sardinernas hemland. Idag är det Luisão och Pepe som är mittbackshajar. Vackert och bra så, men det är som bäst och vackrast där mellan det brasilianska. Portugal har om och om igen kommit till spel med oerhört underskattade (en brasse kan per definition aldrig vara underskattad) mittbackar som gått in stenhårt och av en stor majoritet setts som alltför oborstade för att tillhöra de allra bästa. Jag nöjer mig med att nämna tre – Jorge Costa, Ricardo Carvalho och Bruno Alves.

Några av Portugals finest.

De bästa portugisiska mittbackarna är härförare som patrullerar bron och inte viker en tum bland all teknisk briljans hit och alla kroppsfinter dit. De har inga vidare fötter, ett tillräckligt bra huvudspel och får med lite tur upp hyfsad fart i eventuella löpdueller. Men, det gör inget. De portugisiska härförarmittbackarna är som allra bäst när de inte har någon uppenbar spetskvalitet, utan ”bara” kombinerar motivation med knä i ryggen, dra i tröjan och dobbar före. Fernando Couto kunde hoppa högt och Jorge Andrade kunde springa fort, men så blev de inte heller de finaste av portugisiska mittbackar.

Det finns de som spelar lika tufft, de som spelar renare, de som markerar slugare och de som distribuerar bollen snabbare och/eller säkrare. Men, det finns inga som lika självklart smäller på som den portugisiska fotbollens mittbackar. Andra spelar tufft-och-vill-inte-stå-för-det-när-domaren-blåser som Terry eller Materazzi, andra spelar rent-och-sjysst som Puyol eller Nesta, andra ler-insmickrande-för-att-lura-motståndaren-att-inget-skall-hända som Cannavaro. Så icke de bästa portugiserna. What you see is what you get. De håller fanan högt i det krig som är matchen som spelas just nu och de är bäst i klassen i en skola som är värd mer uppmärksamhet. Den som handlar om att det skall göra ont att möta en riktig mittback, att detta ont inte nödvändigtvis kommer efter sjysst spel och att det inte lönar sig att låtsas ha gjort något annat om man har sänkt motståndaren.

Jorge Costa, Ricardo Carvalho och Bruno Alves har alla representerat Porto under stora delar av karriären. Porto-skola eller Portugal-skola? En sak är säker. Mittbackar kommer inte vackrare än så.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Alla pratar om Andrea Pirlo och den teknik och kyla som gör att han skedar in straffar som den mot England i EM-kvartsfinalen. Så kan det gå när kloka gubbar skrider till verket och flera gånger om får fart på en karriär som stannat av rejält.

Det stod tidigt klart att Pirlo var utrustad med en spelförståelse, en teknik och ett skott långt utöver det vanliga. Men, spelförståelse, teknik och skott räcker inte för en karriär i fotboll. Du måste ha tur (och den får du stå för själv) och du måste se till att stöta på personer som förstår dig och ditt spel. Pirlo stötte tidigt på Roberto Clerici, en av den italienska fotbollens allra klokaste, och följde upp honom med Carlo Mazzone, Ariedo Braida och Nils Liedholm med adept.

Kloka gubben Clerici
Våren 1985 stötte femårige Pirlo på kloka gubben Clerici och togs av denne till notoriska plantskolan Brescias kuvös US Voluntas. Ni som följer ungdomsfotboll vet att US Voluntas bland annat betyder Gothia Cup och Gunnar Gren. Voluntas blev till Brescia och Serie A- och A-lagsdebut precis fyllda 16 år. Debuten till trots, kloka gubbar skyndade långsamt och Pirlo tog inte plats i A-laget på allvar förrän tre säsonger senare när Brescia åkte ur högsta serien. Men, Pirlo hade följt upp sina 17 ligamatcher och två mål från säsongen 96/97 med 29 ligamatcher och fyra mål. Storklubbarna stod i kö.

Massimo Morattis hyfsat nya Inter smet före Parma, fick sin spelare och började planera för när Djorkaeff skulle bli till Pirlo. Först en säsong i Inter med mestadels inhopp och sedan Alitalia till Reggio Calabria för att förkovras i Reggina. Pirlo imponerade stort i luckan mellan mittfält och anfall (28 ligamatcher och sex mål), återvände till Inter och fick se karriären gå i stå. Inters kloka gubbar, tekniskt ansvarige Oriali och sportchefen Terraneo, hittade ingen plats åt Pirlo, utan satsade på hårt arbetande mittfältare som Di Biagio, Jugovic och spanska nyförvärvet Farinós (Valencia).

Kloka gubben Mazzone och kloka gubben Braida
Inters tillfälliga lösning på problemet Pirlo blev utlåning tillbaka till Brescia, där kloka gubben Mazzone testade och fick honom att fungera i en position bakom Roberto Baggio. Det fanns de som noterade och drog rätt slutsats av vad som hände med Pirlo där under Mazzone. Inters kloka gubbar var inte några av dem och en slutgiltig lösning närmade sig. Kloka var istället grannklubben Milan. Klubbdirektör Adriano Galliani och hans sportchef Braida var och är utrustade med en fotbollskunskap långt utöver det vanliga, hade sett att Pirlo gick att använda i flera olika roller och såg till att Interello blev till Milanello.

I röd-svart var Pirlos spelgeni i händerna på fotbollsklokare personer än vad det hade varit i blå-svart, men det var fortfarande ett spelgeni i en roll långt fram i banan. Vändningen kom efter ett halvdant 2001/02 och skador på de ordinarie mittfältarna under inledningen av 2002/03. Fatih Terim hade tänkt högt under sin tid som Milan-tränare och undrat om det inte var så att Pirlos bästa position var längre ner i banan. Men, den turkiske kejsaren hann inte förvandla ord till handling innan han fick sparken och det blev istället hans efterträdare som gjorde (spel)genidraget.

Ancelotti, Liedholm och Falcão
Carlo Ancelotti flyttade ner Pirlo. Han gjorde det påhejad av Pirlo själv, som bad tränaren att spela honom nere i banan precis som Mazzone gjort, och inspirerad av en klok svensk gubbe. Nils Liedholm tränade Roma i början av 80-talet och lät spelgeniet Falcão spela längre ner i banan än vad många tyckte var lämpligt för en så kreativ spelare. Ancelotti spelade där bredvid Falcão och hade sett hur man får en spelregissör och kreatör att fungera i en position som inte är så framskjuten.

Risken finns att det nedflyttade spelgeniet dräller med bollen och blir av med den när motståndaren sätter press. Precis det hände Pirlo. Men, Ancelotti litade på sin spelare, spelaren litade på sin tränare och Milans spelfördelande flyttade ner i banan och blev kvar där i tio år.

Under 2010/11 började Milans så kloka klubbledning att planera för tiden bortanför Pirlo och de andra gamla elefanterna. Efter tre säsonger med skador var det nedflyttade spelgeniet rejält sliten och Milan behövde dessutom få ner utgifterna för spelarlöner och vad då bättre än att kapa Pirlos sex miljoner euro i årslön.

15 mil bort var ett floppande Juventus i desperat behov av någon som kunde hålla i deras mittfält och den gamla damen var inte dummare än att med öppna armar ta emot den spelare som de kloka gubbarna fått både upp på spåret och tillbaka på detsamma. Clerici, Mazzone, Braida och Ancelotti/Liedholm. Äras de som äras bör. De kloka gubbarna alltså …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Symboliken är hur stor som helst. H&M berättar att Martin Margiela, belgisk modeskapare känd för att dekonstruera, är det svenska världsföretagets nästa samarbetspartner. Samtidigt ger Erik Hamréns Sverige en stark känsla av att vara isärplockat (viktig fas när man dekonstruerar).

Dekonstruera handlar om att arbeta med medvetet förvrängda och upplösta former. Att plocka isär något i beståndsdelar och sedan bygga upp något nytt.

Margiela har haft dekonstruktivismen som ledstjärna sedan han och Antwerpen Six slog igenom i en ny belgisk våg under andra halvan av 80-talet. Han började hos modets enfant terrible Jean-Paul Gaultier, blev sin egen och valde efter tio år att krydda med uppdrag åt Hermès.

Hamrén tog sig från Ljusdal till GIH och tränaruppdrag i Stockholmsområdet, började hos Hasse Backe i AIK, blev sin egen och kryddade med att på plats studera George Graham och hans Arsenal. Margiela lyfter fram, och det verkar finnas en inneboende logik, sejouren hos läromästaren Gaultier. Hamrén lyfter fram det noga studerandet av den alltid lika elegant klädde (blazer och udda byxor med sylvassa pressveck) Grahams defensivt superkompetenta Arsenal.

Trots resultatet är vi på rätt väg, berättar förbundskapten Hamrén och lägger ut texten om Sveriges insats i EM-slutspelet. En kombination av attityd (gå för seger i varje match) och spelidé (offensivt spel och att föra matcher) skall vara vägen, men det är svårt att se när, var och hur detta Sverige slagit in på den rätta väg som beskrivs. Om man nu inte tror att Hamrén gör som Margiela och dekonstruerar.

Margiela har varit tydlig. Hans tålamod och insikt om vad som är unikt och hur detta unika skall hanteras är imponerande. Hamrén har varit lika tydlig, men han har inget tålamod och ingen insikt om vad som är unikt och hur detta unika i så fall skall hanteras. Hamrén är inte någon Margiela …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.