Det faktiska avståndet mellan Angola och Sydafrika är stort. Det spelar ingen roll, eftersom det mentala avståndet bedöms som mycket mindre. I Afrika kan allting hända. Så går resonemanget. Idag undrar en hel fotbollsvärld hur säkert det kommer att vara att spela VM i Sydafrika om lite drygt fem månader. Men, fotbollsvärlden tänker fel. I alla fall enligt en enad kader fotbollspolitiker, som kommer att upprepa mantrat ”Angola är inte Sydafrika” under månaderna som kommer.

VM-slutspelet i Sydafrika är ett fotbollspolitiskt spel signerat den store fotbollspolitikern Sepp Blatter. Det var bara en tidsfråga innan Afrika skulle komma att arrangera sitt första VM-slutspel, visst, men var man verkligen redo? Redo eller inte spelade ingen som helst roll när den store fotbollspolitikern gav VM-slutspelet till Afrika för att vinna röster och hålla undan för utmaningen om FIFA-hövdingskapet från kamerunesen Issa Hayatou. Åtta år senare får vi njuta frukterna av Blatters afrikanska röstfiske.

Dådet mot Togo i den oljerika enklaven Cabinda gör Blatter sömnlös. Dådet mot Togo är en mardröm, men inte alls i paritet med den mardröm som ett sydafrikanskt arrangörsfiasko innebär. För det är den moderna fotbollens logik. Dådet i Cabinda må vara hur vedervärdigt som helst, men det går inte att ställa in föreställningen för det. Lagt kort ligger även om Togo gör det självklara och drar sig ur turneringen. Blatters mardröm har bara börjat.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Två händelser står ut efter att ”Henke” återvände från sin mycket framgångsrika karriär utanför landets gränser. Först blev han grinig på och alltför oense med Mister Baxter för att de skulle kunna fortsätta att arbeta ihop. I alla fall som tränare och spelare.

När Helsingborg ställdes inför valet mellan Baxter och ”Henke” var det bara för engelsmannen att ta sitt pick och pack och dra. Exit Baxter. Sedan släppte Sten-Inge Fredin alltså inte igenom ”Henkes” önskemål om att få någon slags tränarsyssla i klubben efter att han lagt skorna på hyllan.

Fredin må ha rätt i att ”Henke” är olämplig som tränare, men han läste situationen fel. Det gick inte att misslyckas med att knyta ihop den säck som alla väntat sig skulle knytas ihop. Dubbelexit. ”Henke” prinsessan-på-ärten-lämnar för rivalerna i BoIS och styrelsen låter Fredin gå på plankan.

Med Fredin ute ur leken försvinner en gammaldags svensk fotbollsordförande som agerat självständigt och utan något större förtroende för klubbens övriga ledande befattningshavare. Frågan är vad som händer nu?

Orkar Helsningborg skapa sig en framtid på egen hand eller vet man inget annat än att leva i skuggan av ”Henke”?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Afrikanska mästerskapet, Vinter-OS och VM i Sydafrika. Vackert så. Till och med underbart. Men, sportåret 2010 innehåller också en lång rad helt vanliga godbitar – underbar ligalunk, ett pärlband av cykellopp och tennisturneringar.

Själv har jag redan fullt upp med il calcio, den italienska fotbollen, och transferfönstret. Jag lever med den italienska fotbollen under dygnets samtliga timmar och de nyss avslutade helgerna var bara en repetition inför nämnda transferfönster. Kalle Anka påminde om de faror och möjligheter som väntar i januari.

Tomteverkstan handlar om att nå ett bra resultat genom att alla inblandade drar åt samma håll. Den individuella skickligheten är kanske inte fantastisk, men tillsammans når man långt. Typ säsongens Bari. Aracuans bortkollring av Kalle Anka är inget annat än en repris av Walter ”Sydamerikaexperten” Sabatini, Palermos stackars sportchef, och dennes köp av bolltalangen Javier Pastore. Sedan går tankarna obönhörligen till Juventus. Klubben har en särställning i Italien, en ställning som varken Inter eller Milan är i närheten av. Sakernas tillstånd hos de vit-svarta avgör per definition hur det ser ut på alla andra håll.

Musses Camping ger, precis som Tjuren Ferdinand med sin misslyckade scoutingprocess, en bild av säsongens Juventus. Den inledande utsikten visar sig inte vara något annat än en soptipp, trots huvudrollsinnehavarnas försök att lura både sig själva och andra. Men, verkligheten kommer ifatt.

Långben avslutar det hela med en vansinnesfärd och konstaterandet att han fått ner sällskapet säkert. Precis som Alessio Secco, sportchefen i Juventus. Han säger sig ha kontroll och ha programmerat för stor framgång, men lyckas bara klara livhanken på det han är satt att sköta. Precis som Långben. För Långben är det OK att bara klara livhanken, men för Juventus är det katastrof.

Robin Hood förtydligar sedan bilden av Juventus efter calciopoli, den stora italienska fotbollsskandalen. Pantaleo Corvino, de italienska sportchefernas Robin Hood, lurar skjortan av ”maktens” Juventus, där en orolig ”Prins John” Elkann blir av med pengar samtidigt som han stärker en konkurrent. ”Robin Hood” Corvinos trupper är rutinerade, väl trimmade och har inga problem att överlista den övertaliga fienden under ledning av ”Sir Väs” Blanc, ”Sheriff” Secco och dennes högra hand Castagnini, chefsscouten som litar blint till sitt inte helt pålitliga nätverk av scouter.

Juventus och deras stolta tradition, med klubbledningar som vet att agera både rutinerat och inspirerat, är både imponerande och väl känd. På andra sidan staden har det ofta sett annorlunda ut. Torino, världens bästa lag när man utplånades i Superga-flygolyckan 1949, har tagits på irrfärder av presidenter på jakt efter den tid som flytt. Nu har Urbano Cairo, det notoriskt misskötta Torinos president, plockat in Gianluca Petrachi för att ta klubben tillbaka till Serie A.

Petrachi är magikern som vet hur man kokar soppa på en spik. Under tre säsonger i Pisa nådde han stora framgångar med så små medel att det går att argumentera för att det inte fanns några medel alls. Från porten till avgrunden i Serie C2 till porten till paradiset i Serie A. Trots framgångarna var ingen annan president villig att anförtro honom förarsätet efter att Pisas dåvarande president sålt klubben sommaren 2008. Petrachi är nämligen en envis jävel som vill ha sin presidents fulla förtroende och därför blev det inte något med uppvaktande klubbar – Lazio, Bologna, Palermo, Grosseto, Napoli och Reggina. Torino var också intresserat, men Petrachi trodde inte att Cairo skulle kunna hålla sig från att stoppa fingrarna i syltburken.

Nu är Torino inte längre någon Serie A-klubb, Cairos ställning svagare, low cost-magikern sugen på att jobba igen och äktenskapet Cairo-Petrachi plötsligt möjligt. Frågan är vad som händer när Cairo på nytt flyttar fram positionerna efter att Petrachis arbete börjat ge resultat. Svaret avgör framtiden för det som en gång var världens främsta fotbollsklubb. Utmaningar kommer inte större och tuffare än så och han-som-kan-koka-soppa-med-spik älskar det. Petrachi är hårdare än kryptonit.

Oavsett om du är mest intresserad av de stora mästerskapen, det där transferfönstret eller den där serielunken där Petrachi ställs på prov, är eurosport.se din guide i sportvärlden.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.