Henrik ”Henke” Larsson has left the building. Och det är tur det för HIF. Antingen så kunde inget växa i skuggan av ”den store” eller så var tiden precis mogen för att låta de övriga spelarna slippa ut efter att ha vistats och sugit upp det allra gottaste under tre år i ”den stores” närhet. Den allsvenska tabellen är beviset. Helsingborg leder fem poäng före närmaste konkurrent och spelar en övertygande fotboll under Conny ”Jag blev så rörd att jag grät” Karlssons ledning.

Det går att argumentera både för och emot återkomster av Gargantua-modell. Men, i vissa situationer kan en klubb bara göra en sak. Klubben bara måste ta emot en stor tidigare spelare som vänder hem och inte vill lägga skorna på hyllan. Det skall vara på det sättet. Ingen ville se Henrik ”Henke” Larsson i någon annan tröja än Helsingborgs. I alla fall inte på elitnivå. Högaborg hade såklart också gått bra. När spelaren vänder hem så skall han dessutom hyllas. Under en tid får det inte finnas några gränser för lovorden som strömmar mot ”den store”. Men, det gäller att se nyktert på situationen.

”Henke” ville hem och det vara bara för Helsingborg att öppna famnen. Karriären var slut på de stora scenerna och barn skulle växa upp i Sverige. Positiv inverkan på sponsorintäkter, ett föredömligt uppträdande på träning och ovärderligt bollplank för yngre spelare tillhör det som är bra. Alltför stort inflytande på det rent speltekniska och fokus på ”den store” som person vilket gör att andra spelare inte utvecklas som de skall är den andra sidan av myntet. Sedan tillkommer ”den stores” spelmässiga färdigheter. Framgång i en stor europeisk liga betyder såklart att den store rent spelmässigt räcker väldigt långt i Allsvenskan. En del av detta verkar på kort sikt och en del på lång sikt. Det gäller att hitta balansen.

Helsingborg hade det svårt med balansen. ”Henke” hyllades för sin professionella inställning, men fick snabbt alltför mycket att säga till om. Dåvarande tränaren Stuart Baxter gillade inte det och osäkrade sin revolver, men fick ge sig när klubbledningen ställde sig på den stores sida. Exit Baxter. Sedan blev det bara värre. Innebandyspel hit och innebandyspel dit för lagets stora stjärna är inte någon optimal uppladdning inför en ny säsong och vittnar inte om den professionella inställning som alla hade hyllat bara några månader tidigare.

Till slut insåg Helsingborgs klubbledning att ”situation Henke” hade gått för långt. ”Den store” ville ha något slags tränarjobb i klubben, men fick nej. Helsingborg skall vara glada för det. ”Henke” kom, sågs och segrade. Sedan söndrade, gnällde och lämnade han. Henrik ”Henke” Larsson has left the building …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Hög press. One touch. Tålmodigt bollinnehav. Stort antal spelare från egna led. Den moderna fotbollens mantra. Barcelona, klubben som är mer än en klubb och laget som är modellen i den moderna fotbollen.

Barcelona är fotboll skapad av engelsmannen Vic Buckingham och förvaltad och förfinad av holländska mästarna Rinus Michels och Johan Cruyff. Nu är den tagen till det yttersta av eleven Pep Guardiola, född i Katalonien, formad i de egna leden och med nästan hela sin karriär i klubben. Cirkeln är sluten och historien tar slut här och nu. För det går väl inte att spela bättre än så här? Pressen är hur hög som helst, one touch-fotbollen mer konsekvent genomförd än någonsin, tålamodet i bollinnehavet oändligt och spelarna från de egna leden hur många som helst. Och Messi är ju, om inte bättre än, så i alla fall lika bra som Maradona? Att man fått reklam på tröjan är det enda minuset. Ett minus som Barca, såklart, hanterar genom att låta Unicef ta plats på tröjbröstet. I det moderna Barcelona är ekonomi och hantering av varumärket lika viktig som den sportsliga effektiviteten.

José Mourinho är den som skall strida mot all den briljans och all den godhet som strömmar från blaugrana. Han som en gång i tiden befann sig på den goda sidan, men som nu går till attack med ett spel som Barcelona föraktar och uppträder på ett sätt som är ljusår ifrån Pep Guardiolas mycket gentlemannamässiga uppförande. Ungefär som att Anakin Skywalker en gång var god, men sedan lät sig lockas över till den mörka sidan för att istället strida mot Yoda (Cruyff) och Obi-Wan (Guardiola).

Superportugisen kom till Inter för att se till att klubben åter vann Champions League. Den italienska ligan javisst, men det var Champions League som nuvarande Inter-presidenten Massimo Morattis pappa Angelo vann upprepade gånger på 60-talet när han gjorde Inter till världens främsta klubblag. Mourinhos första säsong i Italien? Försvarad ligatitel och ut i kvarten mot United. Sedan ut med Zlatan och in med Milito och Eto’o. Ligatiteln är viktig, men inte lika viktig under Mourinhos andra säsong i bel paese. Champions League-vinst, eller i alla fall final, är det som gäller när sonen Moratti skall upprepa pappa Moratti.

Mou har stött på Barcelona med sina tidigare klubbar och fick i säsongens gruppspel möjlighet att rent praktiskt hantera Guardiolas uppdaterade variant av Barcelona med sitt Inter. 0-0 hemma på San Siro och 2-0 till Barca på Nou Camp. Nu har Mourinho dekonstruerat Peps bålgetingfotboll och ikväll lägger han grunden för avancemang.

Virrvarret av passningar i högt tempo är inte något plockepinn som är omöjligt att besegra. Det gäller att inte låta sig bländas av snabbheten och slå till tidigt innan bollen går som den där stenen gatuskojarna skickar mellan muggarna när man med hastigheten som vapen plockar pengar av intet ont anande turister. Ett Barca-virrvarr av passningar och sedan den där patenterade genomskäraren som är så Barcelona. Sedan gäller förstås att spelaren som får genomskäraren ser till att vinna duellen med Julio César.

Inters sista utpost är inte längre vad han en gång var. Julio César är inte längre bäste keeper från Brasilien. Symboliskt nog är han inte ens längre bäste brassekeeper i Serie A (Julio Sérgio har sedan ett antal månader stafettpinnen).

Det finns alltså anledning för Mourinho att se till att försvaret är extra tätt. Och det är det. Walter ”Muren” Samuel håller vem som helst i herrans tukt och förmaning, Lucio spelar som bara han kan och ute till vänster stänger evighetsmaskinen Javier Zanetti dörren. Och som om inte det räckte patrullerar Esteban Cambiasso, världens främsta defensiva mittfältare, några få meter framför den svartblå backlinjen. Återstår högerbackspositionen. Maicon borde vara det givna valet, men Mourinho sägs vara orolig efter många defensiva fadäser på sistone. Bättre då att låta högerkantlejonet attackera fritt längs kanten i en mittfältsroll. Ecco Córdoba. Inters colombianska mördarmaskin tar inga fångar och har fullt fokus på defensiven, samtidigt som Maicon tvingar sin motståndare bakåt ett steg längre fram i planen.

Maicon mot Puyol eller Maxwell är bara en match i matchen. Inter mot Barcelona är nästan löjligt fullproppad med matcher i matchen. Den viktigaste går på ett övergripande plan. Fotboll som längtar tillbaka mot en modern fotboll, som per definition är framtiden. Svart mot vitt. Ont mot gott. Inter mot Barcelona.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Messi är inte längre den som kan bli den nye Maradona. Messi är inte längre den som kanske är lika bra som Maradona. Messi sägs vara lika bra eller bättre än Maradona. Och det är inte längre den yngre generationen som inte upplevt Maradona som utan förbehåll hyllar ”den nye kungen”. Det är de som med egna ögon sett Maradona och i vissa fall till och med spelat mot Maradona som står för historielösheten.

Maradona är spelaren som flyttar till ett notoriskt underpresterande Napoli och vinner en oändligt efterlängtad ligatitel. Maradona är spelaren som efter att ha vunnit den där första ligatiteln får se sin klubbledning trolla bort ligatiteln säsongen därpå. Maradona är spelaren som förstår hur fotbollsvärlden fungerar, biter ihop och för sitt Napoli till den där andra ligatiteln fast med två års fördröjning. Maradona är spelaren som på egen hand tar sitt land till VM-guld. Maradona är spelaren som når en nivå ingen annan kommer att vara i närheten av.

Maradonas uppträdande utanför planen – snorta med maffian, pricksjuta reportrar med gevär och kalla Påven för horunge – spelar uppenbarligen stor roll när fotbollsvärlden försöker få rätsida på hans gärning på planen. Messi skulle aldrig vare sig snorta, prickskjuta reportrar eller ge sig på Påven. Messi skulle aldrig komma på tanken på att göra något liknande. Men, han kommer heller aldrig att föra ett lag som aldrig vunnit något till en stor titel. Och Messi kommer heller aldrig att föra sitt Argentina till en VM-titel.

Maradona var Napoli och Maradona var Argentina. Messi är inte Barcelona och Messi är inte Argentina. Messi är bara en i startelvan, om än en mycket viktig del. Han är självklart en av världens i dag bästa spelare. Kanske är han till och med bäst. Men, man måste hålla sig till fakta när fakta finns. Messi är en ung spelare vars karriär fortfarande är i sin linda. Maradona är den främste fotbollsspelaren genom tiderna.

Att hylla Messi som lika bra eller bättre än Maradona är att befinna sig så långt offside att till och med domare Övrebö hade sett till att blåsa. Att hylla Messi som lika bra eller bättre än Maradona är att befinna sig lika långt offside som de som fick för sig att Pelé var större än Garrincha.

Maradona eller Messi? Garrincha eller Pelé? Fotbollshistoriska fakta eller fotbollshistorisk korrekthet?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.