Viktigt att lyfta blicken utanför de allra största klubbarna och de allra största städerna.

Jag fortsätter min odisseo leccese där La Lista (normalt ute onsdagar) följs upp med La Lista Lecce (normalt ute torsdagar). Alltså följs La Lista #5 – ali, anche nota come aspettando Gabionetta upp med La Lista Lecce #5 – ali, anche nota come aspettando il prossimo Moriero.

1. (-) Francesco Moriero (85-92)
I princip inget skulle göra Lecces fans lika nöjda som om Francesco Moriero satte sig på Lecces tränarbänk. Han tog plats i A-truppen under Lecces historiska första säsong i Serie A, var med och sköt klubben tillbaka, gjorde tre raka Serie A-säsonger och avslutade med en säsong i Serie B. Sedan följde Cagliari, Roma, Inter och Napoli innan Moriero lade skorna på hyllan och utbildade sig till en av den italienska fotbollens mest offensiva tränare.

Morieros näst sista mål i Lecce.

2. (-) Stefano Casale (96-99)
Från Sora i C1 till Lecce. Först Serie B, sedan A och sedan B igen, innan flytten gick vidare till Sampdoria. Stefano Casale var med två gånger och sköt Lecce till uppflyttning till högsta serien. Sina mål till trots behövdes han inte på samma sätt efter att sportchefen Pantaleo Corvino bytt tränare från Nedo Sonetti och hans 4-4-2 till Alberto Cavasin. Casale blev till Colonello och Lecce gjorde tre raka säsonger i Serie A. En hänsynslös och målinriktad Corvino nådde både det sportsliga och ekonomiska resultatet. Men, fansen sörjde Casales underbara vänsterfot.

Casales första mål för Lecce.

3. (-) Max Tonetto (00-04)
Max Tonetto var och är väluppfostrad och utrustad med en arbetsmoral långt utöver det vanliga. Tre av fyra säsonger i i Lecce i högsta serien och sedan Sampdoria och Roma. Karriären har varit framgångsrik, visst. Men, den hade varit än mer framgångsrik om Tonetto hade varit lite mer cattivo …

Tonetto gjorde bara två ligamål för Lecce. Det var inget fel på det första …

4. (-) Gaetano Vasari (01)
Gaetano Vasari kom i januari och lämnade i juni, men gjorde ett outplånligt intryck under sin halva säsong i Lecce. Hans två mål mot Lazio i säsongens sista match hemma på Via del Mare innebar förnyat Serie A-kontrakt. Che bello! Kanske borde ”Speedy Vasari” stannat nere på Salento …

http://www.wlecce.it/page.php?pg=archivio&action=partita&id_partita=237

Vararis galna doppietta!

5. (-) Marco Cassetti (03-06)
Gianluca Comotto vägrade Lecce under våren och sommaren 2003. Istället blev det Marco Cassetti (Hellas Verona) som angjorde Salento och fick rejäl fart på sin karriär. Han var högermittfältare under Delio Rossi och omskolades sedan till högerback av Zdenek Zeman. Lumezzane-skolade Cassetti gjorde tre säsonger nere i Lecce, alla i högsta serien. Under sin tid i Lecce visade han upp en mycket bra inställning och såg inte alls så orolig ut som han ibland gjorde efter flytten till Roma. Cassetti var bäst som mittfältare, men Zeman kunde såklart inte hålla fingrarna i styr.

Cassetti gjorde inte mål såhär. Han älskade att komma löpande på instick till höger i straffområdet och att dyka upp vid bortre stolpen på låga inspel från vänsterkanten.

/Borell

Aspettando Gabionetta.

Här rankingen över ali, bästa kantspelarna, som kommer att diskuteras i Il CaC #35. Feel free att älta.

1. (-) Maicon (Inter)
Serie A:s främste kantspelare har inte kommit upp i varv än. Kanske beror det på att Maicon är besviken över att inte ha fått den där transfern till Real Madrid som varit så nära två somrar i rad. Kanske beror det på att nye tränaren Benitez och hans spelsystem fortfarande är under inkörning. Ett är säkert. Med brassebacken till höger förfogar Inter och Benitez över en kantspelare som är oerhört anfallsvillig, mycket målfarlig och farligt hetlevrad. Maicon är unik.

2. (-) Javier Zanetti (Inter)
Evighetsmaskin och jolly. Åldermannen Javier Zanetti kan ta plats på vilken kant som helst och centralt på mittfältet och gör hela tiden ett utomordentligt arbete. Defensivt oantastlig. Offensivt ihärdig som få.

3. (-) Juan Manuel Vargas (Fiorentina)
Juan Vargas började som vänsterback i Catania, testade också som vänstermittfältare och permanentade den sistnämnda positionen efter sin flytt till Fiorentina. Det peruanska yrvädret var helt enkelt för offensiv och utrustad med en alltför dålig defensiv. Transfern till en större klubb har gått om intet två somrar i rad nu och frågan är hur det påverkar hans spel. Inget Inter. Inget Real Madrid. Fiorentina.

4. (-) Milos Krasic (Juventus)
Milos Krasic ain’t no Pavel Nedved. Men, serben är en mycket bra kantspelare. Än så länge ser han ut att vara klart mycket bättre framåt i banan än bakåt. Mister Del Neris Juventus har fått sin Luciano.

5. (-) Denilson Gabionetta (Crotone)
Alla tog för givet Denilson Gabionetta skulle ansluta till maestro Gianluca Petrachi, sportchef i Torino, under sommaren. Det slutade i kaos och en av den italienska fotbollens absolut mest intressanta och bästa kantspelare spelar inte fotboll just nu. Nu är det upp till diesse Petrachi att lösa den gordiska knuten och se till att Gabionetta lämnar i pitagori. Irrationell, målfarlig och utrustad med en energi man sällan ser. Kantspelare kommer inte mycket bättre än Gabionetta.

6. (-) Federico Balzaretti (Palermo)
Lagkaptenen från det konkursade Torino tog det förbjudna klivet över till Juventus. Det gick sådär i vit-svart och den efterföljande sejouren i Fiorentina blev inte heller speciellt lyckad. Nu leker livet på Sicilien. Federico Balzarettis höstform i Palermo gör honom aktuell för en plats i Prandellis nya italienska landslag.

7. (-) Edgar Alvarez (Bari)
Snabb. Stark. Kantig. Total fokus på det offensiva spelet. Honduranen Edgar Álvarez har hittat hem efter sejourer i Cagliari, Roma, Messina, Livorno och Pisa. Säsongen Bari är lika med ett 4-4-2 som ofta blir till 4-2-4. Álvarez är den som håller till höger högt uppe i banan. Bari är i goda händer. 07/08 ställde kantprofeten Ventura upp sitt Pisa med Cerci och Gabionetta (se plats 5) på var sin kant. Tre säsonger senare gör han det igen. I comebackande Álvarez och egentlige anfallaren Ghezzal på var sin kant om centrala duon Almirón-Donati, ståtar Venturas Bari med en av Serie A:s främsta kantduo.

8. (-) Domenico Criscito (Genoa)
Svår att passera, men inte speciellt vass på att själv passera. Domenico Criscito är en vänsterback i den skola som en gång såg Paolo Maldini ta plats på den riktigt stora scenen. Criscito får nöja sig med en något mindre scen. Vackert så.

9. (-) Cristian Molinaro (Stuttgart)
Cristian Molinaro är vänstermittfältaren som tog ett steg ned i banan. Han är också vänsterbacken som blev avpolletterad när Juventus skulle bygga nytt. Det blev Tyskland och Stuttgart istället. Molinaro är inte den mest tekniske av kantspringare, men han har lungor som få. Upp och ner längs kanten. Och bra balans mellan defensiva och offensiva färdigheter.

10. (-) Andrea Mantovani (Chievo)
Inget Napoli och inget Samp. Det innebär att av il calcios bästa vänsterbackar stannar i Chievo Verona. Andrea Mantovani är en av två Torino-skolade vänsterbackar på listan. Ingen av dem togs om hand på rätt sätt av Italiens mest misskötta klubb. Peccato …

11. (-) Rafinha (Genoa)
På kanten i en backlinje på tre eller fyra man, eller på kanten på mittfältet. Genoas stjärnvärvning Rafinha kan det mesta. Men, handlar hans kantspel inte mest om att hålla tätt och inte så mycket om att göra sin gubbe? Mest fart och inte så mycket teknisk spets?

12. (-) Ezequiel Schelotto (Cesena)
Mästaren med ögat rekommenderar Ezequiel Schelotto. Det räcker egentligen. Men, vi kan lägga till en utmärkts start på årets Serie A efter att ha stått för en utmärkt Serie B-säsong i fjol. Numera helägd av Atalanta och given i det italienska U21-landslaget. Vi har bara sett början.

13. (-) Christian Maggio (Napoli)
Edy Reja hade honom först i Vicenza och såg sedan till att Pierpaolo Marino, Napolis dåvarande klubbdirektör, tog honom till foten av Vesuvio. Däremellan hann Christian Maggio med sejourer i Fiorentina, Treviso och Sampdoria. Det betyder att Maggio ratats av två sportchefer som är erkänt duktiga på att hitta rätt kantbesättning. Först Pantaleo Corvino och sedan Giuseppe Marotta. Intressant.

14. (-) Adriano Ferreira Pinto (Atalanta)
Adriano Ferreira Pinto. Stor energi och stor förmåga att göra sin gubbe. Efter fyra bra säsonger i Atalanta borde flytten ha gått. Ett ingrepp efter skadan i slutet på fjolårssäsongen kom i vägen för muraren som bara spelade med kompisarna på lördagarna fram tills 20 års ålder. Forza muratore!

15. (-) Daniele Mannini (Sampdoria)
Alldeles utmärkt på kanten på mittfältet i ett 4-4-2. Inte alls lika bra i ett 4-3-1-2. Tränarbytet från Luigi Del Neri till Domenico Di Carlo har gjort fotbollslivet jobbigt för Viareggio-sonen Daniele Mannini.

16. (-) Luca Antonelli (Parma)
Både pappa Roberto och Luca Antonelli har tillbringat tid i Monza och Milan. Pappa gjorde över 100 framträdande för de röda djävlarna. Sonen hann med ett framträdande innan det blev respass. Först utlåning, sedan såld till hälften och till slut helt såld. Parma tackar och tar emot.

17. (-) Luciano (Chievo Verona)
Han är gammal, men inte trött. Luciano är nestorn bland kantspelarna i il calcio. Just nu ute två månader p g a skada. Han kommer tillbaka.

18. (-) Manuel Pasqual (Fiorentina)
Det är inte bara Gabionetta som skall rehabilteras. Manuel Pasquals karriär har gått i stå efter den sensationella starten i Fiorentina 05/06. Nu handlar det om att ge denne assistmaskin förtroende. Pasqual anno 2010 är en spelare utan självförtroende, men alla vet att han kan det som nästan ingen annan kan. En strid ström av hårt slagna och precisa inlägg från vänsterkanten. Den sportchef och den tränare som visar Pasqual förtroende kommer att belönas. I alla fall på sikt. Tålamod, tack.

19. (-) Giandomenico Mesto (Genoa)
Efter bara två säsonger kan Genoa tänka sig att offra Giandomenico Mesto på det altare som tagit kantspringare som Rafinha till klubben. Monopoli-sonen är inte den mest drivne tekniskt, men han kan sin kant och han kan sina inlägg. Mesto är en diesel.

20. (-) Mauricio Isla (Udinese)
Om fotboll bara var fart och energi så skulle allt sluta riktigt bra för Mauricio Isla. Fotboll är inte bara fart och energi. Inte i Italien.

/Borell

Jag ska erkänna en sak. Jag gillar inte att umgås med tjejer. De är knepiga, tråkiga, läskiga, konstiga, lömska och allmänt jobbiga. Det här gäller såklart inte riktigt alla tjejer, men de flesta jag har träffat. Tyvärr är dock min sexuella läggning som den är och jag kan inte leva mitt liv fullt ut med män. Jag som älskar män; bögar, ligister, fotbollsspelare, bovar och fjollor, you name it. Men jag är hetro, purtroppo.

Det är dock inte den här snubben som idag spelar i Juve. Sportjournalisten Paolo Colombo, bisexuell och tidigare kk med en spelare som ”kom till Italien i slutet på 90-talet och som nu är gift”, dundrar ut nyheten om att det finns en gay i Juventus . Hela fotbollsvärlden äcklas och vrider på sig i obehag när de ser bögen Colombo tala ut i Chiambretti Night på Berlusconis Canale 5. Det finns en bög inom fotbollen! VAA!?? Finns det en bög som spelar fotboll!? Bögar kan ju inte idrotta! utbrister lejonparten och nu är det ”caccia al nome”, jakt efter namnet på spelaren. Fy faan vad jag hatar alla dessa trångsinta homofober. Lyllos honom, tänker jag! Som jag önskar att jag vore som han. Omklädningsrumsjargong hela dagarna och sen väntar en man i hemmet som man kan snacka skit med när man kommer hem. Sicken lyx!

En man som jag verkligen gillar är annars the special one. Jag kan till exempel inte få nog av att höra honom prata italienska, och youtubar honom således dagligen. Jag varvar skratt så att tårarna rinner med mysleenden och känslor av välbehag när jag hör och ser honom. Troppo bello.

Kan det vara så att jag är en lesbisk man? Är det jag som är konstig?

//Wilbacher – confuso

Förlåt att jag fortsätter att snacka politik, men det är ju lite kaos nu i Italiens huvudstad, Rom. I de politiska salongerna. Min favoritbloggare (obs: förutom Oscar och Thomas Wilbacher) Åke Malm skriver om en del av spektaklet. Följ hans mycket roliga blogg om ni vill veta allt om Berlusconis regeringstrubbel. I morgon är det förtroendeomröstning i parlamentet.

Själv tar jag på mig att reda ut de lite mer triviala sakerna. För det är ju också det här med att en del av Italiens regering består av ett separatistiskt parti som hatar landets huvudstad. En av de mest fantastiska sakerna med Italiens nuvarande regering tycker i alla fall jag är att just inrikesministern, av alla ministrar, tillhör detta parti: Lega Nord. Men nu är det inte han, allas vår Mister tessera del tifoso Roberto Maroni som har varit i farten, utan Umberto Bossi, Legans partiledare, tillika minister i regeringen.

SPQR (Senatus Populusque Romanus, senaten och det romerska folket, en beteckning på Romarriket), menade han häromdan skulle läsas ut som ”sono porci questi romani”, alltså att romarna är svin, grisiga.

Han sa också apropå att Monzas GP-tävling i formel 1 kan flyttas till Rom, att ”i Rom kan de tävla med kärror”, bighe, den sorten som gladiatorerna hade. Vilket fick APCOM att åka till Colosseum och spela in den här fina filmen där turistgladiatorerna svarar på Bossis attack.

Mitt i dessa stridigheter om den italienska nationen har Roma slagit den numera vetenskapligt fastställt mest Lega Nord-vänliga klubben Inter med 1-0, och Francesco Totti, världens bäste fotbollsspelare, har firat födelsedag.

Roms främste försvarare var förresten under attack även från ett annat håll, nämligen Paolo Di Canios. Totti blev ju lite arg när han byttes ut i Intermatchen, och visade det. En kapten får inte överge sitt lag sådär, sa tv-experten Di Canio, och menade att Totti är självisk och ingen ledare.

Totti svarade honom i bloggen, igår på sin födelsedag, och påpekade att Di Canio ju i och för sig är expert på symboler och ledare för klubbar, bandiere, fanor, ”han har viftat med många under sin korta karriär… och framförallt: vilka flaggor sen!”

Sen lade kaptenen till sin favoritsmiley. ^_^

Di Canio svarade med att ”den som skriver åt Totti kunde göra det bättre.”

Till Bossi sa kaptenen att han tyckte att partiledaren kunde komma och göra sina fina uttalanden om Rom och romarna vid Colosseum eller Curva Sud. (”^_^”)

Om Bossi skulle våga sig till Colosseum så vet vi ju nu vad som kommer att hända. Han kommer att träffa på gladiatorerna med sina träsvärd.

En av de där klubbfanorna som Paolo Di Canio har företrätt råkar ju vara Napolis, vilket av de flesta romare inte direkt ses som en merit. Men kaptenen syftade säkert inte på den när han påminde om vilka klubbar som Di Canio har företrätt. Hur som helst har nu en ny solidaritet fötts mellan romarna och napolitanarna. När Roberto Maroni var i Neapel idag hade några napolitanare bakat en pizza margherita (pizzan som uppfanns i samband med Italiens enande, med röd tomat, vit mozzarella och grön basilika i trikolorens färger, uppkallad efter kungens fru) med texten ”solidali con i romani”.

Tydligen så finns det också några i norra Italien som gillar romarna, eftersom Juventus har gjort en helt obegriplig reklamfilm för sin nya stadion, där Julius Caesar visar sig vara Juvefan. Filmen är kopplad till en sajt, noisiamolastoria.com. ”Vi är historien.”

Vems historia?

/Malena

Lecce mot vännerna i Palermo. Matchen som bara kunde sluta på ett sätt slutade på ett annat.

… sbagliato il gol di 3 a 0 …

Reflektioner:

- Lecce med 4-3-2-1. Och Piatti, Olivéra och Jeda på planen samtidigt från start. Ett oerhört intressant och potentiellt mycket offensivt mittfält som kommer att kunna ge Lecce många poäng under säsongen.

- Daniele Corvia hittar rätt. Potentialen finns där om bara han själv förstår att han har ett centerspel i sig som räcker i högsta serien. Mister De Cagnuson får fortsätta att jobba på sin 9:as självförtroende.

- Kapten Giacomazzi utvisad och därmed avstängd. Låter De Cagnuson Giuseppe Vives, bäst i laget och suverän som mittfältsankare i Serie B, ta plats på mittfältet även i högsta serien.

- Hos motståndarna gjorde Cesare Bovo det som man kunde misstänka när han inte alls hängde med Corvia vid 0-2. Upp och ner. Bovo i ett nötskal.

/Borell

Viktigt att lyfta blicken utanför de allra största klubbarna och de allra största städerna.

Jag fortsätter min odisseo leccese där La Lista (normalt ute onsdagar) följs upp med La Lista Lecce (normalt ute torsdagar). Alltså följs La Lista #4 – difesa centrale upp med La Lista Lecce #4 – difesa centrale.

Ni läsare reflekterar såklart över hur många backlinjer Lecces olika sportchefer har fått med på listan. Domenico Cataldo vs Pantaleo Corvino.

1. (-) Garzya-Righetti-Baroni (88/89)
Difesa centrale Mazzone II. Ut med Carlo Perrone (Avellino) som libero och in med Ubaldo Righetti (Udinese). Egna produkten Luigi Garzya strax till höger och stenhårde Marco Baroni strax framför.

Righettis framträdande i Salentos giallorossi har en extra dimension. Han var Roma-spelaren som påstods ha spelat på resultatet (och därmed sålt matchen) när Roma snubblade till på målsnöret och gick miste om ligatiteln 85/86 efter 1-3 mot Lecce hemma på Olimpico. Två år senare var Sermoneta-sonen på plats för att tillsammans med Garzya och Baroni utgöra nestor Mazzones mittlås när Lecce tog sig an Serie A för andra gången i historien.

Baronis segernick mot Napoli tog honom till just Napoli och den upplaga som vann klubbens andra ligatitel. Lecce minns honom för målet, men framförallt för den hårda markeringen. I Napoli minns man honom för att det var han som sköt titeln till Napoli med mål i sista omgången.

Mazzone och hans mannar avslutade säsongen med att skjuta ner Torino i Serie B.

2. (-) Garzya-Righetti-Marino (89/90)
Difesa centrale Mazzone III och bye, bye Baroni. Ersättaren Raimondo Marino (ex Napoli, Catanzaro, Lazio) var också hård, men inte lika hård som Baroni. Garzya-Righetti-Marino släppte in 46 ligamål jämfört med Garzya-Righetti-Baroni:s 35 insläppta. Hårda fakta som placerar Difesa centrale Mazzone III bakom II.

Baroni mot gamla lagkamraterna.

3. (-) Stovini-Bovo (03/04)
Tungfotade Cristian Silvestri hade tassat in i mittförsvaret redan 01/02 och hade tagit en ordinarie tröja 02/03. Ju längre 03/04 led desto mer fick han ge sig för Cesare Bovo, som imponerade stort med en utmärkt bolldistribution och målfarlighet. Det går att argumentera för att både backgeneralen Lorenzo Stovini och Bovo aldrig varit bättre än den gyllene säsong då Lecce vände en negativ trend strax efter nyår och slutade 10:a i serien. Unge herr Bovo stod för två mål, båda mot Inter.

4. (-) Juarez-Viali-Savino (00/01)
Alberto Cavasin gjorde knappa tre säsonger på Lecces tränarbänk. 49 insläppta ligamål blev till 54 blev till 56. Serie A blev till Serie B. Difesa centrale Cavasin I släppte alltså in färre mål än än Difesa centrale Cavasin II och går segrande ur striden, trots att Dario Dainelli (Andria) smet in i Cavasin II i januari (Angelozzi, dåvarande sportchef i Andra sålde till vännen Corvino). William Viali, Corvinos succéköp Juarez (Servette) och Alberto Savino var en utmärkt backtrio i Cavasin II.

Viali lägger ut texten efter att hans backlinje hållit Batistuta och Balbo på behörigt avstånd från mål.

5. (-) Stendardo-Fabiano (08/09)
Det var egentligen ett genidrag från sportchef Guido Angelozzi. Men, tough guy Guglielmo Stendardo och brassen Fabiano hade
Mario Beretta som tränare och inte Giuseppe Papadopulo. Det finns inget tvivel. Papadopulo hade säkrat nytt Serie A-kontrakt med samma rosa som Beretta förfogade över. Stendardo-Fabiano med Esposito som back up var ett utmärkt under-radarn-mittlås. Ju.

Mitten av september. Det ser fortfarande bra ut …

/Borell

För ett tag sen var det någon i kommentatorsfältet som ville att jag skulle undersöka den politiska uppfattningen hos Romas fans. Jag bad Repubblica och Demos att fixa det, och nu har de kommit med resultatet.

När de ändå var igång passade de på att ta reda på några andra saker också om Italiens tifosi.

Det visar sig i Repubblicas undersökning, apropå kommentatorsdiskussionen om Roma kan sägas ha vänsterfans, att det faktiskt verkar vara så. Klubben har till exempel den överlägset största andelen anhängare till det stora center-vänster-partiet PD bland sina fans, i jämförelse med systrarna i norr. 31,7 procent av Romas fans säger sig gilla PD.

En rolig siffra angående supportrarnas politiska tillhörighet är annars att den mest tydliga tendensen är att väldigt många av Milans supportrar ogillar samma parti. 50 procent. Fler av de som gillar Berlusconis fotbollslag är alltså emot hans politiska motståndare, än för hans parti. Även om många Milanfans, 32,4, sympatiserar med Berlusconis PDL enligt undersökningen.

Tabellerna hittar ni här, och Ilvo Diamantis kommentar med fler siffror här.

Den tydligaste tendens som i alla fall jag lägger märke till direkt, är annars att Milan har tappat anhängare under senare år. De flesta klubbar har en ganska konstant kurva, men inte Milan.

Vad tror ni att han ska ha Zlatan till, den där Silvio?

Milan minskar, men Inter ökar. Undersökningen bekräftar känslan man har: att Inter är det nya storlaget, alltså inte bara att de rent faktiskt har vunnit mest, utan att folk ogillar dem mer. Inter knappar in på Juventus som laget med flest supportrar – men har redan gått om som det lag som flest är emot.

Annars är det intressant att konstatera att allt fler italienare anser sig vara tifosi. Det är en trend som har hållit i sig i flera år. 2005 höll 43,1 procent av italienarna på ett lag, nu är de 52,2. Och kanske är det oroande, eftersom det samtidigt inte blir fler som går till stadion. Fler gillar fotboll alltså, men inte som livesport.

Det vill säga, det är oroande för oss som gillar att se fotboll från läktaren mer än på tv. Alla de som sitter hemma och kollar på Mediaset Premium kanske är hur nöjda som helst.

Allt fler av de som hejar på ett lag är kvinnor. Fyra av tio kvinnor säger sig vara tifose.

Det som också ökar är antalet fans som väljer den högsta graden av supporterskap, på en skala mellan noll och tio. Trots svårigheterna för det organiserade tifot under många år nu, väljer alltså många, 22,1 procent, antingen en nia eller tia som mått på hur mycket tifosi de är.

Man kan också konstatera att norrlagen har fans i hela landet, men de sydliga lag som har många fans – Roma och Napoli – hämtar sina sympatier i södra delen av landet.

Medan Juventus är det lag som har de mest utspridda fansen, både geografiskt och politiskt.

/Malena

1. (1) Gasperini (Genoa)
Francesco Moriero är aktuell för att ta över i Grosseto. Det skulle kunna rädda Mister Gasps jobb.

Moriero. En gång i Lanciano. Nu i skuggan bakom Gasperini.

2. (4) Ranieri (Roma)
Claudio Ranieri, tränaren-som-inte-kan-sparkas, känner flåset. Och det är inte vilket flås som helst. Mister Ranieri säger att det är Marcello Lippi som rör sig där i skuggorna. Osäkerheten kring ägandet i Roma gör att man måste ta Ranieris påstående på allvar.

3. (-) Mazzarri (Napoli)
Efter supersmällen hemma mot Chievo Verona krävs det seger borta mot Cesena. President De Laurentiis gillar verkligen sin tränare, men är inte nöjd med säsongsstarten och inte heller Walter Mazzarris uttalanden där han haft synpunkter på hur klubbledningen agerat under mercaton.

4. (3) D. Rossi (Palermo)
Uppmärksammad seger borta mot Juventus och sedan vad då hemma mot Lecce? Delio Rossis Palermo är ungt och ojämnt. Rimini-sonens bekymmer är inte över.

5. (-) Del Neri (Juventus)
Fyra poäng på fyra omgångar. Det nya Juventus imponerar inte. Seger mot Cagliari känns som ett måste …

In: Mazzarri (3) och Del Neri (5).
Ut: Mihajlovic (2) och Guidolin (5).

/Borell

Difesa centrale.

Här rankingen över difesa centrale, bästa mittförsvaren, som kommer att diskuteras i Il CaC #34. Feel free att älta.

1. (-) Lucio-Samuel (Inter)
De är bäst om de vill. Och Lucio och Walter Samuel vill alltid. Back up-alternativet Córdoba-Materazzi skulle dessutom räcka långt på listan.

2. (-) Nesta-T. Silva (Milan)
Det finns mycket att säga om Alessandro Nestas vinnarskalle. Eller brist på sådan. Ni vet säkert att jag bestämt hävdar att det inte hade blivit något VM-guld för Italien om inte Nesta blivit skadad och ersatt av Materazzi. Han är dock näst intill oersättlig när ”det nya Milan” skall hålla tätt bakåt och ge Ibrasil arbetsro därframme. Thiago Silva stod för en mycket imponerande debutsäsong i Europa och kommer bara att bli bättre.

3. (-) Burdisso-Juan (Roma)
Det som såg så bra ut ifjol ser plötsligt inte alls lika bra ut. Men, Nicolas Burdisso är en klassförsvarare och Juan likaså. Och Claudio Ranieri sitter på bänken. Det innebär att Roma, trots allt initialt elände, förfogar över en av seriens allra bästa mittlås. Ett mittlås som just nu inte får någon som helst hjälp alls av sina kanter och inte heller av ett nedsövt tillbakadraget mittfält. Att Philippe Mexès är förste mittbacksreserv gör inte saken bättre. Som bekant vilar det ju en förbannelse över fransosen …

4. (-) Dainelli-Ranocchia (Genoa)
Så har då ännu en 3-4-3-tränare fått ge sig? Genoa med fyrabackslinje istället för tre innebär att Mister Gasp förfogar över ett av Serie A:s bästa mittlås. Rutinerade Dario Dainelli och Andrea Ranocchia, snart landslagsman igen, har nästan alla förutsättningar att vara ett riktigt, riktigt bra mittlås. Men, kanske saknar man den viktigaste. Sin tränares defensiva skicklighet.

5. (-) Silvestri-Spolli (Catania)
Matías Silvestre började sitt äventyr vid foten av Etna med en säsongs upplärning under förre försvarsgeneralen Lorenzo Stovini. Nu är det han som dirigerar en fyrbackslinje där Nicolás Spolli gör honom sällskap i mitten. Klubbdirektör Pietro Lo Monaco kan sin fotboll. Och han kan sitt Argentina. Che bello!

6. (-) A. Masiello-M. Rossi (Bari)
Ratad och ratad. Först i Siena och sedan i Genoa. Andrea Masiello hade det jobbigt efter att han tagit sig till toppen med Chiarenzas Juve-primavera och sedan blivit utlånad till Avellino. Men, Giorgio Perinetti visste var han hade sin mittback. Under sin tid som klubbdirektör i Siena hade han noterat att Viareggio-sonen ståtade med egenskaper som inte växer på träd – spelförståelse, ledaregenskaper, tuff markering och bra bolldistribution – och tog honom med sig när han själv flyttade till Bari.

Resten är historia. Stort genombrott i Antonio Contes Bari och nu andra raka säsongen i Serie A. Andrea Masiello visar upp ett spel och en grinta som kommer att ta honom till en större klubb än Bari. Han är klokare än både Bonucci och Ranocchia, de båda mittbackar som petade honom under inledningen av fjolårssäsongen. Parma-skolade Marco Rossi är Andrea Masiellos sällskap i ett mittförsvar som saknar uppbackning efter att Juventus snott redan kontrakterade Leandro Rinaudo bara tre timmar innan transferfönstret stängde.

7. (-) Bonucci-Chiellini (Juventus)
Juventus mittförsvar vill mycket. För mycket. Claudio Bonucci och Giorgio Chiellini är ljusår från att vara den typ av mittförsvar som Juventus är vana vid att ha. Och som hade varit väldigt bra att ha när man ståtar med ett centralt mittfält utan någon dirigent som ser till att styra laget. Vi får väl anta att det är såhär klubbdirektör Marotta vill att hans Juventus skall ställa upp. Med en Chiellini som är alldeles för vild för att kunna vara rätt typ av partner och bollplank till unge Bonucci.

8. (-) Biava-Dias (Lazio)
Giuseppe Biava och André Dias, två rutinerade och föga märkvärdiga mittbackar är Edy Rejas val som ordinarie mittlås i Lazio. Reja är klok. Hans under-radarn-mittlås är mycket bättre än vad många tror. Hetlevrade duon Stendardo-Diakité och rumänen Radu får finna sig i att spela andra fiol. Eller en annan fiol.

9. (-) Campagnaro-P. Cannavaro-Grava (Napoli)
Walter Mazzarri gör sin grej. Napoli har ett mittförsvar som består av spelare som antingen har överträffat sig själva eller som har nått sitt absoluta max. Det brukar se ut så när Mazzarri tränar. Inga riktigt bra försvarare, men ett riktigt bra försvar. Det handlar dock inte om några försvar som vinner titlar. Säsongens Napoli är inget undantag.

10. (-) Canini-Astori (Cagliari)
Det är inte svårt att förstå att Cagliari lät Diego López lägga skorna på hyllan. Nye tränaren Pierpaolo Bisoli, själv gammal back i Cagliari, är en riktig försvarsexpert och i ungtupparna Canini (-85)-Astori (-87)-Ariaudo (-89) har han det material han behöver. Atalanta-skolade Michele Canini är några år äldre än sina kollegor, men fortfarande bara 25 år. Om 2-3 år kan han vara Italiens mittback nummer ett.

11. (-) Andreolli-Cesar (Chievo Verona)
Roma-ratade Marco Andreolli (Roma) och OM-ratade slovenen Bostjan Cesar (Grenoble) tog över efter Yepes (Milan) och gamle Mandelli. Och Chievo Veronas mittlås håller. Hyllas den som hyllas bör. Chievos sportchef Giovanni Sartori har gjort det igen. Kokat soppa på en spik. Sartori är en av Serie A:s absolut främsta sportchefer.

12. (-) Capelli-Manfredini (Atalanta)
Degraderade Atalanta har ett mittlås som räcker i högsta serien om rutinerade Thomas Manfredini får sällskap av egna produkten Daniele Capelli istället för svage Leonardo Talamonti. Capelli gick ju bra förra gången under Mister Colantuono.

13. (-) Paci-A. Lucarelli (Parma)
Massimo Paci, Alessandro Lucarelli, Hernán Dellafiore och Gabriel Paletta. Två gamla calcio-rävar, en ständigt underskattad 25-åring och en ny argentinare. Pasquale Marino, Parmas nye tränare, verkar välja de två gamlingarna. Tänk om han hade vågat att använda sig av sina argentinare. Hyperoffensive Marino har pusselbitarna och därmed också möjligheten att att få till ett mittlås som håller riktigt bra klass. I Catania behövde Marino få order av sportchef Lo Monaco innan han fick till en backlinje som höll. Viktigt med andra ord att likaledes nye sportchefen Pietro Leonardi ger sin tränare rätt uppbackning.

14. (-) Natali-Gamberini (Fiorentina)
Det borde gå att göra ett riktigt bra mittbackspar av underskattade Cesare Natali och landslagsmannen Alessandro Gamberini. Men, av någon anledningen vill det inte fungera. Jag väljer att lägga skulden på Pantaleo Corvino, som har mittförsvaret som sin akilleshäll i sina lagbygge.

15. (-) Muñoz-Bovo (Palermo)
Palermos mittförsvar imponerar inte och det börjar bli dags att fundera på om Cesare Bovo kan ta det där steget som tar honom ännu längre i karriären. Bolldistributionen är potentiellt utmärkt och han är målfarlig. Men, han leder inte på allvar trots att han hunnit bli 27 år och har två raka ordinarie säsonger med Palermo. Det som såg så lovande ut i Lecce (02/03) och Parma (04/05) håller på att rinna ut i sanden. Nye argentinaren Munoz är parhäst till Bovo. Han hade varit värd ett bättre mentorskap.

16. (-) Gastaldello-Lucchini (Sampdoria)
Gastaldello och Lucchini. Väluppfostrat och tråkigt. Om det blir krig är de inget mittlås att hålla i handen. Men, i Sampdoria handlar ju precis allt om Antonio Cassano. Tur det. Ju mindre det handlar om Gastaldello och Lucchini desto bättre.

17. (-) Portanova-Britos (Bologna)
Ordinarie duon Portanova-Britos och reserverna Esposito-Cherubin-Moras. Non e male.

18. (-) Zapata-Coda-Domizzi (Udinese)
Tre backar eller fyra? Nygamle tränaren Guidolin har fått en del att tänka på. Hans Udinese faller som en fura och nu vill det till att han hittar rätt mittbacksbesättning så att fallet bromsas upp.

19. (-) Pellegrino-Von Bergen (Cesena)
Vilken superstart! Nykomlingen Cesena med noll insläppta mål efter tre omgångar. Men, de vit-svarta har inte ett så bra försvar. Lillebror Max Pellegrino och schweizaren Steve von Bergen kommer att få en mardrömsvår. Det tror i alla fall jag efter att ha studerat duon på plats i helgen. Cesenas sportchef Lorenzo Minotti, back i Brolins Parma, håller inte med mig. Jag vet.

20. (-) Gustavo-Ferrario (Lecce)
Det saknas rutin i Lecces mittförsvar. Stenhårde Stefano Ferrario har förutsättning att bli en riktigt bra markerande mittback i Serie A. Men, hade behövt en spelskickligare mittback bredvid sig än Gustavo. Brassen håller fortfarande på att anpassa sig till spelet i Italien och det märks. Gustavo lider och Lecce lider. Ingen vet vad Tore Reginiussen (Schalke 04) gör, förutom att inte spela från start.

Si ragazzi. Inget Brescia.

/Borell