Till synes två helt skilda världar. Men, calcisticamente finns det hur många beröringspunkter som helst. Inte minst Napolis dåvarande klubbdirektör Pierpaolo Marinos köp av en trio Brescia-spelare – Marek Hamsik, Fabiano Santacroce och Daniele Mannini – säsongen 07/08. Hamsik innan säsongen och Santacroce och Mannini i januari.
Har ni hört det senaste om Romderbyt? Jo, den eviga staden har lyckats organisera VÄRLDENS MEST KOMPLICERADE BILJETTFÖRSÄLJNING!
Roma har skickat ut ett pdf-dokument på två fullskrivna sidor som förklarar de två olika faserna för försäljningen – två faser var för olika sektorer. Lazio är lite mer kortfattade.
Det mest anmärkningsvärda är väl det här: till Tevereläktaren kan bara säsongskortsinnehavare, barn under 14, äldre över 60 och kvinnor köpa biljetter.
Ja, ni läste rätt. Barn, kvinnor och gamla ska fylla den största läktarsektionen.
Diskriminering, anyone?
På resten av stadion finns det olika förturer för de med säsongskort på olika sektioner, och i Romas fall för de som hade säsongskort förra året eftersom klubben på det viset har hittat ett sätt att komma förbi la tessera del tifoso. Det är detta som det behövs ett tvåsidigt pdf-dokument för att förklara.
Men annars kan vem som helst köpa biljett i kurvorna, distinti och på Monte Mario.
Särskilt Lazio har extremt få säsongskortsinnehavare den här säsongen, och bara 7 till 8 000 väntas just nu köpa biljett till Tevereläktaren. Det är mindre än hälften av kapaciteten på den läktare som är mitt framför tv-kamerorna.
Det kan enligt Repubblica innebära förluster för hemmalaget Lazio på en halv miljon euro.
1. (1) Gasperini (Genoa)
Patron Preziosi kräver inte seger och inte heller oavgjort när Inter kommer på besök. Men, han kräver ett spel som får honom att tro på ett liv på den övre halvan av tabellen. Det spelet fortsätter att lysa med sin frånvaro och Mister Gasp lever på lånad tid.
2. (4) Marino (Parma)
Pasquale Marinos stora vänskap med klubbdirektören Pietro Leonardi är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är Leonardi helt säker på att Marino är rätt man. Å andra sidan får inte president Ghirardi få för sig att Leonardi skonar Marino bara för att de är så goda vänner.
3. (-) Ficcadenti (Cesena)
Först nykomling, sedan serieledare och nu sjunkbomb. Massimo Ficcadentis nya offensiva Cesena är helt plötsligt inte lika roligt längre.
4.(-) Iachini (Brescia)
Förlusterna radas upp och Gianluca Nani gör snart officiell entré som sportchef. Giuseppe Iachini känner flåset.
5. (2) D. Rossi (Palermo)
Mycket står på spel när Lazio capolista besöker Palermo. En förlust för de rosa skulle innebära att Delio Rossi ståtar med tre raka förluster. Det är aldrig att rekommendera. Allra minst när presidenten heter Zamparini.
In: Ficcadenti (3) och Iachini (4). Ut: Mihajlovic (3) och De Canio (5).
Här rankingen över direttore sportivo, de bästa sportcheferna i den italienska fotbollen, som kommer att diskuteras i Il CaC #39. Feel free att älta.
1. (-) Franco Baldini (England)
Il calcios vite riddare lyckades uppnå två mycket stora segrar. Ligatiteln 2001 och detroniseringen av Luciano Moggi som ré del mercato. Sedan tog Franco Baldini sitt pick och pack och lämnade landet. Först Real Madrid och sedan det engelska landslaget. Båda gångerna tillsammans med Fabio Capello.
F. Baldini lyckades med bedriften att bygga ett råstarkt Roma med ett flertal smarta köp och sedan vinna den där eftertraktade ligatiteln. Sedan tog Franco Sensis pengar slut och dottern Rosella var inte alls lika intresserad av att kriga mot makten på det sätt som fadern gjort.
Franco Baldini gick segrande ur calciopoli efter att tidigare själv ha klarat sig ur passaportopoli.
2. (-) Pantaleo Corvino (Fiorentina)
Pantaleo Corvino levererar det mesta som en sportchef skall. Il mago di Vérnole har sportslig, ekonomisk och social kompetens i överflöd. Det är bara på ett område som han inte levererar. Mittförsvaret.
Corvino har aldrig varit så ifrågasatt som han är idag. Fiorentina på sista plats och en spelartrupp som inte var tillräckligt bred. Men, är det Corvinos fel eller beror det på att luften gått ur ägarfamiljen Della Valles satsning. Jag är övertygad om att det handlar om det sistnämnda.
Corvino snodde Kuzmanovic framför nästan på Foschi. Zamparini blev vansinnig och Foschis karriär började gå utför.
3. (-) Marco Branca (Inter)
Massimo Moratti tycker om Marco Branca. Till en början förstod ingen varför han tog in den f d anfallaren i den krets som handhar Inters mercato. Nu förstår vi. 2003 var Inters mercato i händerna på direttore tecnico Gabriele Oriali och direttore sportivo Giuliano Terraneo. 2010 är det Branca, direttore area tecnica, och hans högra hand Piero Ausilio, direttore sportivo, som gäller.
Brancas Inter är tydligare och bättre än Orialis. Han höll dessutom José Mourinho stången och kontrade när portugisen ville lyfta in för många av sina egna spelare i laget. Visst, Mourinho fick Quaresma. Men, han fick inte Carvalho och Deco. Branca har visat att han vet hur man sätter upp och bemannar en organisation, både scouting, fotbollsutbildning av unga spelarna och konstruktion av A-laget. Vackert så.
Tenere faccia.
4. (-) Pierpaolo Marino (-)
Mångsysslaren Pierpaolo Marino är en utmärkt klubbdirektör som är mycket duktig på att scouta talanger. Han är inte lika duktig på att ansa spelartruppen. Det var det sistnämnda som till slut fällde honom. Aurelio De Laurentiis tålamod tröt och Marino fick ge sig av från Napoli. Det blir inte lätt att få ett nytt jobb. Marino är en sportchef av den kalibern att han inte kan ta vad som helst. Vad sägs om ett kapsejsat Sampdoria eller ett nytt Roma?
Mr Tullio. Non contento con Pierpaolo.
5. (-) Pietro Lo Monaco (Catania)
Pietro Lo Monaco är den tidigare chefsscouten i Udinese som tog ett kliv upp och blev sportchef och klubbdirektör. Efter två år i Brescia styrde han kosan söderut och tog sig an Antonino Pulvirentis önskan att ta plats i fotbollen. Först i Acireale och sedan i Catania.
Senvåren 2004 sålde familjen Gaucci via Guido Angelozzi (se plats 14) Catania till Pulvirenti och Lo Monaco skred till verket. Två säsonger i Serie B och sedan uppflyttning till högsta serien. Och där har man stannat kvar, mot alla odds. började med en ekonomiskt hårt ansatt klubb i Serie B. Säsongens Catania gör sin femte raka säsong i Serie A. Det säger det mesta och är betyget på den stenhårde Lo Monacos färdigheter.
Men, det finns frågetecken. Lo Monaco viker aldrig en tum och skaffar sig fiender lite överallt. Inte minst bland de journalister som täcker hans Catania. Jag sätter alltså ett frågetecken för hans sociala kompetens. Jag konstaterar också att han satsar allt på ett kort när det gäller spelarrekrytering. Det är Argentina som gäller och det arbetas med Maradonas gamla agent Jorge Cysterspiler som är den som ansvarar för scouting och förmedling av spelare. Alla ägg i en korg? Lo Monacos instinkt säger honom att han kan bryta mot den regel som säger att du som sportchef inte skall göra dig alltför beroende av en eller ett fåtal agenter.
Den ekonomiska kompetensen är det inget fel på. Lo Monaco köper billigt och säljer dyrt. Och han får sälja till de större klubbarna. Dagens Catania, som snart kan inviga klubbens nya träningscenter, är värt oerhört mycket mer pengar än sommaren 2004.
Lo Monaco non e amico di Mourinho.
6. (-) Giovanni Sartori (Chievo Verona)
Efter avslutad spelarkarriär blev Giovanni Sartori först personlig rådgivare till pappa Luigi Campedelli och efter dennes bortgång sportchef under sonen Luca. Efter den omedelbara uppflyttning från Serie C1 till Serie B bidade Sartoris och Luca Campedellis Chievo Verona sin tid.
Duons långsiktiga arbete bar mycket oväntad frukt efter sju år i Serie B. Kvarterslaget helt i skuggan av stadens stolthet Hellas Verona, vann uppflyttning till Serie A och lyckades etablera sig. Sex raka säsonger i högsta serien fick ett slut våren 2007. Kanske betalde man till slut priset för att Campedelli tappat sugen och varit nära att sälja klubben i januari 2005 och att Sartori varit sugen på en flytt till Torino året därpå. Att Sartori till slut gav den nytillträdde Urbano Cairò nobben visar på fingertoppskänsla. Den som handlar om hur länge man skall stanna på en post och om och när man skall flytta.
Comebacken var tydlig. Chievo Verona rasade inte samman, utan såg till att Serie B-vistelsen bara blev en säsong. Säsongens Chievo Verona gör nu sin tredje raka säsong i klubbens andra Serie A-sejour. Fantastiskt. Italiens sjätte bästa sportchef fortsätter att leverera. Poäng i Serie A och en scouting som räcker långt. Nu senast Danilo Pagni som ny scout-ansvarig för södra Italien.
”Speriamo di aver lavorato bene”. Come no?
7. (-) Giuseppe Marotta (Juventus)
Giuseppe Marotta är duktig på att vinna sina presidenters förtroende. Från Colantuoni i Varese och via bl a Zamparini i Venezia och ända fram till Garrone i Sampdoria. Men, hur är det egentligen med Andrea Agnelli? Marotta valdes av klubbledningen med den allsmäktige Jean-Claude Blanc i spetsen. Ett val som tolereras av av Agnelli, men inte så mycket mer.
För A. Agnelli vet att Marotta är en ds/dg da alta provinciale och inte så mycket mer. En rak 4-4-2 med ivrigt kantspel och total uppbackning av tränaren. Så har den förutsägbare Marotta alltid arbetat och så kommer han alltid att arbeta.
Ottimisti per il futuro. Ma lui non ha un futor nella Juve di Andrea Agnelli …
8. (-) Walter Sabatini (Palermo)
Det finns ingen talent scout som är vassare än Walter Sabatini. Men, hur är det egentligen med resten? Den sportsliga kompetensen man bl a visar genom att bygga ett lag som fungerar både defensivt och offensivt? Den sociala kompetensen man bl a visar genom att tolka sin plats i näringskedjan? Det känns som om att Sabatini inte kommer att få till något tight mittförsvar i Palermo och det känns som om att Sabatini är lite för mycket Moggi för sitt eget och klubbens bästa.
Walter Sabatini senza toscano.
9. (-) Gianluca Petrachi (Torino)
Sportslig kompetens, ja. Ekonomisk kompetens, ja. Social kompetens, nja. Gianluca Petrachi är oerhört direkt och vill vara den som bestämmer. Och får han göra det fullt ut så har det stora förutsättningar att bli bra.
Det är det där ”fullt ut” som ställer till det. Petrachi gick arbetslös i mer än en säsong efter succén i Pisa, där han på tre säsonger tog klubben från sista plats i Serie C1 till play off-final till Serie A.
Petrachi a cena.
10. (-) Riccardo Bigon (Napoli)
Han jobbar i skuggan av starka presidenter. Extra starka presidenter. Först Lillo Foti (Reggina) och nu Aurelio De Laurentiis. Bigon var en kandidat när De Laurentiis skulle byta från P. Marino (se plats 4) till en mindre maktsugen och inte så mätt sportchef. Sensibile (se plats 15) var en annan.
Bigon är ingen vän av stora ord. Han gillar att jobba under radarn och söker inte uppmärksamhet i onödan. Bigons förhandling som ledde fram till köpet av Edinson Cavani är ett bra exempel på hur gamle Napoli-tränaren Alberto Bigons son arbetar.
12. (-) Giorgio Perinetti (Siena)
Går ränder ur? Svaret på den frågan bestämmer hur man ser på Giorgio Perinetti. En gång l’uomo di Moggi, sempre l’uomo di Moggi?
Perinetti började med över ett årtionde i Roma, där han och Lucky Luciano fattade tycker för varandra. Det tog honom till Napoli, innan familjen Sensi kallade honom tillbaka till basen och lät honom ägna sig åt både Palermo och Roma. Sedan föll täcket och det blev Moggi för hela slanten – Juventus, Como, Palermo, Roma, Napoli, Roma igen, Siena, Bari och Siena igen. Märk väl att Perinetti är inne i både Roma och Palermo när kriget mellan Sensi och Moggi rasar som värst.
Perinettis utmärkta kontakter i Siena (Monte dei Paschi di Siena) har gjort att det är han som sköter Massimo Mezzaromas Siena. Kanske är det så att framtidens Roma-klubbledning generalrepeterar där uppe i Toscana …
Perinetti ancora una volta a Siena.
13. (-) Sean Sogliano (Varese)
Sean Sogliano är en one club-diesse. Han är fortfarande ung och har bara arbetat i Varese, som en gång tillhörde hans far Riccardo. Sean har inte längre sin pappa som ägare, men använder honom självklart som rådgivare. En annan känd son kan också knytas till det som görs i det Varese som på sex säsonger tagit sig från Serie D till Serie B. Alessandro Moggi …
I Varese säger man att Sogliano påminner om Capozucca (se plats 18) i sitt sätt att hantera laget. Kritisera och muntra upp. Bastone e carota.
Autogol di Riccardo nel derby Varese-Como.
14. (-) Guido Angelozzi (Bari)
Guido Angelozzi är en pålitlig arbetare i il calcio-trädgården. Efter Leonzio, Andria och Reggiana blev det familjen och Catania, Perugia, Catania igen och det misslyckade försöket att ta över Napoli. Sedan tog han över och sportchefade Lecce post Corvino. Under sin tid i Lecce fick Angelozzi utstå hård kritik för att vara Corvinos man och hösten 2009 fick han gå.
Bari blev ny klubbadress. Där har il catanese städat upp i och förstärkt det lag som Perinetti (se plats 12 byggt upp genom ett mycket (och alldeles för?) nära samarbete med gamla GEA-spelaragenter som Franco Zavaglia.
Angelozzi: Voleva questa squadra dai tempi di Andria.
15. (-) Pasquale Sensibile (Novara)
Kometkarriären är ett faktum. Pasquale Sensibile är sportchefen på allas läppar efter att han under sin första säsong vid rodret i Novara vunnit uppflyttning till Serie B och i skrivande stund leder densamma på ett övertygande sätt.
Pasquale är son till Aldo Sensibile, spelaren som blev tränare som blev sportchef. Sonen har stora förutsättningar att få arbeta i en helt annan typ av klubbar än vad pappa gjorde som sportchef. Aldos Castel di Sangro och Brindisi kan bli en Serie A-klubb på övre halvan om Pasquale fortsätter att sköta sina kort. Det gäller att inte dra rätt växlar på Novaras framfart. Pasquale ser ut att ha gjort ett klokt tränarval i Attilio Tesser, men man måste komma ihåg att han än så länge bara gjort lite drygt en säsong i klubben. Det måste storma lite också … En bra diesse programmerar för framtiden och levererar över tid. Vediamo …
Pasquale Sensibile för lite drygt ett år sedan. Då nya i Serie C1. Nu capolista Serie B.
16. (-) Pietro Leonardi (Parma)
Lucky Luciano tog honom till Juventus som ansvarig för ungdomsverksamheten. En nyckelposition. Pietro Leonardi har sedan gått vidare och betat av klubbdirektörsposter i Reggiana, Udinese två gånger om och nu Parma.
Leonardi har nått sitt absoluta max. I Udinese surfade han vidare, låt vara skickligt, på det jobb som gjorts av företrädaren Marino och det jobb som hela tiden görs av il patron Giampaolo Pozzo. Han visade dessutom dåligt omdöme när han kastade sig in i Cisco Roma-äventyret 06/07. Leonardis byte av en stabil Guidolin mot en klart mindre stabil Marino talar inte heller till hans fördel. Men, han vinner sina presidenters förtroende. Först Pozzo gånger två och nu Ghirardi. Social och ekonomisk kompetens betydligt vassare än den sportsliga kompetensen.
Il maestro di Moggi e il maestro di Leonardi.
17. (-) Rino Foschi (Padova)
Rino Foschi föll i onåd hos presidente Zamparini och har sedan dess försökt få karriären på rätt köl igen. Ett kort inhopp i Genoa följdes av ett tydligt misslyckande i Torino, som slutade med att han blev utmanövrerad av Petrachi (se plats 9). Nu är det Padova som gäller. Inte Bari. Inte Bologna. Inte Atalanta. Padova. Sydamerikaexperten Foschis karriär sjunger på sista versen. Det hindrar inte att säsongens Padova kan göra riktigt bra ifrån sig.
Foschi si accasa a Padova.
18. (-) Stefano Capozucca (Genoa)
En evighet i Varese, en kort och intensiv sejour i Ternana och sedan 04/05 en av många klubbdirektörer i casa Preziosi. Stefano Capozucca är duktig på att hitta spelare och duktig på att förhandla. Men, han väger lätt i jämförelse med de två presidenter han arbetat åt senast. Alltför lätt.
Tartarughe Ninja. Piu o meno lo stesso numero di persone che l’uomini mercato a Genoa – Preziosi I, Preziosi II, Capozucca, Berta …
19. (-) Gianluca Nani (-)
Utmärkt talent scout. Inte så mycket mer. Förutom då svärson i casa Corioni.
Corioni och Nani. Svärfar och svärson. Ni hör att det inte blir något med Nanis vän Zola …
Ointresset för Calciopoli i Sverige är tydligen monumentalt, även, eller särskilt, hos landets Italienexperter. Det verkar ju så. Kristian till exempel, vill bara provocera med sin lilla teori om att hela härvan handlar om en maktkamp inom Fiat. Mats Lerneby låter honom hållas och inte ens Erik Niva har något att säga om saken. Inte heller jag själv eller Thomas har tydligen lust att svara.
Och när kvällstidningarnas två utsända Serie A-korrespondenter upptäcker att Zlatan inte ska vittna i rättegången – då ägnar de sig såklart åt sightseeing i Neapel istället för att gå dit.
Den som tog sig till Centro direzionale i Neapel i tisdags och lyssnade på rättegången hade fått höra matematiklärarinnan Francesca Beccacece vittna istället för Zlatan. Hon var Della Valles vittne, och berättade om varför det oavgjorda resultatet i den berömda matchen Lecce–Parma inte var avgörande för om Fiorentina skulle klara sig kvar i Serie A eller inte, den där avlyssnade säsongen 2004-2005.
Som om det spelade nån roll. När det finns femtioelva olika samtal mellan domarbasar, Massimo De Santis, vice ordföranden för fotbollsförbundet, Della Valle, som talar om oron inför matchen och hur den fixades till – då är såklart uppsåtet avgörande och inte någon superkomplicerad matematisk uträkning år efteråt. Uppsåtet!
