Jaha ragazzi, nu har den här tredjedelen av Il CaC börjat bojkotta fotboll igen. Det hände ungefär när David Pizarro kördes ut från planen på Olimpicos lilla golfbil, utbuad av sin egen jävla publik.
Däremot gillar jag italiensk tv fortfarande. Igår började ”Ballando con le stelle”, ”Let’s Dance” alltså. Men jag hejar såklart varken på Christian Panucci…
.
.
… eller Paolo Rossi…
.
.
… utan på Tor Bella Monacas egen romanista till simdrottning: la Pupona Alessia Filippi. Eller Spider-Alessia.
Underläge med två mål, men säsongens Lecce ger sig inte. Munari revanscherar sig stort för den dåliga markeringen vid Zobolis 2-0-mål. Först assist fram till Corvias 2-1 och sedan själv 2-2 efter en raid ute till vänster.
Palermo och Roma visade inte karaktär. Eller dålig karaktär.
Vad Fiorentina gjorde borta mot Bari kan vi bara spekulera i. Sportcheferi, kanske …
David Pizarro lämnade Olimpico på bår med en knäskada som i alla fall var så illa att den chilenske mittfältsvakthunden grät. Mister Ranieri kanske inte hade så fel ändå när han inte spelade Pizarro med hänvisning till skada.
Mister Rossi fortsätter att inte sätta försvaret och hela Palermo vibrerar. Han kan bättre än så och det vet Zamparini. Slutsatsen är given. Han gör det för att jävlas …
Det kan också bli så att Zamparini verbalt låter förstå att det får räcka nu. Han satsar, men blir förnedrad och lämnar.
Inte bra för Lecce, men bra för fotbollen i Mezzogiorno.
Maix López ser till att det står 1-1 istället för 0-1 när Mister Simeones hårt ansatt Catania tar emot Genoa.
Tränarbytet, från Giampaolo till Simeone, har än så länge givit tveksamt resultat. I alla fall resultatmässigt.
Det vore absurt om Catania, som ser starkare ut som klubb än någonsin, på allvar drogs in i nedflyttningsstriden. Klubbdirektör Lo Monaco har gjort vad han kan för att vända trenden, tränarbyte och en mycket stark mercato.
Det fanns ett ännu viktigare val att göra för Juventus ägarfamilj Agnelli än det som tog Jean-Claude Blanc till Juventus topp.
Det som handlade om vem som skulle ta familjens FIAT in i framtiden i bilindustri där konkurrensen bara hårdnar och marginalerna bara krymper.
Lillebror Umberto Agnelli var den som en gång såg till att Sergio Marchionne gjorde entré i FIAT.
Umberto var också den som en gång fick ta över taktpinnen i Juventus efter att storebror Giovanni ”L’avvocato” Agnelli satt klubben i händerna på Luca Montezemolo med bedrövligt resultat som följd.
Montezemolo har alltså varit med om att segla Juventus på grund två gånger. Inte en gång. Två. Först som kapten på skutan, sedan som rådgivare.
Umberto släppte in Marchionne och Montezemolo släppte upp honom. Han lät den italienske kanadicken få allt större utrymme och verkar där ha stått för en fingertoppskänsla han inte varit i närheten av i fotbollen.
Fast pengarna till fotbollen kommer ju ursprungligen från bilarna och kommer att fortsätta att göra så. Såklart. Kanske.
Vi vet inte. I Italien finns uttrycket ”non c’e due senza tre”, för att visa att det som hänt två gånger också kommer att hända en tredje. Juventus supportrar får sätta sitt hopp till det svenska ”tredje gången gillt”, som säger att det som inte gått bra två gånger faktiskt kommer att gå bra den tredje. Juventus har helt enkelt inte råd med ännu ett Juventus Champagne eller ännu en Blanc-med-all-makt …
