Det går att se på Sveriges seger mot Moldavien på två olika sätt. Det går att vara nöjd eftersom Sverige vinner trots att man spelar sådär och det går att vara missnöjd eftersom det såg knackigt ut spelmässigt.

Förbundskapten Hamrén tar in båda, men fokuserar såklart på det förstnämnda. Sverige vinner relativt säkert mot ett svårspelat Moldavien, som inte släpper in speciellt många mål. Sverige gör två mål, trots att man missar en straff, och vinner. Både Hamrén och lagkapten Ibrahimovic konstaterade efter matchen att det är en ”kvalitet att vinna, trots att man inte spelar på topp”. Helt rätt. Det går absolut att se 2-1 mot Moldavien som bevis, eller i alla fall ett delbevis, på att lagbygget är på rätt väg och att en vinnarkultur odlas.

Den spelmässiga knackigheten ger Hamrén problem. Han har ju lovat att hans Sverige skall prestera resultat OCH spel. Hamréns Sverige skall orka och kunna föra spelet mot både svagt och riktigt bra motstånd. Nu orkade hans manskap inte ens att föra spelet mot Moldavien, som såklart inte går att räkna som det riktigt bra motstånd spel också skall kunna föras mot.

Jag är övertygad om att Sverige hade orkat och kunnat föra spelet med Anders Svensson på planen. Eflsborgs mittfältsankare är lika med bolltempo, säker bolldistribution och ett säkert defensivt arbete. Det är inte Kim Källström, som bara blir tyngre och tyngre för varje dag och match som går. Kims vänsterfot är bra, men resten? Sveriges oförmåga när Anders Svensson inte finns på planen oroar.

Vem skall hålla i taktpinnen i detta blågula landslag efter Anders Svensson?

Monsieur Källström är bara ett åldersmässigt svar på den frågan. Spelmässigt går det inte. Rasmus Elm har bolltempot och känslan, men saknar massor av rutin i en position där rutin är a och o. Man blir onekligen oerhört nyfiken på den defensive mittfältare som Hamrén säger sig ha hittat.

Det finns även frågetecken på mittfältets kanter.

Hamrén var nöjd med Emir Bajramis inledning på matchen och tyckte att Sebastian Larsson har en hög lägstanivå. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan vara nöjd om man accepterar att Bajrami snurrar och snurrar här och nu, bara för att bli mer konkret i framtiden. Det går snabbt och runt-runt, men avslut och avgörande passningar lyser med sin frånvaro. I mars 2011 är frispark eller hörna maxutfallet när Bajrami snurrar fram på sin vänsterkant. Hamréns satsning på honom är en satsning på en tro på ett mer konkret spel i framtiden. Vår förbundskapten tror en sak, jag tror en annan.

Ju mindre vi talar om Sebastian Larssons insats på högerkanten, desto bättre. Hamrén var skicklig som lät Premier League-proffset stanna kvar på planen efter alla bolltapp och belönades för det med en tåfjutt fram till 2-0. Men, Larsson är inte med i landslaget för att leverera tåfjuttar i offensivt straffområde. Kreativt samspel med Lustig, precisa inlägg och avgörande passningar fram till anfallet är det som gäller. En tåfjutt gör ingen högerbreddare.

Den nykomponerade backlinjen var Hamréns ljus i tunneln. Det såg inte alls så dumt ut i det där mittförsvaret där man alltid ska vara orolig när firma Mellberg & Majstorovic inte finns att tillgå. Men, det ljuset räcker inte alls. Hamrén har ju lovat mer. Mycket, mycket mer …

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Real Madrid vinner säsongens Champions League. Den fantastiske Harry Redknapp och hans Spurs kommer inte att kunna ändra på den saken.

Man gör det tack vare José Mourinho. Ingen läser situationen, ingen står upp som den portugisiske demontränaren och ingen är så duktig på att sniffa fram situationer där det finns omständigheter som gör att det går att växla upp. En föregående tränarregim som inte var uppgiften mogen och ett sportsligt misslyckande är ingångsvärden som blodhund Mourinho vet att hitta.

Företrädaren Pellegrini var aldrig i närheten av att räcka i Real Madrid. Chilenaren var alltför snäll, naiv och osjälvständig. Real Madrids välklädda och mäktiga direktion kunde göra som den ville. De åt upp honom. I Real Madrid gäller det att fylla ut kostymen och det gäller att ta för sig.

Mourinho fyller ut kostymen och tar för sig. Portugisen gör tvärtom mot Pellegrini. I ett mycket uppmärksammat chicken race vägrade han kubbdirektör Jorge Valdano det tillträde till omklädningsrummet han vant sig vid. Det är en krigsförklaring mot en mäktig och väldigt omtyckt direktör. Mycket mer omtyckt än vad portugisen någonsin kommer att bli. Mourinho har aldrig varit en övning i att bli omtyckt. Inte utanför omklädningsrummet, där han är älskad. Där utanför är det presidentens öra och en tillräckligt bra relation till övriga organisationen som gäller.
Mourinho vinner CL – Fotboll – Champions League

Inbördeskriget gör Mourinhos sejour i klubben kortare, men det ger honom också de rätta förutsättningarna för att sejouren skall bli framgångsrik.

Vad är då framgångsrik i säsongens Real Madrid? Ligan? Gärna ligaseger, men inte nödvändigtvis. Champions League? Det är den som gäller för klubben med den stoltaste Europacup/CL-historien av alla. Mourinho får helt enkelt inte fallera där och allt annat än semifinal är det misslyckande som gör honom till ett alltför lätt byte för de Madrid-direktörer som väntar på att sätta kniven i ryggen på honom.

Kulorna i Nyon har sagt sitt och det är dags för andra kulor att tala. Mourinho har dem och är dessutom så kallt beräknande att han klarar hur heta situationer som helst. Kallt beräknande, men inte alltför avvaktande och passiv, och colhões, men inte alltför hybris-dumdristig. Tränare kommer helt enkelt inte bättre rustade än så. Ingen oplanerad irriterad-på-Solbakken-tappa-fattning där inte …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Roman Abramovich förälskade sig under en match på Old Trafford, ägde själv en fotbollsklubb några månader senare och ändrade för alltid fotbollskartan.

Den stormrike ryssens agerande var smart och klokt. Rent sportsligt har han belönats i vunna titlar med sitt nya Chelsea. Viktigast är dock det faktum att han såg till att bli en av de oligarker som fick tummen upp av Vladimir Putin. Det gick ju inte bara att bura in en oligark som tagit sig någonstans i världens mest uppmärksammade sport. Det gick ju inte lika bra för Chodorkovskiy eller för Abramovich gamla partner Berezovsky.

Det är mot denna frihet som Abramovitch investering i Chelsea skall ses. 7-8 miljarder och ett hus i Belgravia för att inte skaka galler i Sibirien. Allt har sitt pris.

Abramovich visade direkt efter sin fotbollsentré att han också vet att sätta pris på kunskap och färdigheter han själv inte besitter. Han värvade personer utanför planen, som i sin tur värvade klokt på planen. Det såg ut så och det var också så. I alla fall på kort och medellång sikt.

Men, något hände sommaren 2007. Vi har facit i hand. Där och då var det inte alls säkert att det som hände verkligen var så dåligt eller skulle komma att påverka så mycket. Abramovichs personlige vän Avram Grant gjorde entré som fotbollsansvarig, Director of Football, en roll som José Mourinho inte kunde acceptera. Sedan har det bara fortsatt. Chelsea må ha levererat på planen, men det som skulle bli klubbens framtid har inte gått som det skulle.

Chelsea har inte lyckats fylla på med egna produkter och är idag än mer beroende av det gamla garde som nu blivit alltför gammalt. Och helt plötsligt kan vi sätta frågetecken för väldigt mycket. Var det så att Terry och Lampard bara råkade finnas där och då? Visst, duon valdes ut för att bilda ryggrad tillsammans med Cech och Drogba och Chelsea skall ha credd för det. Men, råkade antyder inte så lite att Chelsea inte hade haft förmågan att hitta duon om den inte redan varit innanför dörren. Efter det initiala ryggradsvalet och den initiala transferstormen har man slagit av på takten och saker och ting har gått i stå. Romans Chelsea har trampat vatten.

När det såg som stelast ut sprattlade Abramovitch till rejält. Fernando Torres för 50 miljoner pund och tid för Abramovich att fundera på nästa steg.

Managerval är alltid en utmärkt indikator (på allt). José Mourinho, Abramovichs initiala val efter köpet av Chelsea, var det sportsligt briljanta och modiga valet som gav ryssen den respekt och den prestige han sedan har varit lite för intresserad av att bara förvalta. ”Big Phil” Scolari, Hiddink och Ancelotti har handlat lite för mycket om hur saker och ting ser ut i andras ögon och inte så mycket om att utveckla. Vad handlade då utnämningen av Grant om? Det var en gammal klassisk övning i att fursten berättar för undersåten och alla som vill höra på att ingen är så viktig att denne inte kan ersättas.

Resultatet i kvällens match mot FCK på Parken är jätteintressant. Men, inte bara det omedelbara, kortsiktiga resultatet utan de slutsatser som Abramovich drar efter att hans mångmiljardbygge gått upp mot det väldigt mycket mindre FCK. Abramovich lite mindre intresserad, precis lika mycket intresserad eller mer intresserad efter en kväll på Parken?

Det vore oerhört spännande om Abramovich hittade tillbaka och åter gjorde sitt Ni-slipper-ut-ur-fängelset-Chelsea till en klubb som gör smarta och modiga val. Superintressante André Villas Boas (Porto) som ny tränare och någon-annan-än-just-nu-lediga-Beguiristain som ny sportchef i en duo som tar upp kampen mot Sir Alex, Monsieur Wenger och firma Gould & Marwood i shejkernas City.

Det skulle bli en härlig fight där Ryssland, ryska råvaror och rysk politisk stabilitet kan bli Abramovich trumfkort. Amerikanerna lever ju på lånade pengar och araberna på lånad tid. Den gamle plastankstillverkaren Abramovich har istället egna pengar och är utvald till representant för ett politiskt system som inte ser ut att ändras i första taget.

Han är det är han eftersom han för lite drygt sju år sedan var smart nog att investera lite drygt 2 miljarder i ett Chelsea som aldrig vann. Abramovich och Chelsea kommer alltid att handla mer om att inte skaka galler i Sibirien än om något annat. Den ändrade fotbollskartan är grädden på moset. Eller löken på laxen …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.