månadsarkiv: mars 2011

Hamrén har lovat oss mycket mer

Det går att se på Sveriges seger mot Moldavien på två olika sätt. Det går att vara nöjd eftersom Sverige vinner trots att man spelar sådär och det går att vara missnöjd eftersom det såg knackigt ut spelmässigt.

Förbundskapten Hamrén tar in båda, men fokuserar såklart på det förstnämnda. Sverige vinner relativt säkert mot ett svårspelat Moldavien, som inte släpper in speciellt många mål. Sverige gör två mål, trots att man missar en straff, och vinner. Både Hamrén och lagkapten Ibrahimovic konstaterade efter matchen att det är en ”kvalitet att vinna, trots att man inte spelar på topp”. Helt rätt. Det går absolut att se 2-1 mot Moldavien som bevis, eller i alla fall ett delbevis, på att lagbygget är på rätt väg och att en vinnarkultur odlas.

Den spelmässiga knackigheten ger Hamrén problem. Han har ju lovat att hans Sverige skall prestera resultat OCH spel. Hamréns Sverige skall orka och kunna föra spelet mot både svagt och riktigt bra motstånd. Nu orkade hans manskap inte ens att föra spelet mot Moldavien, som såklart inte går att räkna som det riktigt bra motstånd spel också skall kunna föras mot.

Jag är övertygad om att Sverige hade orkat och kunnat föra spelet med Anders Svensson på planen. Eflsborgs mittfältsankare är lika med bolltempo, säker bolldistribution och ett säkert defensivt arbete. Det är inte Kim Källström, som bara blir tyngre och tyngre för varje dag och match som går. Kims vänsterfot är bra, men resten? Sveriges oförmåga när Anders Svensson inte finns på planen oroar.

Vem skall hålla i taktpinnen i detta blågula landslag efter Anders Svensson?

Monsieur Källström är bara ett åldersmässigt svar på den frågan. Spelmässigt går det inte. Rasmus Elm har bolltempot och känslan, men saknar massor av rutin i en position där rutin är a och o. Man blir onekligen oerhört nyfiken på den defensive mittfältare som Hamrén säger sig ha hittat.

Det finns även frågetecken på mittfältets kanter.

Hamrén var nöjd med Emir Bajramis inledning på matchen och tyckte att Sebastian Larsson har en hög lägstanivå. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan vara nöjd om man accepterar att Bajrami snurrar och snurrar här och nu, bara för att bli mer konkret i framtiden. Det går snabbt och runt-runt, men avslut och avgörande passningar lyser med sin frånvaro. I mars 2011 är frispark eller hörna maxutfallet när Bajrami snurrar fram på sin vänsterkant. Hamréns satsning på honom är en satsning på en tro på ett mer konkret spel i framtiden. Vår förbundskapten tror en sak, jag tror en annan.

Ju mindre vi talar om Sebastian Larssons insats på högerkanten, desto bättre. Hamrén var skicklig som lät Premier League-proffset stanna kvar på planen efter alla bolltapp och belönades för det med en tåfjutt fram till 2-0. Men, Larsson är inte med i landslaget för att leverera tåfjuttar i offensivt straffområde. Kreativt samspel med Lustig, precisa inlägg och avgörande passningar fram till anfallet är det som gäller. En tåfjutt gör ingen högerbreddare.

Den nykomponerade backlinjen var Hamréns ljus i tunneln. Det såg inte alls så dumt ut i det där mittförsvaret där man alltid ska vara orolig när firma Mellberg & Majstorovic inte finns att tillgå. Men, det ljuset räcker inte alls. Hamrén har ju lovat mer. Mycket, mycket mer …

DiBenedetto har landat. Here we go again …

Thomas DiBenedetto har landat.


DiBenedetto: Forza Roma!

Det har pratats länge om Roma och Sensi. Det har pratats länge om den där sista striden som blivit så utdragen på ett väldigt typiskt italiensk sätt. Det kan vara så att det finns pengar och det kan vara så att pengar är slut. Det är andra saker som avgör saker.

Det känns som om en försäljning var som närmast där 2004. Soros et al som följde sedan kändes aldrig riktigt hett. Inte i min bok.

I ett program nära dig (inte bloggens egna) har jag givit DiBenedetto max 2 år på sig att bli körd på porten. Om han nu blir insläppt …

Vi minns andra landningar. Såklart. Landningar som borde göra romanisti väldigt nervösa.


Timothy Barton. Il texano dansade en sensommar där i alta Puglia.

/Borell

Il vecchio patron ascolano ha costruito Via del Mare

Appropå Ascoli.

Det är Costantino Rozzi som gäller där vid foten av bergen. Inte nog med att han förde sitt Ascoli till framgångar som ingen trott var möjligt. Serie A 74/75. Han byggde också Lecces arena Via del Mare.

Och i Benevento, Campobasso och, såklart, Ascoli Piceno. Che bello il poker di Rozzi!


Constantino Rozzi. Resta in pace …


Chi non salta è anconetano …


Via del Mare. Med Eye of the Tiger.
Un altro giallorosso …

/Borell

Ascoli vs Torino – svolta possibile, possibile la svolta …

Vi ger oss inte. Aldrig.

Toro ger sig aldrig. Och vår vän Petrachis Torino ger sig inte, trots att presidente Cairò förnedrat både honom och Papadopulo, il lecceses val som ersättare till mister Lerda.

Ascoli vs Torino och ännu en möjlighet att få ordning på mardrömssäsongen.

Ascoli är en fantastisk resa att göra för oss som älskar il calcio.

Staden är underbar där vid foten av bergen.

Stadion är härligt Serie B-ig med mycket cement. Det blir alltså jävligt kallt framåt kvällen. Ascolis stadio Del Duca är, tillsammans med den i Ancona, den överlägset kallaste stadion jag någonsin varit på. Om vi inte räknar de där arenorna på den toskanska landsbyggden som används i Coppa Carnevale i Viarregio …

Dunk-dunk-tåget (diesel?) från San Benedetto del Tronto in till Ascoli Piceno sållar agnar från vetet. Och kommer fram i tid till skillnad från en del andra tåg i en del andra länder.


Från San Benedetto del Tronto till Ascoli Piceno.


Disco no problem! Come no …

Avanti Toro!

/Borell

Il Calcio al Corso #60 – Roma all’americana e Totti spacca il CaC

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell Thomas Wilbacher, Daniel Hamilton och Odysseus Toro Zacharopoulos.
Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Se programmet här:

DEL 1:

DEL 2:

DEL 3:

DEL 4:

DEL 5:

Mourinho, kulorna och kylan

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Real Madrid vinner säsongens Champions League. Den fantastiske Harry Redknapp och hans Spurs kommer inte att kunna ändra på den saken.

Man gör det tack vare José Mourinho. Ingen läser situationen, ingen står upp som den portugisiske demontränaren och ingen är så duktig på att sniffa fram situationer där det finns omständigheter som gör att det går att växla upp. En föregående tränarregim som inte var uppgiften mogen och ett sportsligt misslyckande är ingångsvärden som blodhund Mourinho vet att hitta.

Företrädaren Pellegrini var aldrig i närheten av att räcka i Real Madrid. Chilenaren var alltför snäll, naiv och osjälvständig. Real Madrids välklädda och mäktiga direktion kunde göra som den ville. De åt upp honom. I Real Madrid gäller det att fylla ut kostymen och det gäller att ta för sig.

Mourinho fyller ut kostymen och tar för sig. Portugisen gör tvärtom mot Pellegrini. I ett mycket uppmärksammat chicken race vägrade han kubbdirektör Jorge Valdano det tillträde till omklädningsrummet han vant sig vid. Det är en krigsförklaring mot en mäktig och väldigt omtyckt direktör. Mycket mer omtyckt än vad portugisen någonsin kommer att bli. Mourinho har aldrig varit en övning i att bli omtyckt. Inte utanför omklädningsrummet, där han är älskad. Där utanför är det presidentens öra och en tillräckligt bra relation till övriga organisationen som gäller.
Mourinho vinner CL – Fotboll – Champions League

Inbördeskriget gör Mourinhos sejour i klubben kortare, men det ger honom också de rätta förutsättningarna för att sejouren skall bli framgångsrik.

Vad är då framgångsrik i säsongens Real Madrid? Ligan? Gärna ligaseger, men inte nödvändigtvis. Champions League? Det är den som gäller för klubben med den stoltaste Europacup/CL-historien av alla. Mourinho får helt enkelt inte fallera där och allt annat än semifinal är det misslyckande som gör honom till ett alltför lätt byte för de Madrid-direktörer som väntar på att sätta kniven i ryggen på honom.

Kulorna i Nyon har sagt sitt och det är dags för andra kulor att tala. Mourinho har dem och är dessutom så kallt beräknande att han klarar hur heta situationer som helst. Kallt beräknande, men inte alltför avvaktande och passiv, och colhões, men inte alltför hybris-dumdristig. Tränare kommer helt enkelt inte bättre rustade än så. Ingen oplanerad irriterad-på-Solbakken-tappa-fattning där inte …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Köpa Chelsea eller skaka galler i Sibirien

Roman Abramovich förälskade sig under en match på Old Trafford, ägde själv en fotbollsklubb några månader senare och ändrade för alltid fotbollskartan.

Den stormrike ryssens agerande var smart och klokt. Rent sportsligt har han belönats i vunna titlar med sitt nya Chelsea. Viktigast är dock det faktum att han såg till att bli en av de oligarker som fick tummen upp av Vladimir Putin. Det gick ju inte bara att bura in en oligark som tagit sig någonstans i världens mest uppmärksammade sport. Det gick ju inte lika bra för Chodorkovskiy eller för Abramovich gamla partner Berezovsky.

Det är mot denna frihet som Abramovitch investering i Chelsea skall ses. 7-8 miljarder och ett hus i Belgravia för att inte skaka galler i Sibirien. Allt har sitt pris.

Abramovich visade direkt efter sin fotbollsentré att han också vet att sätta pris på kunskap och färdigheter han själv inte besitter. Han värvade personer utanför planen, som i sin tur värvade klokt på planen. Det såg ut så och det var också så. I alla fall på kort och medellång sikt.

Men, något hände sommaren 2007. Vi har facit i hand. Där och då var det inte alls säkert att det som hände verkligen var så dåligt eller skulle komma att påverka så mycket. Abramovichs personlige vän Avram Grant gjorde entré som fotbollsansvarig, Director of Football, en roll som José Mourinho inte kunde acceptera. Sedan har det bara fortsatt. Chelsea må ha levererat på planen, men det som skulle bli klubbens framtid har inte gått som det skulle.

Chelsea har inte lyckats fylla på med egna produkter och är idag än mer beroende av det gamla garde som nu blivit alltför gammalt. Och helt plötsligt kan vi sätta frågetecken för väldigt mycket. Var det så att Terry och Lampard bara råkade finnas där och då? Visst, duon valdes ut för att bilda ryggrad tillsammans med Cech och Drogba och Chelsea skall ha credd för det. Men, råkade antyder inte så lite att Chelsea inte hade haft förmågan att hitta duon om den inte redan varit innanför dörren. Efter det initiala ryggradsvalet och den initiala transferstormen har man slagit av på takten och saker och ting har gått i stå. Romans Chelsea har trampat vatten.

När det såg som stelast ut sprattlade Abramovitch till rejält. Fernando Torres för 50 miljoner pund och tid för Abramovich att fundera på nästa steg.

Managerval är alltid en utmärkt indikator (på allt). José Mourinho, Abramovichs initiala val efter köpet av Chelsea, var det sportsligt briljanta och modiga valet som gav ryssen den respekt och den prestige han sedan har varit lite för intresserad av att bara förvalta. ”Big Phil” Scolari, Hiddink och Ancelotti har handlat lite för mycket om hur saker och ting ser ut i andras ögon och inte så mycket om att utveckla. Vad handlade då utnämningen av Grant om? Det var en gammal klassisk övning i att fursten berättar för undersåten och alla som vill höra på att ingen är så viktig att denne inte kan ersättas.

Resultatet i kvällens match mot FCK på Parken är jätteintressant. Men, inte bara det omedelbara, kortsiktiga resultatet utan de slutsatser som Abramovich drar efter att hans mångmiljardbygge gått upp mot det väldigt mycket mindre FCK. Abramovich lite mindre intresserad, precis lika mycket intresserad eller mer intresserad efter en kväll på Parken?

Det vore oerhört spännande om Abramovich hittade tillbaka och åter gjorde sitt Ni-slipper-ut-ur-fängelset-Chelsea till en klubb som gör smarta och modiga val. Superintressante André Villas Boas (Porto) som ny tränare och någon-annan-än-just-nu-lediga-Beguiristain som ny sportchef i en duo som tar upp kampen mot Sir Alex, Monsieur Wenger och firma Gould & Marwood i shejkernas City.

Det skulle bli en härlig fight där Ryssland, ryska råvaror och rysk politisk stabilitet kan bli Abramovich trumfkort. Amerikanerna lever ju på lånade pengar och araberna på lånad tid. Den gamle plastankstillverkaren Abramovich har istället egna pengar och är utvald till representant för ett politiskt system som inte ser ut att ändras i första taget.

Han är det är han eftersom han för lite drygt sju år sedan var smart nog att investera lite drygt 2 miljarder i ett Chelsea som aldrig vann. Abramovich och Chelsea kommer alltid att handla mer om att inte skaka galler i Sibirien än om något annat. Den ändrade fotbollskartan är grädden på moset. Eller löken på laxen …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Parliamo di Jerry – Simon om musiken

Det är ju lite tråkigt att bara babbla själv hela tiden. Därför tänkte jag börja fråga lite folk om ett viktigt ämne: Jérémy Ménez. Och allt som har med honom att göra. Parliamo di Jerry!

Nästa gång kanske vi får direktkontakt med Paris, men först frågade jag min man i Frankrike, Simon Bank. Det vill säga, nu har han åkt hem men han är i alla fall där mycket.

En mycket stor anledning till att vi tycker så mycket om Jérémy är ju hans musikintresse och hiphop-air.  Så, Simon om musiken:

Det är ju tydligt viktigt för Jérémy var han kommer ifrån – han har valt tröja 94 som numret på området där hans hemort Vitry-sur-Seine ligger. Utanför Frankrike fattar ju folk inte vad det betyder, så: hör du talas om Vitry i Frankrike – och vad förknippar man då namnet med?

– Jag ska inte påstå att det är ett namn som studsar mellan väggarna i vardagssamtalet, men det finns två saker som gör att jag känner till Vitry: Rohff och Ménez. Och känner man till dem så ger schablonbilden sig själv; banlieu, cité, rappare och fotboll, betong och kravaller.

– Grejen är att det där förstås är sant, till en del. I det franska intellektuella samtalet har det, som på de flesta andra håll, funnits två debatter kring förorten i allmänhet och Vitry i synnerhet. Den ena har handlat om våldet, segregationen och – rätt mycket – om kvinnosynen och våldet mot kvinnor. Den andra debatten har varit en kontradebatt, eftersom den första debatten har varit så jävla exploderande. Självklart kan man ge bilden av les banlieus som tuffa miljöer med stora problem – men om det är den enda bilden så blir det stigmatiserande och tomt.

113 är ju också från Vitry. De har varit och hejat på Jerry på Olimpico och han figurerar i en låt på deras nya skiva. ”J’porte le numéro 94 comme Jérémy Menez.” Vilka är 113, och hur coolt är det att Jérémy är med i deras låt?

– Ah. Just det. 113 också. Det där är riktigt bra grabbar. Jag såg dem på Mosebacke för fem år sen, i en helt fantastisk spelning. Nån gång mitt i konserten drog ett par killar ur publiken upp på scenen och dansade som om det inte fanns nån morgondag. En av dem hade PSG-tröja. Det var fint. 113 är ett av alla parisiska hiphop-kollektiv, och ett av de mest uthålliga. Maghreb-beats blandat med klassisk förortslyrik. Jag tycker att de är helt fantastiska.

Jerrys favoritlåt är Tonton du Bled. Jag tycker också om den mycket. Vad har du för relation till låten?

– Det var brorsan som drog med mig till 113-spelningen. Jag har för mig att han sålde in det genom Tonton. Jag visste inte vad le bled var, nu önskar jag att jag kunde använda det trovärdigt i mitt eget liv. ”Vad gjorde du i helgen?”, ”Äh, inte mycket. Drog hem till Kinna, hängde i le bled”.

Upplever du att rap fortfarande bara är en förortsgrej i Frankrike eller har den blivit en bredare musikform än så?

– Publikt är den ju definitivt bredare än så. Även om Frankrike i det stora hela fortfarande mest trillar dit på chansons (Carla Bruni, Grégoire) så är hiphopen oerhört utbredd och populariserad. Artisterna kommer däremot fortfarande från förorten, från Marseille och Paris, även om det finns lokalt stora rappare snart sagt överallt.

Vad är det som du själv gillar med fransk rap?

– Att den klarar balansgången att vara melodiös utan att bli schlager. Som IAM uttryckt saken: ”Le tempo libère mon imagination, me rappelle que ma musique est née dans un champ de foton” (Rytmen frigör min fantasi, påminner mig om att min musik föddes på ett bomullsfält). Om jag skulle plocka med mig tio rap-skivor till den där öde ön dit man tar med sig saker så skulle nio vara av franska artists och den tionde av Nas.

Att hiphop är stort i Frankrike – hur märks det när man går på fotboll i landet?

– Är man i Mars, i Nice, i Lyon så är ju fotbollspubliken till rätt stor del unga hiphop-grabbar. Det finns rätt många äktenskap mellan artister och klubbar, men det märks inte på matcherna. Däremot såg jag en match i Marseille häromåret när en av kurvorna fått tillstånd att använda ett soundsystem. När OM låg under med 2-0 drog de på musiken till max och riktade ljusen mot spelarna på planen. De fick inte ha det fler gånger.

Jérémy håller på PSG. Vilken musik hör ihop med dem?

– Skulle väl säga att det är Paris-scenen, utan att vara expert. OFX, Saïan Supa Crew, 113. Sen har de ju andra supportergrupper med andra agendor som säkert lyssnar på annan, lite vitare musik.

Vad är det som är så bra med Jérémy Ménez?

– Allt? Eller… jag har ju svårt för konstnärer, generellt, så hans stora svagheter (hans inre tvivel, hans sätt att välja fel ibland) ser jag mest som kvalitéer. I Roma är han viktigare än jag tycker Ranieri och Montella fattat. Jerry har farten och tekniken och en direkthet som egentligen bara Mirko har annars – och han är ju ännu mer opålitlig.

/Malena