Råkurr mellan Real Madrid och Barcelona på planen, på presskonferenser och i UEFA-korridorerna i Nyon. Svåröverskådligt virrvarr och kalabalik? Det handlar om ett maktskifte som ställer till det för båda lagen.

Det tredje av fyra El Clásico på en månad och Real Madrid faller efter rött kort till Pepe, ett hav av spelarprotester på planen från Barcelona och fantastiskt spel av Lionel Messi. På den efterföljande presskonferensen konstaterar den utvisade José Mourinho att Barcelona får fördelar och undrar varför katalanerna har sådan makt. Uefa beordrar undersökning och Barcelona anklagar portugisen för förtal.

Vissa saker är tydliga:

* Det är känsligt att hävda att det finns en hierarki och att någon får fördelar.

* Det är problematiskt att peka finger åt motståndaren och hävda att denne får fördelar när allt fler ser att så inte är fallet.

* Det håller inte att ha en klubbledning som inte kan programmera för långsiktig framgång.

Punkt tre innehåller två saker – det som sker på planen och det som sker vid sidan av planen. Just nu är det inte så intressant att Real Madrids klubbledning inte är i närheten av att vara lika skicklig som Barcelonas på att bygga ett lag. Det är det som sker vid sidan av planen som står i fokus. Punkt ett och punkt två är ren dynamit.

Den första punkten är alltid lika känslig. Den handlar om vem man är och om saker och ting går rättvist till. UEFA vill inte höra talas om några fördelar och Barcelona vill inte ses som klubben som åtnjuter dem. Alltså slår både UEFA och Barcelona tillbaka stenhårt mot Real Madrid.

För mig är det självklart att det finns en hierarki som berättar exakt hur tungt en klubb väger i förhållande till andra (och den hierarkin är inte nödvändigtvis densamma i hemlandet som ute i stora världen). Vi kan vara säkra på två saker. Alla vill vara så högt upp i hierarkin som möjligt och alla vill vara klubben med tolkningsföreträde i den just nu aktuella matchen.

Under lång tid befann sig Real Madrid högst upp i den spanska hierarkin och Barcelona påpekade vad det innebar översatt till domarinsatser på planen. Skiftet kom för några år sedan och nu är det Barcelona som sitter där högst upp.

Det går att argumentera för att ett skifte alltid är dramatiskt, men det är i sig inget konstigt att klubbar byter plats. Det händer inte varje dag och inte heller varje år eller årtionde, men det händer. Barcelona har smitit förbi Real Madrid tack vare sitt spel på planen och sin förmåga att berätta historien om klubben med det vackra spelet, de egna produkterna och den tydliga regionala identiteten.

Den nya situationen är jobbig får båda klubbarna. För Real Madrid som i modern tid varit vana att väga tyngre än ärkerivalen och för Barcelona som varit vana att ärkerivalen väger tyngre.

Mourinho är förbannad. Han vill träna en klubb som väger tungt, eller i alla fall lika tungt, som den motståndare han är satt att besegra på planen. The Special One lyckades hantera det röda kortet som delades ut när han rattade Inter, men det har inte gått lika bra i Real Madrid. Rött kort i fyra raka matcher när Mourinhos Real Madrid gått upp mot Barcelona är anmärkningsvärt och blir ett bevis på att portugisen hade rätt när han kritiserade sin klubb för oförmåga att påverka till lagets fördel. Han kräver alltså att klubbledningen tar tillbaka sin gamla plats i hierarkin.

Barcelona har stora problem med den andra punkten. Katalanerna har på ett skickligt sätt tagit sig förbi Real Madrid och skördar nu frukterna, men hur skall man göra med argumentationen? Barcelona är klubben som under årtionden levde efter mantrat som handlade om orättvis domarbehandling och man försöker använda samma argument nu. Man rusar mot domaren om och om igen och berättar hur orättvist allt är. Det urholkar trovärdigheten och är förödande för Barcelona.

Är hierarkin och det efterföljande tolkningsföreträdet medvetet eller omedvetet? Den diskussionen innehåller ytterligare en eller flera dimensioner. Jag säger att det handlar om en salig blandning av medvetet och omedvetet och att det sportsliga, rent poängmässiga, slutresultatet blir detsamma. Det ”mentala” slutresultatet skiljer sig såklart åt, men det tar vi en annan gång. Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att det vi upplever handlar om ett maktskifte och att det finns de som är för och de som är emot.

Real Madrid mot Barcelona är ett krig som böljar fram och tillbaka årtionde efter årtionde. Det där maktskiftet är en del av kriget och gör bara kampen mellan Real Madrid och Barcelona mer intressant. Just nu är det José Mourinho, Pep Guardiola och deras personligheter och spelsystem som är i förgrunden. Hur det ser ut om ett, fem eller tio år beror på hur de båda klubbarna tolkar och hanterar situationen som nu råder. Råkurr javisst, men inte någon kalabalik. Maktskifte it is.

Det var en gång för länge sedan ett lag som var sämst när det gällde. Det handlar om Real Madrid, som i år kommer att vinna säsongens Champions League. Man gör det tack vare världens bäste tränare. Klubbledningen nu är än mer bedrövlig än då.

Våren 1990 var jag i den spanska huvudstaden och såg Real Madrid med Quinta del Buitre defilera hem femte raka ligasegern. Då vann de helvita allt på hemmaplan, men det fanns ett mycket tydligt tak på prestationen utanför Spanien. Ett tak som gjorde att Real Madrid inte hade någon chans mot de allra bästa i Europa. En hel hord finaler i Europacupen, den finaste av klubbtävlingar och därmed den enda som gäller för storklubbar som Real Madrid, under 50- och 60-talen byttes till bara en under 70- och 80-talen.

Ingen kan kräva att en klubb fortsätter att vinna i evighet, men det gick att kräva att Real Madrid skulle kunna göra bättre ifrån sig utanför Spanien. Man presterade ju som vanligt i ligan med totalt tio titlar på 20 år och spelarmaterialet var det rent speltekniskt inget fel på. Kalla det att inte leverera, förbannelse eller vad som helst. Till slut påverkade det Reals prestation i ligan och vinstmaskinen Real Madrid blev till kasta-bort-ligatiteln-i-sista-omgången-Real Madrid. Två säsonger i rad (92 och 93) vek man ned sig i just sista omgången mot Tenerife, som då tränades av Jorge Valdano.

Real Madrid löste det på enklast tänkbara sätt. Man köpte över Valdano, den som besegrat dem, och vann ligan säsongen därpå. Men, Real Madrid var inte programmerat för långsiktig framgång och var snart tillbaka i gamla synder. Gick det inte bra med en gång, så rumsterades det om direkt. När Valdano inte längre var tränaren med stort T lyfte man in Arsenio Iglesias, som gjort succé i Deportivo La Coruña.

Dåvarande presidenten Lorenzo Sanz var alltså inte ett dugg mer långsiktig än vad företrädaren Ramón Mendoza varit. Tvärtom. Men, Sanz lyckades med det som Mendoza inte gick i land med. Sanz bröt Europa-förbannelsen och blev presidenten som vann la séptima, den sjunde titel i Europacupen/CL som så länge gäckat klubben.

Med Sanz på tronen följde Real Madrid upp den där sjunde titeln med en åttonde, men det räckte inte. Real Madrids medlemmar skickade ut Sanz och röstade fram byggherren Florentino Pérez som ny president. Pérez tryckte gasen i botten. Pavones y Zidanes, en mix av egna produkter och världens absolut bästa spelare, var filosofin och det började bra. Två raka ligatitlar, en nionde seger i CL och vid sidan av det sportsliga ständigt fler och ständigt ökande intäktsströmmar. Pérez såg ut som en vinnare, kanske t o m av kolossalformat.

Men, byggherren Pérez hade inte koll på sitt bygge. Vad var grund, vad var bärande vägg, vad var en vägg som kunde slås ut och behövde huset egentligen fingras på här och nu? Pérez fick för sig att tränaren Del Bosque och mittbacksgiganten Fernando Hierro var utbytbara, när de i själva verket var bärande. Ridå! Pérez fattade och förlorade till slut makten om klubben han tänkt sig styra för tid och evigt.

Tre år senare var Pérez tillbaka. Ett tafatt försök till långsiktighet med Villarreal-Pellegrini och Real Madrid var tillbaka i gamla synder. – Vi fixar det genom att ta det bästa som finns där ute, sa Pérez och pekade på José Mourinho. Vilken tur då att The Special One hade spansk ligaseger i sitt sikte. Vi vet vad som kommer att hända. Mourinho kommer att ta Real Madrid tillbaka till toppen och får sedan gå när den helvita direktionen får hybris och återigen går fel beträffande grund, bärande väggar och väggar som kan slås ut.

21 år efter den där våren tar Real Madrid sig an Barcelona och mycket är annorlunda, men ändå inte. Real Madrid defilerar inte hem ligatitlarna och världens bäste tränare sitter på bänken istället för en begränsad walesare vid namn Toschack. Svårigheten att få till det i Europa är sig lik.

Visst, det är bara nio år sedan man vann senast men nio är är en evighet om man är Real Madrid. Världens bäste tränare tar hand om den evigheten, men underbart blir ändå kort. Det blir det när världens sämsta klubbledning skrider till verket. Inte på att sälja tröjor och fixa TV-avtal, men på att programmera det sportsliga på lång sikt. Pérez må vara hur framgångsrik som helst som byggherre, men som lagbyggare fattar han ingenting.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.