Det pågår en diskussion här bredvid.

Svaret på det som diskuteras i Kalles utmärkta PL-blogg är enkelt.

ZAPPINO; PISANO, PESOLI, DOS SANTOS, PUGLIESI; ZECCHIN, CORTI, FRARA, CARROZZA; NETO PEREIRA, EBAGUA.

Låt detta Barcelona åka till Varese och ta sig an det lag som inte vet hur man förlorar på hemmaplan. Mister Sanninos manskap har en grinta och en vinnarmentalitet långt, långt utöver det vanliga och planen där inne i velodromen är inte den bästa.

Bring ‘em on!

/Borell

Historielöshet. Oförstånd. Oförmåga.

Ni har såklart sett vad som hände när Barcelonas plats i historien diskuterades i en krönika i en blogg några centimeter bort.

Barcelona är this year’s model och är såklart bäst. Katalanerna vinner ju titlar, har brutit ny mark och därmed tagit fotbollen till en ny nivå. Just det! Precis som flera andra lag i historien. Precis som Herbert Chapmans Arsenal, det tidiga 70-talets Ajax och Arrigo Sacchis Milan. Så lärde i alla fall jag mig fotbollshistorien.

I ett italienskt perspektiv tycker jag att det var intressant att jag rankade de olika upplagorna av lagen som jag gjorde. Det var oerhört lätt att sätta Il Grande Torino etta genom alla tider, både i Italien och i världen. Det var inte heller speciellt svårt att låta Sacchis Milan skugga strax bakom.

Jag är förvånad över hur lätt det var att plocka bort det Milan som inte var Sacchi. Capellos fantastiska upplaga med 4-0-förnedringen av Cruyffs Barcelona som krona på verket, 50-talets upplaga under Viani som går över i 60-talets under ledning av Rocco och Liedholm.

Inter är värt ett kapitel i sig. Två upplagor av Inter som rattas av var sin Moratti med var sin sportchef och var sin demontränare. Pappa Angelos Grande Inter med Italo Allodi och Helenio Herrera mot sonen Massimos med Marco Branca och José Mourinho. Grande Inter är ett lag som väldigt ofta sållar agnarna från vetet. Jag kan bara konstatera att vi har fått ett nytt Inter som delar folket än mer.

Mourinhos Inter. Ett fantastiskt Inter, som alltid kommer att få leva med att ”den inhemska konkurrensen inte var som svårast post calciopoli”. Det är, såklart, med i ekvationen. Precis som att man ifjol stod emot och plockade isär en såpass svår motståndare som Guardiolas Barcelona. Trots att mannen i svart gjorde vad han kunde för att ändra på det. Att Mourinhos Inter är en era på bara två år gör det hela bara än mer intressant.

Men, ingen rök utan eld. Jag missade faktiskt en sak. Juventus. Jag tycker att bristande framgångar utanför landets gränser gör att de vit-svarta varken får med det lag som firade sina triumfer under ledningen av Trapattoni eller triadens upplaga med Lippi på tränarbänken. Men, det där laget som radade upp fem raka ligasegrar i början av 30-talet och dessutom utgjorde stommen när Italien vann 2 VM-guld i rad? Det Juventus skulle såklart ha varit med på listan.

Ni vet vad det betyder. Felice Borel tar plats på listan på bekostnad av mäster Johans Ajax från 70-talet. Typ lika många ligatitlar, men 2 VM-guld för Juve-snubbarna mot silver på silver för de Ajax-killar som tog plats i landslaget.

Hur var det nu jag skrev? Bästa-laget-genom-tiderna-diskussionen är en övning som uteslutande handlar om att vinna. Några skönhetspoäng delas inte ut …

/Borell

Så var då det där Il CaC #69 inspelat och snart (typ tidigt imorgon onsdag) uppe i en blogg nära dig.

Inför inspelningen roade jag mig med att rannsaka mig själv. Hur såg jag på säsongens Serie A innan den hade börjat? Svaret på den frågan har ni här.

Jag roade mig också med något som jag alltid sysslat med under den tid som jag tippat Serie A. Nämligen att se hur många placeringar ifrån det slutgiltiga resultatet man har tippat ett specifikt lag. Ett exempel. Jag tippade Inter etta och de slutade tvåa. Alltså en placering ifrån. Och för att göra det lite extra intressant, i alla fall för mig, så blir det +1 eftersom jag överskattade Inter. OK?

Överskattat:
+6 Sampdoria
+4 Bari
+3 Roma
+2 Juventus/Palermo/Genoa/Catania
+1 Inter/Cagliari

Underskattat:
-6 Udinese
-5 Cesena
-4 Chievo
-2 Lazio/Parma/Bologna
-1 Milan

Helt rätt:
+-0 Napoli/Fiorentina/Lecce/Brescia

Slutsats: Jag är ganska nöjd, men inte helt. Att tippa ett lag 1-2 placeringar fel är inte världens största grej, även om det såklart är viktigare att placera ett lag rätt när det handlar om helt avgörande placeringar. Alltså viktigare att sätta ettan än vem som slutar på 13:e plats. Jag skall alltså inte vara nöjd med hur jag såg på Sampdoria, Bari, Roma, Udinese, Cesena och Chievo. Sex lag av 20 att slipa på under sommarens ritiro.

Jag blir irriterad över att inte ha läsa situationen i Inter bättre. Den som ställde mätta spelare mot en kvalitativt överlägsen spelartrupp. Jag ställde mig på den kvalitativt överlägsna spelartruppens sida och spekulerade öppet om ett scenario där femtevalet Benitez skulle lämna. Och lämna gjorde han, men med Leonardo som ersättare …

För andra säsongen i rad är det ett av tre rätt på nedflyttningsplatserna. Här finns det att jobba på …

Å andra sidan är jag något av expert på Napoli, Fiorentina och Lecce.

Skämt åsido. Man måste alltid vända och vrida på saker och ting. Hade jag rätt? Hade jag fel? Varför hade jag rätt? Varför hade jag fel? Var analysen rätt eller fel?

Jag passar på att titta till hur jag tippade ännu en säsong tidigare. 09/10 var första gången som jag (tillsammans med Johan ”Pippi” Wennerström) tippade Serie A under min tid på eurosport.se.

Överskattat:
+7 Udinese
+6 Fiorentina/Atalanta
+5 Lazio
+4 Siena
+3 Juventus/Catania/Cagliari/Siena
+1 Bologna/Livorno

Underskattat:
-10 Sampdoria/Parma/Bari
-5 Napoli
-4 Palermo
-3 Chievo

Helt rätt:
+-0 Inter/Roma/Milan

Slutsats:
Sjukt stark på pallen, där många skrattade och skakade på huvudet när vi lade Roma tvåa. Och egentligen lika starka på att se trenden i Juventus, där i stort alla experter hade La Vecchia Signora som titelutmanare. Den lätta gick vi inte på, men det fanns andra lätta vi inte satte.

Sampdoria, Parma och Bari stod alla för fantastiska säsonger då. Alltför fantastiska skulle det visa sig. För man föll som en fura nu och det antyder att vår grundanalys kanske inte var helt fel ändå.

Lika sjukt starkt som det var på pallen, lika svagt var det på nedflyttning. Bara ett rätt av tre är långt ifrån godkänt, även om grundanalyserrna kring Atalanta, Siena, Bari och Parma inte var så dumma.

/Borell

Då var det klart. Del Neri out. Antonio Conte in.

Conte återvänder hem, inte till det Lecce där han är född och fotbollsskolad men till det Turin där han tillbringat den största delen av sin spelarkarriär. Conte till Juventus kan bli bra.

- OM det betyder att Umberto-sidan vinner mark på Giovanni-sidans bekostnad.

- OM Umberto-sidan skaffat erfarenhet och självförtroende att supporta sitt val.

- OM Conte är en ny Trapattoni och inte en ny Ferrara.

- OM Conte inte är lika taktiskt statisk som företrädaren Del Neri.

- OM Conte fixar att bygga ett lag av de spelare som klubbdirektör Marotta ger honom.

Det är många OM. Vi tar dem i ordning.

Det första OM: et handlar om Giovanni-sidan och att det är viktigt för Juventus att de tappar i makt. Vi är många som givit upp hoppet om deras learning curve. Det var tydligen inte så lätt att revolutionera fotbollen som man trodde.

Giovanni-sidans spelkänsla har varit bedrövlig och valen ödesdigra. Först bort med en Ranieri som fått ut max av materialet, sedan chansa med Ferrara som bara blev ett pinsamt svar på Guardiola och till slut storklubben i händerna på mellanklubbsdirektören Marotta och -tränaren Del Neri

OM nummer två handlar om en tvekan inför AA, Andrea Agnelli. Han må vara president, men han har inte lyckats flytta på Giovanni-sidans senaste påfund Marotta. Inte än i alla fall. Jag är inte ensam om att ha väntat mig mer av AA och Umberto-sidan. Jag blir förbryllad när jag hör hans högra hand Nedved berätta att han tackade nej till att ta över från Del Neri under våren. Sant eller inte? Visar det en AA som är handlingskraftig eller inte? Visar det en AA som har gott omdöme eller inte?

OM tre gäller Contes tränarerfarenhet. Han är den fjärde tränaren i modern tid, Trapattoni och framåt, som anländer till Juventus i princip utan Serie A-erfarenhet. Jag jämför honom därför med Armando Picchi, Giovanni Trapattoni och Ciro Ferrara.

Picchi, Trapattoni och Ferrara är utmärkta exempel på att Juventus absolut inte är rädda för att välja orutinerade tränare om man tror att man har fått tag på rätt person.

Picchi var libero i Grande Inter och avslutade spelardelen av karriären som spelande tränare i Varese. Sedan blev det hemmaklubben Livorno innan det var dags för Juventus. Italo Allodi, sportchefernas gudfader, var säker på sin sak och satte Picchi på den vit-svarta tränarbänken. Men, ödet ville annorlunda. Picchi blev obotligt sjuk och avled efter bara några månader.

Trapattoni var mittfältare i Milan i en evighet, rundade av med en säsong i Varese och fick sedan rycka in gånger två i Milan innan det stod klart att det inte var i den klubben som den gamle Pelé-dödaren skulle göra tränarkarriär. Atalanta kallade och kontraktet var påskrivet och klart när Juventus gav sig in i leken. Kontraktet revs och resten är fotbollshistoria.

Ferrara var mittbacken som följde med Lippi från Napoli och var ledande under hela den framgångsrika period som tillhörde triaden. Som tränare var han en oerhörd chansning. Han må ha varit en tränare på planen redan som spelare, men han hade i princip ingen erfarenhet alls. Ferrara var en Trapattoni som blev något annat.

Det fjärde OM:et handlar om att vara taktiskt statisk. Företrädaren Del Neris oförmåga att bygga ett fungerande lag var en mycket tydlig orsak till förra säsongens debacle. Han vägrade att överge det 4-4-2 han håller så kärt och blev till kaptenen som gick under med skeppet surrad vid masten.

Vi som känner Conte vet att han är sitt spelsystem än mer trogen än vad Del Neri är. Det blir alltså inte lättare att vid behov få Conte att ändra sitt 4-2-4 än vad det var att få Del Neri att ändra sitt 4-4-2, ok?

OM nummer fem handlar om lagbygget och alla dessa spelare som Marotta skickar till Conte. Spelare som inte heller denna senvår och sommar är da Juve.

Försvaret ser sämst ut. Reto Ziegler (Sampdoria) eller Bastos (Lyon) ny ordinarie vänsterback och fight mellan Lichtsteiner (Lazio), Cassani (Palermo), Zabaleta (Man City) och Beck (Hoffenheim) ute till höger. Det låter som ett skämt. Och vem backar upp nye spelfördelaren Andrea Pirlo (Milan)? Ryktet säger Inler (Udinese) eller Montolivo (Fiorentina), samtidigt som Claudio Marchisio hamnar längre och längre ifrån en vit-svart startelva.

Längst fram sägs Marotta vilja ha Sanchez (Udinese) till vänster om Quagliarella och Matri med Krasic ute till vänster. Det hindra inte att det surras om Aguëro (Atlético Madrid), Rossi (Villarreal), Tevez (Manchester City) och Benzema (Real Madrid). Det fanns en tid när det inte surrades. Det fanns en tid när Juventus agerade utmärkt och under radarn.

Sammanfattningsvis är det inte så mycket kvar av det nya, fina Juventus. Det nya, fina Juventus som skulle vara så skinande rent och som skulle nå sina framgångar på ett nytt sätt finns inte mer. Cobolli Gigli finns inte mer. Tardelli finns inte mer. Montali finns inte mer. Blanc finns snart inte mer.

Men, Conte finns och intar nu den tränarpost han var nära redan ifjol. Då gick den till Ferrara. Nu går den till Conte. Juventus kan vara på rätt väg. OM …

Jag avslutar med att konstaterar att Conte på den vit-svarta tränarbänken innebär att Juventus inte fick André Villas Boas (Porto), Guus Hiddink (Turkiet) eller Luciano Spalletti (Zenit) och i slutändan inte ville ha varken Roberto Mancini (Manchester City), Walter Mazzarri (Napoli) eller Didier Deschamps (O Marseille). Vi kommer att diskutera det längre fram, ok?

Avanti fjärdevalet Conte!

/Borell

ps. Vad sägs om den här översikten? Den visar hur många säsonger de ordinarie Juventus-tränarna (i modern tid enligt definition ovan) haft under bältet när de tillträtt. Fritt fram att reflektera …:

24 Del Neri
20 Ranieri
15 Maifredi
13 Capello
12 Marchesi
9 Lippi
5 Conte
4 Deschamps
3 Ancelotti
2 Picchi
2 Zoff
2/0 Trapattoni
0 Ferrara

ds.

Det drar ihop sig till strid.

Torino vs Padova, nummer nio mot nummer sjutton på il CaC:s lista över sportchefer och ett alldeles utmärkt tillfälle för Rino Foschi att ta revansch på den president som förnedrade honom genom att utse en medhjälpare han inte ville ha.

Urbano Cairo utsåg Gianluca Petrachi att ackompanjera Foschi, dåvarande sportchef i Torino. Alla visste att Petrachis entré innebar Foschis exit och så blev det efter några veckors sprattlande. Nu kan den förnedrade spela bort Torino från allt vad play off och Serie A heter.

Foschi tog det hela illa och tiden har inte läkt några som helst sår. ”Det var det värsta som hänt mig i karriären. Jag var helt förstörd, förutom att vara förödmjukad. Jag har alltid lyssnat på omgivningen … jag var inte värd det här.” Gianluca Oddenino, Torino-repoerter på familjen Agnellis husorgan La Stampa, väljer att jämföra Foschi med Edmond Dantès. Och varför inte? Dantès, bättre känd som Greven av Monte Cristo, väntade i och för sig längre på sin revansch än de 500 dagar som Foschi väntat, men de har förödmjukandet och väntandet gemensamt.

Om Foschi är Monsieur Dantès, då är Cairo och Petrachi två av de som med falska anklagelser såg till att han fick lämna. Där och då var en sänkt Foschi inte speciellt pratglad, men nu får vi veta hur man skall se på hans arbete i Turin. Vad som hände och vad som kunde ha hänt. ”Jag tjänade 16 miljoner euro åt Cairo när jag sålde Rosina, Dzemaili, Natali och vi hade byggt ett lag som kunde ta sig tillbaka direkt till Serie A … Jag hade fixat en gratislån av Abel Hernández och Maxi López från FK Moskva för 1,3 miljoner Euro. Det är sant, fråga Sabatini.”

Efter att ha slickat såren valde Foschi Padova som ny klubbadress. Ett Padova där Enrico Preziosi, Foschis en-veckas-boss under piko-sejouren i Genoa, var intresserad av att göra entré. Calori (Portogruaro) som ny tränare, tätt samarbete med Genoa och en lyckad tränarrockad där Calori ersattes av juniortränaren Del Canto och Padova nosar på play off. Trots att man har haft skyttekungen Succi borta sedan flera månader.

Sedan tidigare står det klart att Foschis sejour i Padova bara blev ett år. Percassis nya Atalanta kallar och låter honom ta plats ovanför nuvarande sportchefen Zamagna, som inte var i närheten av att ta plats på den där listan. Frågan är om Atalanta kommer att kunna njuta av en sportchef som fått sin revansch eller en sportchef som två gånger om blivit knäppt på näsan av firma Cairo & Petrachi.

Två saker är säkra. Den hetlevrade Foschi är avstängd, och får alltså inte sitta bredvid tränare Del Canto i helgen, och han har precis klarat av vem-vet-vilken-bypass-i-ordningen. ”Motorn är på plats”, konstaterar Foschi. Det är näst sista kurvan och han har blicken fäst på Cairo och Petrachi, duon som fått sladd på bilen som har så svårt att få ut allt av den kapacitet alla vet finns.

Jag avslutar med att konstatera att Foschi aldrig hade pratat om Maurizio Zamparini, den som försåg honom med en hjälpreda i Palermo, och Walter Sabatini, hjälpredan som fick efterträda, på samma sätt. Vi kan väl ta och fundera på varför? Vi kan väl också konstatera att Foschi visste hur man byggde ett lag som också höll defensivt. Och tycker man att Foschi inte skall ha credd för att ha satt Palermos defensiv, måste man ändå ge honom credd för att ha sett till att ha berett ärendet på rätt sätt för sin president. Oavsett vilket handlar det om ett gediget sportchefsarbete. Cassani-Muñoz-Bovo-Balzaretti? Foschi hade inte varit i närheten av att gå på den lätta …

/Borell