Copa América står för dörren.

Fortsatt diskussion om Lionel Messis storhet, efterdyningarna av River Plates historiska degradering, det unga Mexikos nattliga eskapader och Hugo Chávez besök på Kuba.

Framförallt det sistnämnda. Chávez, Venezuelas notoriske president, var på besök hos mentorn Fidel Castro på Kuba när en varböld ställde till det. Operationen skall ha gått bra, men den publicitetsivrige Chávez syns mycket mindre än vanligt i medierna och snacket går. Är han allvarligt sjuk?

Argentina är favorit på hemmaplan och det finns fog för optimism. Diego Armando Maradona, världens främste spelare genom alla tider, sitter ju inte längre på hemmanationens tränarbänk. Dessutom har just hemmanationen vunnit var tredje upplaga sedan turneringen stöptes om 1987. OK, vi tar bort 1987, då Argentina bara orkade med fjärde plats, men efter det finns mönstret där.

Brasilien i Brasilien 1989 och sedan Argentina gånger två utanför hemlandet.

Uruguay i Uruguay 1995 och sedan Brasilien gånger två utanför hemlandet.

Colombia i Colombia 2001 och sedan Brasilien gånger två utanför hemlandet.

Argentina i Argentina 2011 och sedan …?

Inte bara el ritmo ovan talar för icke-brasiliansk seger. Det gör även det faktum att ingen nation förutom Argentina har vunnit turneringen tre gånger i rad. Sedan kan man ju alltid undra vad som hade hänt om Argentina hade hanterat förbundskaptensfrågan på ett annat sätt post Alfio Basile. Två raka segrar i Copa América (1991 och 1993) och en uppåtgående trend blev till något annat i kaoset kring Maradonas president-Menem-beordrade medverkan i VM 1994.

River Plate-dödaren Daniel Passarella tog över efter Basile och skulle ”styra upp” ett odisciplinerat Argentina. Den gamle storbacken fokuserade på hårlängd (sic!), gick all in på blonde Fernando Redondo och föll som en fura i två raka Copa América. 0-3 mot gästande USA i den avslutande gruppspelsmatchen 1995 var och är ett historiskt argentinskt nederlag.

Det blir också intressant att se hur den i Europa så hyllade Messi tas emot. Hemma i Argentina är det Carlos Tévez och inte Messi som är fansens kelgris. Årets Copa América är inte bara viktig för Messi. Bara i hemmalaget skall en kvartett av Messis medspelare se till att övertyga existerande och/eller potentiella klubbar om sin förträfflighet. Toppklubbarna står i kö för nämnde Tévez (Man City), Sergio Aguëro (Atlético de Madrid), Gonzalo Hugaín (Real Madrid) och Javier Pastore (Palermo).

Vi backar i näringskedjan. Copa América handlar lika mycket om då som nu. Om att 1) ha scoutat rätt då, 2) att scouta rätt nu och 3) att ta rätt beslut. Antag att du är sportchef för en klubb som har en spelare av Pastores kaliber. Skall du sälja spelaren eller låta honom vara kvar? Och om du säljer honom, skall du göra det före eller efter mästerskapet? Många klubbar sitter dessutom på optioner på olika spelare som man skall se till att få utnyttja eller baxa sig ur. Dags för avslut i en mercato utan slut.

Min favoritupplaga av den amerikanska cupen? 1991 i Chile. Basiles ”nya Argentina”, med målvakten Goycoechea, försvarsgeneralen Ruggeri och kvicksilvret Caniggia som enda överlevande från Bilardos VM-silver-lag från 1990, imponerade stort. Basile Boys slog hemmanationen Chile två gånger om, nitade ärkerivalen Brasilien (3-2) och vann enkelt mot Colombia (2-1) i finalen. Det vattnades i munnen på de europeiska storklubbarna, som slog till.

Fiorentina gjorde det två gånger om och tog två Boca Juniors-spelare till Europa. Centertanken Gabriel Batistuta gjorde succé och andreanfallaren Diego Latorre floppade. Det blev även för fiasko för Leonardo Rodríguez (San Lorenzo), kantspringaren med nummer 20 på ryggen som jag föll som en fura för efter en strid ström av framspelningar och även mål. Rodríguez köpetes av Tapies Olympique Marseille, lånades ut till Toulon och hamnade sedan i Caniggias Atalanta.

Nu sitter FIFA-agent Rodríguez där på läktarna i Argentina för att se hur hans adepter sköter sig och jag sätter mig framför TV:n för att se hur de italienska klubbarna (som jag ju framförallt följer) har skött sig bakåt och sköter sig här och nu.

Kommer Tévez framfart göra att Manchester City blir mer eller mindre benägna att släppa iväg honom till ett suget Inter?

Kommer Aguëro att gå så bra att Real Madrid struntar i icke-köp-pakten med Atlético de Madrid och snor honom framför näsan på Juventus?

Kommer Pastore över huvud taget att lämna bänken och kunna visa att han är mer än en supertalang?

Kommer Sergio Romero att övertyga så mycket mellan stolparna att han får DiBenedettos ”nya Roma” på fall?

Det är bara några av frågorna och det i ett av lagen. Sedan finns det ju frågor i Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Mexiko, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela. De sistnämnda brottas dock med frågan som överskuggar alla andra. Den om Chávez varböld.

/Borell

Il Papa alla moda.

OK, då var man så långt efter att man är efter påven. Han gör nämligen det som är alla moda, det som ligger i tiden. Fd kardinal Ratzinger twittrar.

En annan Papa är inte lika mycket alla moda. Giuseppe Papadopulo, han som krattar kastanjer ur eld. Han twittrar inte och arbetar inte heller. Vi minns hans absurda inhopp i säsongens Torino, ett elvadagars-inhopp som drog ett gigantiskt löjets skimmer över Torino och bara gav Il Papa respekt.

Det senaste som skrevs om Papadopulo var när målvakten Bassi berättade att Il Papa såg till att allt det negativa försvann.

Nu riskerar han Cagni-döden. Ni kommer ihåg? Luigi Cagni var tränaren bakom il miracolo Piacenza, valde sedan Hellas Verona och åkte ur Serie A, hoppade på i farten i Genoa, berg-och-dal-banade i Salernitana, gick till Sampdoria, återvände till Piacenza, testade Catanzaro, gick tokrätt i Empoli, petades, återvände och floppade i Parma.

Luigi Cagni är en utmärkt tränare. Jag hade gärna sett honom i Lecce. Och tro inte annat än att det var väldigt nära att bli så. Sonen och jag var på ”De Canios sista träning” inför Lecces bortamöte med Lazio. Förlust och det hade varit Cagni som hade tagit giallorossi i mål i säsongens Serie A.

Det blev seger. Lecce vann med 2-1 och Fabrizio Lorieri, Cagnis andretränare och numera målvaktstränare i Lecce, fick vänta ytterligare på sin gamla chef.

Cagni är en utmärkt tränare. Visst, gammal och bortglömd precis som de där tränarna Lecces nye sportchef Carlo Osti valde att lyfta innan han istället satsade på den orutinerade Eusebio Di Francesco.

Ni ville inte vara med och spekulera kring Montella. Vad säger ni om Lecces mister Di Francesco? Jag säger sparken innan han får äta panettone. Då är det dags för det gamla svarta. Bort med det nya och in med det gamla.

Cagni och Papadopulo. Tränare kommer inte bättre än så. Påven kan twittra hur mycket han vill.

/Borell

Statement.

För de som tror att det bara är Mino Raiola som gäller när det kommer till procuratori i il calcio är morgonens lista en skön påminnelse. Det är Michele Criscitiello, chefredaktör på TMW och programledare på Sportitalia, som har listat.

Criscitiello är duktig. Mycket duktig. Han är ung och retar den äldre generationen, både journalister, klubbdirektörer och agenter. Det är viktigt att ha vissa saker klart för sig när man läser Criscitiello. Han är från Avellino och har varit underbarn i den staden, med allt vad det innebär.

Ciriaco De Mita.

DC, de under flera årtionden dominerande kristdemokraterna.

Luciano Moggi.

Criscitiello påstår att Tullio Tinti och inte Raiola som är procuratore nummer ett. Tintis stora grej den här mercaton har ni här. Men, Tinti handlar inte bara om enstaka spelare av hög kvalitet. Det finns kvantitet också. Och ännu mer kvalitet och kvantitet om man räknar in agenterna som jobbar med Tinti som capo. Davide Torchia är en. Tiberio Cavalleri en annan.

Min Tinti-favorit? Marco Zamboni såklart! Han var arbetaren i fotbollsfabriken som togs av nämnde Moggi från Chievo Verona till Juventus, såldes vidare till ett Moggi-kontrollerat Napoli, plockades av Pantaleo Corvino till Lecce, hamnade i Pierpaolo Marinos Udinese och valde Doriano Tosis nyuppflyttade Modena innan Rino Foschi tog honom till Giambattista Pastorellos Hellas Verona. Sedan ännu ett Moggi-kontrollerat Napoli innan ett Moggi-influerat Reggina, Sampdoria och lite Serie B och C i La Spezia, Crotone och SPAL.

Tillbaka till Criscitiello. Han är inte den ende unge journalisten från Avellino som gjort karriär. Pierpaolo Marino är även han från Avellino och har varit underbarn i den staden, med allt vad det innebär.

Ciriaco De Mita.

DC, de under flera årtionden dominerande kristdemokraterna.

Luciano Moggi.

Marino fick leta nytt jobb ett bra tag efter att ha blivit körd på porten i Napoli och visade upp sig både som krönikör på TMW och pundit på Controcampo. Det finns lite YT-klipp kvar från Mediaset-programmet, men TMW har rensat det som Marino skrev under vinjetten ”Editoriale”. En cover up lika god som de som finns i svensk fotboll. Ni minns väl dåvarande AIK-VD:n Charlie Granfelt, vars eskapader under nicket Mary Poppins så lämpligt togs bort …

Jag gillar inte när saker tas bort. Det är fegt. Man skall stå för vad man tyckt, även om man i ett senare skede inte tycker att det är optimalt.

Skalan är fallande. Granfelts forumlägg var tusentals och Marinos krönikor var inte ens hundra. Men, det finns de som lägger det på en ännu lägre nivå. Rosa är en gångbar färg i il calcio och både tidning och färg har fått efterföljare. För inte så många veckor sedan valde en efterföljare här hemma att avpublicera sitt avslöjande när det visade sig att man hade fel. Vad det handlade om? Den där avstängningen av procuratore Raiolas adept Ibrahimovic …

Cover up där nere, javisst! Men, här uppe? Vi håller ju inte på med sånt …

/Borell

Eh, hur var det nu, handlade Calciopoli om tv-pengar eller? Diego Della Valle och hans Robin Hood-gäng gäng skulle reformera hela fotbollen, återvalet av Milans och Mediasets Adriano Galliani som ordförande i Lega Calcio blockerades, rebellerna fick betala dyrt, och så vidare. Sen, när allt hade fallit, kom en lag som bestämde att pengarna skulle förhandlas och fördelas kollektivt.

Ändå bråkas det fortfarande. För ett tag sedan till och med slogs Aurelio De Laurentiis och Claudio Lotito (helt säkert den gångna säsongens absoluta höjdpunkt) bokstavligen över tv-pengarna. En del av dem ska ju nu fördelas enligt hur många fans ett lag har. Det verkade finnas en tydlig skiljelinje mellan de fem stora – Juventus, Milan, Inter, Napoli och Roma – och resten över hur detta ska räknas ut.

Men plötsligt idag talar Gazzetta dello Sport om att den undersökning av supporterunderlaget som de små har beställt, kommer att innebära att Roma och Napoli får mer pengar från tv:n än de har fått förut.

Jag fick läsa texten flera gånger för att vara säker på att jag fattat rätt.

Om Napoli och Roma har stått på de storas sida trots att de skulle tjäna pengar på de andras förslag – ja, då är makt-”lobbyn” i fotbollen som Diego Della Valle brukade prata om verkligen inte död.

Men, jag kan bara anta att Napoli och Roma kommer att ställa sig på de små klubbarnas sida under morgondagens möte i Lega Calcio, eller?

Den som är mest upprörd över småklubbarnas förslag är ju föga förvånande den som kommer att förlora mest pengar, Andrea Agnelli. Juventus kommer att få 13 miljoner euro mindre om den här undersökningen ska ligga till grund för fördelningen av pengarna. När GdS ställer frågan om meritokrati som Palermo och Udinese har efterlyst i fördelningen, svarar Agnelli på ett mycket roligt sätt:

- Om min kvot till att börja med, med den fördelningsprincipen, är X, och du raderar ut min historia så att jag riskerar X-Y, då vill jag ha en meritokratisk fördelning som tillåter Juventus att även ha X+Z, alltså att få mer än den ursprungliga summan. Var och en måste riskera, alltså också de andra måste riskera att få X-Y.

Åh, Andrea, familjens  ljus. (Eller var det nån som förstod vad han sa?) Jag har hört att han kanske fick jobbet som Juventus president  på grund av sitt efternamn.

Hur som helst lever Calciopoli fortfarande. I dagarna ska det bestämmas om Inter får ha kvar sin Calciopoli-scudetto, och frågan om vilka meriter som ligger bakom lagens olika titlar är alltså högst aktuell.

- Om vi ska fördela pengarna baserat på meritokrati, då måste man ta med klubbarnas historia. Vi har vunnit 29 scudetti, Milan 18 och Inter vet jag inte… säger Agnelli. Och ler, påpekar artikelförfattaren.

Alla dessa scudetti ska alltså enligt Andrea Agnellis meritokrati räknas dubbelt: både för att de givit klubbarna fler fans under historiens gång och i sig själva.

Frågan är nu vad som händer imorgon, om storklubbarnas pakt har sprängts. En sak som är säker är att Rosella Sensi, som en gång inledde en så kallad ”vänskap” med tv-pengarnas kung Galliani, idag lämnade Romas styrelse tillsammans med sin mamma och syster. Så, över till dig Franco Baldini, personen som orsakade hela Calciopoli. Striden kan börja.

- Jag kan garantera att Juventus, Milan och Inter är mycket kompakta, säger Andrea Agnelli.

/Malena

Mercaton är igång sen Dackes dagar men än så länge lyser Corvino med sin frånvaro, eller i alla fall hans aktioner. Övningar pratar vi ofta om här på CaC, men jag vet faktiskt inte vilka övningar man håller på med i Fiorentina. Det verkar ingen veta, allra minst de själva.

Istället för att sparka igång säsongskortsförsäljningen, köpa spelare eller varför inte göra slag i sakerna som den självutnämnda Patronen talade om för snart 3 veckor sedan, fokuserar man istället på serbens solglasögon. Jag tror de flesta av er hängt med, men om någon missat det så har ni här en kort sammanfattning.

Mihajlovic håller presskonferens för att berätta att han tackat nej till Inter (ren lögn av vad jag erfar). Under presskonferensen försvinner serbens solbrillor mystiskt varpå klubben börjar en utredning (läs: ”tascaforce”). Till slut hotar man den eventuella tjuven i ett officiellt meddelande på klubbens hemsida, och när de där fula solglasögonen (mamma mia che brutti) till slut hittar hem gör man en ganska fånig video av det hela. Se den här. Eller gör det inte.

Jag tycker att man borde fokusera på viktigare övningar i dessa tider. Bara så.

//Wilbacher – tascaforce

Överflöd.

Överflöd är nästan aldrig positivt och när det är det får vi istället höra om ”överflödets förbannelse”. Säsongens Palermo handlar om just det. Om att ha för mycket av olika saker, samtidigt som man i mångt och mycket har klart bättre saker än vad de flesta motståndare har.

Det är övningen som gäller för Sean Sogliano, ny sportchefen där nere på ön. Palermo kontrollerar inte mindre än 61 spelare och den siffran måste, såklart, ner.

Palermos trupp spänner från Fabrizio Miccoli och hans 1 300 000 euro/säsong till Moris Carozzieri och hans 50 000 euro/säsong. Den innehåller också en del spelare med hyfsat höga löner (primavera och ex primavera) som klubben görna gör sig av med:

- Igor Budan, 900 000
- Rubinho, 700 000
- Raggi, 600 000
- Guana, 400 000
- Lanzafame, 400 000
- Succi, 400 000

Flera spelare skall och kommer att användas i olika affärer. T ex Gianni Munari (Lecce), som via buste hamnade hos Palermo istället för Lecce. Här finns också storlöftet Pajtim Kasami, relativt ny i procuratore supreme Mino Raiolas stall, och två av de slovener (Andjelkovic och Kurtic) som Palermo köpte på sig under säsongen som gick.

Det blir intressant att se hur Sogliano Jr. tar sig an uppgiften. Att banta och vässa är det som gäller. Det finns ett försvar att bygga upp, en Fabrizio Miccoli att hantera, en Javier ”El Flaco” Pastore att hantera och det gäller att se till att spelarna har de agenter man vill arbeta med. Sean skall visa att han är en sportchef som vet 1) vad man skall göra med sin gamla lagkamrat från Perugia, 2) när, var och hur man säljer och ersätter en supertalang, samtidigt som han 3) håller superagenten Raiola på precis rätt avstånd.

Bara någon timme bort går en annan Jr. samma match. Bigon vs Raiola och Sogliano vs Raiola är två matcher som är med och avgör den större matchen Palermo vs Napoli. Che vinca il migliore!

/Borell

Jag har inte hunnit tänka och därför blir det kort.

Det blir lika kort som River Plates sejour i högsta serien var lång. I Milionari i Serie B för första gången på 110 år. Mamma mia! Åsnan fick rätt!

Det positiva är att även de mäktiga kan falla.

Det negativa är att Adolfo Pederneras, Alfredo Di Stéfanos, Renato Cesarinis, Enzo Francescolis och Oscar Ruggeris River Plate har fallit.

Ur ett italienskt perspektiv känns det logiskt att det är Daniel Alberto Passarella (ex Fiorentina och Inter) som är presidente när River Plate faller. Det han åstadkommit efter att ha lagt skorna på hyllan fortsätter att imponera. Inte. Il Bagna, kan inte du berätta lite för oss? Och Wilbacher från de lyckliga spelaråren?

/Borell

ps. Jag återkommer till både Pedernera, Di Stéfano, Cesarini och Francescoli i en lista över världens bästa spelare genom alla tider ds.

Enligt spansk media (vad annars) kommer Fiorentina att säljas inom en vecka. Flera violarelaterade hemsidor hävdar att ryktena är att ”ta på största allvar”.

Della Valle-familjen har länge kritiserats för att inte ta Fiorentina på största allvar och i Milanos finanskvarter har man länge varit säkra på att marche-bröderna söker en exit.

Troliga köpare sägs vara Red Bull (jawol!) och QuatarAirways.

En buffel? Den som lever får se…

//Wilbacher – zu wildenstein von wildbach ”lo spagnolo”

Källa: violanews.com – i bästa fall 3:e hand. Högst troligt 9-10-hands källa.

In my brain.

Lex Ringo Starr handlar alltså om att inte nödvändigtvis tycka det som alla andra tycker och om att stå emot även när en stor majoritet trycker på.

Typ när det påstods att den fantastiske Ringo Starr inte kunde spela trummor och typ när Il CaC påstår att Sean Sogliano är det nya svarta och kommer att se till att Palermo går som tåget. Niclas Ericson vann alltså en burrata på att göra det sistnämnda. Det förstnämnda har jag ingen aning om hur han ställer sig till.

Harry Amster skrev en text om att först stå emot och sedan få rätt. Du läser den här. Il CaC kommer kanske inte alltid att ha rätt, men vi kommer alltid att stå för vår sak.

” …we are a part of the loud minority, and as such we are a part of those concerned with change …”

/Borell