Qui comanda io. Här bestämmer jag.

Det har varit mycket Aurelio De Laurentiis de senaste dagarna. Det blir lätt så när il presidente far fram och tar stor plats. Inler klar för Napoli, rejält tillspetsade uttalanden om spelarna där borta i Sydamerika och uttåg ur TV-studio med efterföljande vespafärd.

Det är ofta en fröjd att följa De Laurentiis och hans förehavande. Men, det gäller att inte låta sig bländas av och bli hänförd av alla fantastiska smällar. Det finns nämligen en baksida av myntet. Det finns stunder då De Laurentiis ägnar sig åt att bestämma på ett sätt som är vedervärdigt.

Förra fredagen lät Napoli meddela att man stängt av en av journalisterna som följer klubbens ritiro i Dimaro. Roberto Ventre, journalist på napolitanska dagstidningen Il Mattino, fick ackrediteringen indragen efter en artikel med rubriken ”Tifosi tra sorrisi e rabbia: ma il Napoli è inavvicinabile” (sv. Fansen mellan glädje och ilska: men Napoli går inte att nå). Texten handlar om Napolis fans och deras besvikelse över att träningslägret i Dimaro är så stängt, både vid planen och hotellet. Ventre avslutade sin text med att berätta om supportrarna som står där med banderollen där man intygar sin kärlek och får trösta sig med att ta ett foto tillsammans med en vakt.

Visst, man kan försöka argumentera för att det hela är en liten del i ett betydligt större krig där De Laurentiis går head-to-head mot Francesco Gaetano Caltagirone, Il Mattinos mäktige ägare. Men, censur är alltid censur.

Ventre skrev inte sin text ostraffat. Nu är det viktigt att se till att De Laurentiis inte stänger av en journalist ostraffat.

/Borell

Alla goda ting är tre.

Nej, jag menar inte att vi står tre där i dagens CaC. Jag pratar såklart om alla dessa Sepe som förgyller tillvaron. Både för il calcio som helhet och för det Napoli där de hör hemma.

Kardinal Crescenzio Sepe tittar till Napoli i ritiron i Dimaro och håller mässa. – Napoli kan vinna ligan, klubben har gjort stora uppoffringar för att räcka även i Europa, konstaterar han innan det är dags för en kommentar om il presidentes ord från häromdagen. – Det händer mig också … På grund av detta går jag inte till San Paolo och ser (istället) matcherna på TV, dessutom förlorade vi senaste gången jag gick till stadion.

När jag letar efter en video på Sepes mässa i Dimaro snubblar jag över guld. Jag har av olika anledningar missat att Il CaC:s favoritsångare gjort det igen. Luca Sepe, host på KissKissNapoli, låter oss njuta av en strid ström av nya låtar om nya Napoli-spelare. Vad sägs om den här om Inler?

Samtidigt gör Luigi Sepe, klubbens unge tredjemålvakt, sig redo för att lämna klubben. Pisa sägs bli ny klubbadress för en av den italienska fotbollens mest lovande unga målvakter.

/Borell

Nu när jag hittar pratminusen igen minns jag, vagt. Francesco Totti gjorde aldrig mål i den första matchen förra säsongen, hemma mot Cesena. Det slutade 0–0. Efteråt var han nedstämd och sa att han var besviken för han hade velat tillägna ett mål till sin vän Daniele.

Jag forskade aldrig då i vem denne Daniele var, men nu dyker kaptenens ord upp när jag googlar hans namn: Daniele Betti.

Totti och Betti spelade fyra år tillsammans i Romas ungdomslag. De spelade också på somrarna, på stranden i Torvainaica ihop med några andra när de var barn. Betti var nummer åtta, en mittfältare med grinta i Romas giovanissimi, allievi och primavera. Men han tog sig aldrig till A-laget.

2005 var kaptenen och hälsade på de intagna på fängelset Regina Coeli i Trastevere, en dag när de fick träffa sina familjer. En som hette Cristiano sjöng Chitarra romana och Schuberts Ave Maria. (När Totti gifte sig tre månader senare ville han att Ave Maria skulle spelas i kyrkan.) Daniele Betti kom fram till Totti och sa:

– Hej Francesco kommer du ihåg mig, vi spelade tillsammans i Roma?

Totti kom direkt ihåg och log.

– Det var min dröm att spela i Roma, laget i mitt hjärta. Det gick annorlunda, synd, sa Betti.

– Du hade bara mer otur än jag, sa Totti.

Det är en av alla historier som jag inte kände till om min kapten, men som Tonino Cagnucci berättar om i sin bok Francesco Totti, dai pollici al cuore.

Det som är bra med boken är historierna från när kaptenen var barn. Jag har redan tagit upp blygheten, Cagnucci berättar till exempel också om Tottis tid i Curva Sud. Totti har inte talat om det så ofta, men han stod ju verkligen i kurvan, det är inget som man bara säger för att det låter bra, enligt författaren.

Totti, den blyge, levde inte med så mycket, han var inte en av dem som sjöng högst och mest, men han var där.

Totti i september 1994, efter hans första mål i Serie A:

– Jag vet att det är en dröm, att prata med de som jag förut såg långt bortifrån kurvan är en stor känsla. Jag har fortfarande inte tagit körkort, mina kompisar Giancarlo, Bambino, Stefano, Antonio står fortfarande i Sud, i il Commando. Roma vill jag aldrig lämna. Jag skulle bara gå ifall klubben bestämde sig för att skicka iväg mig för att växa. Tänk er att jag gick och såg Roma första gången när jag var fem år, under samma period som jag började spela boll med laget i mitt kvarter. Min pappa Enzo, romanista, tog mig till Olimpico. Sen dess har jag alltid följt de färgerna, den fanan… Jag springer, som jag springer under den kurvan. Den kurvan är det vackraste i Rom.

Till skillnad från vad som ofta lättvindigt sägs i Sverige har inte allting alltid varit rosenrött och konfliktfritt kring Tottis relation till sin klubb, stad eller Curva Sud. Ingenting är det i Rom. Nuförtiden har vi en ”Baldinigate” och det talas om Tottis vänner och entourage som lever på hans rykte, delar av kurvan har ifrågasatt honom under åren, han han hotat att lämna, folk har tvivlat på honom, och till och med när han äntligen återvände till Sud, den 12 april 2006, gjorde han det till en grupp som många ansåg ha för starka band till klubbledningen och som senare kördes ut från kurvan. Även den händelsen, ofattbart underbar som den också var, gick att diskutera.

Men det finns romantik. Så mycket att hjärtat blir fullt och svämmar över flera gånger om.

Cagnucci berättar till exempel att Totti var en av de få, bara 2 000 romanisti, som fick plats på bortasektionen när derbyt spelades på lilla stadio Flaminio den 18 mars 1990, medan Olimpico renoverades för VM. Någon i kurvan hade givit spelarna i laget tröjor med texten ”Lazio? No Grazie”, som de hade på sig. Giannini slog ett inlägg till Völler som nickade in det enda målet, det var sammandrabbningar med polisen och Paolo Di Canio stod och grät på planen efteråt. Och i Tottis sektion av stadion sjöng de: ”Di Canio pezzo di merda”.

För något år sedan såg Totti enligt författaren ett foto på Romasektionen på Flaminio den dan, jag tror att det måste vara det här, pekade och sa till Romas gamle massör Giorgio Rossi:

– Ser du, Giorgio? Den lilla pricken var jag.

Totti stod i Sud ända till han började spela i A-laget själv. 1990 började han vara bollkalle och försökte då alltid få plats under Sud.

Till exempel var han där när Roma spelade semifinal i Uefacupen mot Bröndby, berättar Cagnucci. Roma ledde med 1-0, vilket innebar avancemang, och istället för att ge Peter Schmeichel i målet bollarna, la den 14-årige Francesco Totti ner dem vid reklamskyltarna. Schmeichel blev förbannad på honom.

Daniele Betti fortsatte att gå till kurvan. Han var på bortaläktaren när Roma mötte Brescia 1994, och blev arresterad. Cagnucci skriver inte varför, så det är därför jag googlar.

När det hände var Betti 18 år och var på lån från Roma i Tor di Quinto. Den 20 november mötte Roma Brescia borta, 1 000 romanisti åkte på bortaresan, men också fascister och folk från extremhögern. De attackerade polisen på läktarna, en polis blev knivhuggen i bröstet, men dog inte. (Det var borgmästarval i Brescia den dagen, och en del menar att de våldsamma fascisterna genom kaoset på matchen ville sända en varning till Lega Nord, som en månad senare gjorde så att den dåvarande regeringen föll.)

Betti var en av dem som arresterades, och senare dömdes till flera års fängelse. Han erkände efter ett tag, att han hade slagit polismannen Angelo De Rosa, att han var beväpnad.

Corriere della Sera frågade om han ångrade sig.

– Jag tycker inte om det ordet. Vi kan säga att jag är ledsen och om jag skulle gå till stadion igen skulle jag välja bättre vem jag gick med.

Totti och Bruno Conti ringde till honom efter det som hände. Han berättade för Corsera att folk hade sagt till honom att han borde skriva ett brev till polisen och be om ursäkt.

– Jag vet inte om jag ska göra det. Det kan verka som att jag driver med dem. Först har jag slagit dem, sedan ber jag dem om ursäkt. Hur skulle de kunna tro på mig?

Det var inte första eller sista gången som Daniele Betti blev arresterad. Då hade han redan varit misstänkt för rån och langning av droger. Den sista gången som hans namn dyker upp i tidningsarkiven verkar vara 2006. Han och en kompanjon hade ett år tidigare försökt råna Bulgaributiken på Via Condotti, och nu försökt med en annan juvelerarbutik.

Och sen förra året, i samband med kaptenens uteblivna mål. När jag söker om information får jag reda på att Betti just dött då, av en infarkt, och Francesco hade velat hedra honom med ett mål.

- Alla mina tankar nu är för honom, sa kaptenen i intervjun efter matchen.

Strax innan han dog hann i alla fall någon tillägna Daniele Betti ett kapitel i en bok om Francesco Totti.

Ett år efter att de möttes på Regina Coeli sågs Totti och Betti igen, i samband med någon inspelning. Tyvärr kan jag inte hitta den men Cagnucci återger:

– Francesco, kommer du ihåg? Vilken lycka att träffa dig igen, skriver du på tröjan?

– Nej, skriv på den du, så tar jag med den hem. Du har redan min, den här vill jag behålla.

Bettis nummer åtta.

/Malena

Först lämnar han direktsändningen av lottningen av spelschemat.

Sedan skäller han som en bandhund, stoppar en random snubbe på vespa och drar iväg.

Han är såklart Aurelio De Laurentiis. Vi pratar mer om honom i nästa CaC.

/Borell

Idag är ingen vanlig dag. Idag publicerades Franco Baldinis första intervju sedan han blev inofficiell chef för AS Roma. (Åh, jag får påminna mig ibland om att det för bara en kort tid sen inte alls var säkert att han skulle komma, just han, som vi drömde om skulle komma. Nu vet vi det: det är sant. Ja, det är så stort.)

Som ni kanske förstår säger han mycket som är intressant, bland annat några ord om Totti som han säkerligen inte gillade, om jag känner min kapten rätt. Det var väl meningen.

Men ett uttalande från det fantastiska Observatoriet på inrikesministeriet gör att vi tills vidare får koncentrera oss på en enda passage i intervjun. Den här:

- Ingen polis på arenorna, ingen tessera del tifoso, ingen läktare långt borta. Jag vill inte se poliser i krigsmundering, utan stewards, för det är uppenbart att en viss typ av koreografi, hjälmar och batonger, antyder att konflikt är en självklarhet snarare än en tillfällighet. Formen räknas, som innehållet. Jag vill ha en stadion med parkeringar, service, goda kollektiva kommunikationer, inte Vilda Västern-karavaner. Jag vill att familjerna inte ska behöva förbereda sig i veckor före matchen, utan att de har möjlighet att gå till stadion helskinnade och på ett snabbt sätt. Och njuta och glädjas åt spelet, inte vara rädda för faran.

Ni observerade? INGEN TESSERA DEL TIFOSO. (För den som inte hängt med om vad TdT är, 1, 2.) Om man inte hade gissat det förut stod det ganska klart när man läste det där i morse, vem som låg bakom Romas fantastiska ställningstagande för några dagar sedan: man ska kunna köpa säsongskort utan att skaffa tessera del tifoso!

Det var ingen blygsam början för det nya Roma, att gå emot inte bara FIGC, utan självaste regeringen. De har ju kommit överens om att ingen klubb får sälja säsongskort till folk som inte har la tessera.

- Vi har bara bestämt oss för att gå alla de personer till mötes som av en eller annan anledning inte vill registrera sig men som ändå varje söndag går till stadion för att se matchen, sa Claudio Fenucci, Romas nye vd som vi redan älskar väldigt mycket.

Romas supporterskara är en av dem som mest av alla har stått emot och vägrat att skaffa la tessera del tifoso. Redan förra säsongen gjordes det lite enklare av klubben genom att de som hade säsongskort året innan fick förtur att köpa biljetter. Men många, som förut har haft säsongskort, har såklart gått mycket mer sällan på match.

Gissa om man (det vill säga jag) är stolt, både över Romas fans och över klubbledningen i dessa dagar.

Klubbarna tvingas alltså inte av någon lag att följa inrikesministerns vilja angående la tessera men har gjort det eftersom det antagligen har väntat besvär med polisen och så vidare om man vägrar. Nu när Roma gick före, kom plötsligt flera klubbar efter. Bland andra Sampdoria och Bologna meddelade att de funderade på att göra samma sak.

Och så idag, efter Baldinis intervju, kom Observatoriets (l’Osservatorio nazionale sulle manifestazioni sportive, inrikesminsteriets organ som har hand om säkerhetsfrågor vid sportevenemang och bland annat bestämmer vilka matcher som är högrisk) kommuniké.

De meddelar att de med anledning av Romas tilltag har tillkallat ett extrainsatt möte den 21 juli klockan 10.00, och att Roma tills dess har ombetts att bara sälja abonnemang till de som har tessera del tifoso. Enligt Observatoriet går inte Romas linje ihop med överenskommelsen mellan inrikesministern och fotbollsförbundet.

Än så länge vet vi inte vad Romas reaktion blir, men det verkar som att vi ligger i konflikt med regeringen!

/Malena

Jag skulle kunna skriva om Francesco Tottis lite buttra intervjuer sedan Roma samlades igen för nästa säsong (för revolutionen), det faktum att han ska ha tackat nej till att vara med på Thomas DiBendettos presskonferens eller att han blev väldigt arg på den nya ledningen när en 25-årig sjukgymnast inte fick följa med till ritiron i Brunico.

Sen börjar jag läsa Tonino Cagnuccis bok Francesco Totti, dai pollici al cuore, får en liten Tottiromantisk chock av den, och så ser jag såna här bilder från den första träningen på lägret idag, Francesco som ser ut att ha roligast av alla.

Jag tycker det är så fint – eftersom man tänker sig romare som extroverta och högljudda personer – att de två största kaptenenerna i Romas historia, Agostino Di Bartolomei och Fracesco Totti, är blyga.

Kaptenen har själv skrivit om i en av sina böcker att han var så blyg som barn att han hade svårt att få kontakt med andra i sin egen ålder, och om hur hans pappa Enzo brukade ta honom med sig på promenader, själv sätta sig och dricka kaffe nånstans och slänga in sin pojke bland de större killarna som spelade boll. Först ville ingen ha honom i sitt lag, till slut var det ”lillkillen eller bollen”, och de som vann lottningen valde alltid bollen över Totti. Sedan efter fem minuter ville de göra om lagen.

En person, Dario Castaldo, berättar väldigt fint i Tonino Cagnuccis bok om Totti som barn.

Francesco var verkligen blyg, ibland hade du intrycket av att om han hade kunnat så skulle han ha sjunkit ner i jorden. När han var liten hade jag svårt att komma ihåg hur hans röst lät för han pratade nästan aldrig. Jag kommer ihåg att han var spinkig och jätteblond, och att han var väldigt blyg. Så var det i bibelskolan också, som vi gick i tillsammans, men när han spelade fotboll var han Kungen.

Totti spelade alltid fotboll, före skolan, efter. En gång i Fortitudo gjorde de ett prov där de kickade bollen. Någon annan än Francesco vann.

Han brydde sig inte så mycket om det: han var kamraten som alla hade velat ha, han fick dig att inte känna av hans överlägsenhet, han skulle inte nödvändigtvis göra mål, han ägnade sig åt att få de andra att spela, han fick dig att känna att du spelade fotboll. Det var därför du spelade med honom. Han var verkligen från en annan planet.

Allt det bakom varje passning från Francesco Totti, världens bäste på att passa en boll.

/Malena