Dags att titta till två andra klubbar som en gång gjort succé i näst högsta serien och nosat på Serie A. Dags att titta till Albinoleffe ta emot Grosseto.

Albinoleffe gör sin nionde raka säsong i Serie B och det är inget annat än ett mirakel. Klubben borde ju inte finnas, i alla fall inte så här högt upp i seriesystemet. Vi det här laget kan ni historien om sammanslagningen av de små samhällena Leffes och Albinos klubbar till en gemensam. Albinoleffe. ”Stockholmaren” Gianfranco Andreoletti, president och klubbens starke man, har varit med från början.

Det finns de som säger att Albinoleffe sjunger på sista versen. När jag såg laget på plats ifjol var i alla fall journalisterna som följer Albinoleffe oroliga för att klubben skulle gå under om man åkte ur Serie B. Det blev inte så. Albinoleffe klarade sig kvar i näst högsta serien efter ett gastkramande play out mot Piacenza. Det slutade lyckligt med 6 000 på läktarna och president Andreoletti som löfte-sprang hem till huset i Colzate.

Det blev en helt annan historia för Piacenza. Ägafamiljen Garilli berättade efter matchen att det var ”dags att lämna nu”. Och när Albinoleffe nu gör sig redo för sin nionde raka säsong i Serie B kommer beskedet att Garilli hittat ett konkordat som vill köpa.

Jag tittar till Albinoleffe samma dag som Maurizio Radici, en gång president i det Leffe som blev till Albinoleffe, tar hand om 5% (750 000 euro) och sätter sig i styrelsen för Antonio Percassis nya Atalanta. Han har sysslat med fotboll förr. Radici tog sitt Leffe till Serie C1, men sedan tog det stopp. Det gör lätt det när man har sin hemvist i ett samhälle med knappa 5 000 invånare. Nu comebackar Radici i fotbollen och han gör det i det Atalanta som ägs av Percassi, vars son är gift med Maurizios brorson. Business alla italiana.

Snart dags för match och det slår mig hur ”fläckig” och ojämn planen är. Det måste vara en tidsfråga innan det är konstgräs som gäller också i Bergamo. Det vore logiskt eftersom Bergamo är sätet för Sit-In, en av firmorna som förser den italienska fotbollen med konstgräs och som länge sponsrat Atalanta. Och det vore logiskt om det var byggherren Percassi som byggde en ny arena.

Jag är extra nyfiken på tre spelare. Pierre Regonesi, Roberto Previtali och Martin Petras.

Regonesi, en gång utnämnd till kommande storback av storbacken Massimo Carrera (då Atalanta). Det blev inte så. Det har aldrig varit något fel på känslan i den där vänsterfoten, men det har varit jobbigt mentalt. Regonesis nerver ställde till det och Atalanta blev till Empoli blev Albinoleffe blev Rimini blev till Albinoleffe igen. Regonesi fungerar här. Hans vänsterfot böjer inlägg på löpande band och är ett ständigt hot när det är frispark nära motståndarnas mål. Jag konstaterar att Albinoleffes restaurering av spelare fungerat alldeles utmärkt i fallet Regonesi och funderar samtidigt på om inte vår vänsterback är släkt med de där andra restauratörerna, de Regonesi som restaurerar möbler där uppe i Città Alta.

Egentliga mittbacken Petras går mot Regonesi. Jag minns det som igår när slovaken sommaren 06/07 presenterades av il patron Giovanni Semeraro och sedan tog plats i Zemans ”andra Lecce”. Det gick sådär. Eller inte alls. Petras fick lämna redan i januari och via Treviso, Triestina och Cesena är det nu Grosseto som gäller. Han får slita ont mot inläggsmaskinen Regonesi och dennes flyfotade vänsterspringare Foglio, men håller emot hyfsat.

Previtali är jag intresserad av eftersom han är en av fyra i den stomme av Bergamo-spelare som skall se till att Albinoleffe stannar i Serie B och inte går under. Han tog ingen plats i Atalanta och hamnade i stadens andra lag via Lumezzane, Alzano och Spezia. Lagkapten Previtali gör sin åttonde raka säsong i klubben och är spindeln i nätet på mittfältet.

Previtali slår till direkt. Drygt 20 sekunder in i matchen suger han in en boll mitt på offensiva planhalva och hittar bortre gaveln med ett mäktigt skott. Han fortsätter sedan med enkelt och smart spel rakt igenom matchen och bevisar att den italienska fotbollen är proppfull av de där kloka och nyttiga defensiva mittfältarna.

1-1 kommer efter att Albinoleffe varit nära 2-0 och visar den inneboende klassen hos Grossetos anfall. Det går snabbt när Gaetano Caridi, tio mål ifjol, hittar fram till hemvändaren Ferdinando Sforzini (Cluj), som sätter bollen säkert vid första stolpen. Och det kommer mera. I maremmani tar ledningen efter att nye Albinoleffe-backen Manuel Daffara (Pavia) försökt spela undan, men istället gjort så att Grosseto kan galoppera mot mål i en kontring tre mot tre. Det känns på något sätt logiskt att anfallet slutar med att nämnde Daffara faller baklänges på mållinjen samtidigt som han inte får undan bollen.

Daniele Fortunato pratar sina mannar tillrätta i paus och Albinoleffe startar andra halvlek lika starkt som första. Tripp, trapp, trull. Bollen tar på två Grosseto-spelare innan Andrea Cocco (bilden), så svag och utbuad i första halvlek, får en tå på bollen fri med gästernas keeper och gör 2-2. Sedan händer det inte så mycket mer.

Albinoleffe har visat att man fortfarande, trots domedagsprofetior, håller i Serie B och Grosseto har visat upp sin odiskutabla offensiva styrka.

Calciomercato stänger dagen efter match. Albinoleffes sportchef Aladino Valoti, för några månader sedan högaktuell som ersättare till Sean Sogliano i Varese, adderar anfallaren Germinale (Benevento) till den trupp som skall se till att Albinoleffe inte går under. Grossetos vulkaniske president Camilli ser till att hans direktörer kryddar de vit-röda med inte mindre än fem nya spelare på mercatons sista dag – Olivi, Moretti, Antei, Iannicella och Calderoni. Jag förväntar mig att unga mittbacken Luca Antei (Roma) gör bra ifrån sig och utvecklas ytterligare där på andra sidan regionsgränsen.

Sista dagen på calciomercato illustrerar tydligt skillnaden mellan Albinoleffe och Grosseto. Nästan inga pengar alls mot mycket pengar. Tålmodigt och långsiktigt byggande mot klubbdirektörs-roulett. Nio raka säsonger i Serie B mot fem raka. Nytt kontrakt och stjärna för tio raka säsonger i högsta serien mot minst play off till Serie A. Presidente Andreolettis Albinoleffe mot presidente Camilis Grosseto. Serie B när den är precis som vanligt där mellan himlen i Serie A och avgrundsdjupet i Serie C …

Tåget gick till Modena.

Det skall spelas fotboll mellan två intressanta klubbar. En som 07/08 gick upp i Serie B för första gången någonsin och en nykomling som comebackar i näst högsta serien efter 33 år. Sassuolo tar emot Nocerina.

Ni vet att jag är nyfiken på nykomlingen Nocerina. Det finns nästan alltid en intressant energi hos de som är nya i Serie B och den räcker ofta långt. Fjolåret är ett utmärkt exempel med Novara, Varese och Pescara som alla gick mycket bra. Nocerina verkar vara en klubb i samma anda. Projektet är tydligt och personerna som driver det – presidenten Citarella, sportchefen Pastore och tränaren Auteri – känns som en grupp som vet vad man vill och vet att arbeta tillsammans.

Jag är extra intresserad av de båda sportcheferna. Ivano Pastore (Nocerina), som just skall påbörja sin andra säsong i rollen efter den där halvdana karriären som mittback som är så perfekt för en sportchef, och Nereo Bonato (Sassuolo), som efter en halvdan karriär som målvakt är inne på sin andra sejour som klubbdirektör i Modenas andra klubb.

Sassuolos ägarfamilj Squinzi intresserar mig nästan ännu mer. Dess relation med klubben har varat i snart 30 år. Man har varit sponsor, sponsor som lämnat (för cykelsporten), ännu mera sponsor och till slut också ägare.

Squinzi hämtade Bonato (ex Brescello, San Marino och Monza) till Sassuolo som sportchef inför 04/05 och klubben tog genast tydliga kliv i rätt riktning. Det tog fyra säsonger från play out i Serie C2 säsongen innan Bonatos ankomst till uppflyttning till Serie B.

Sassuolo övertygade direkt i Serie B. Först sjua 08/09 och sedan fyra och plats i play off 09/10. Berömmet haglade över klubben och ägarfamiljen Squinzi, som hyllades för att prestera fin fotboll med små medel. Ribban höjdes inför fjolåret. Nu var det Serie A och inte längre bara nytt Serie B-kontrakt som gällde. Det gick inte alls. Sassuolo var inte redo, framförallt inte mentalt.

Serie C2 till Serie B på fyra säsonger gjorde diesse Bonato till högvilt på sportchefsmarknaden. Större piazzan Modena lockade och vår klubbdirektör hade inte rätt tålamod. Bonato fick för sig att gräset var grönare på andra sidan. Först i Modena och sedan i Hellas Verona. Han hade fel.

Sedan en säsong är Bonato nu tillbaka i Sassuolo. Inte som direttore sportivo (sportchef), utan med den finare titeln direttore generale (klubbdirektör). Den första säsongen med den nya titeln blev bedrövlig. En tränare blev till en annan, som blev till en annan. Arrigoni blev till Gregucci, som blev till juniortränare Mandelli. Ingen visste längre om Bonato hade fingertoppskänslan kvar.

Inför årets säsong satsade Squinzi och dg Bonato på hyllade primavera-tränaren Fulvio Pea (Inter) och en hord unga spelare. I elvan som börjar mot Nocerina är över halva laget, 6/11, inte äldre än 24 år. Inte superunga Gubbio, men inte långt ifrån.

Spelarmässigt är jag extra nyfiken på Emanuele Terranova i hemmalaget och Massimiliano Marsili hos gästerna.

Terranova är ännu en spelare från Coppa Carnevale i Viareggio, men framförallt en spelare från säsongen (09/10) i Lecce. Han kom till giallorossi som nykorade italienska primavera-mästarna Palermos lagkapten och tog en plats i mittförsvaret, men fick sedan se sig besegrad av januarinyförvärvet Stefano Ferrario (Ravenna). Terranova tog nya tag. Först en säsong i Frosinone och nu alltså i Sassuolo. Fötterna är inte alls känsliga, men han är atletisk och markerar hårt som få. Jag tror på Terranova.

Marsili är spelregissören som försvann. Han imponerade i Viareggio 2007, men sedan tog det stopp. Det gick hyfsat i Taranto (C1), men inte alls i Modena (B) och Cosenza (C1). Vändningen kom efter att diesse Pastore, tillsammans med Varese, köpt hononom och satt honom i Nocerina. Marsili har inte varit ordinarie därnere, men man kan känna igen den spelare som en gång var.

Både Terranova och Marsili imponerar. Den gamle Lecce-mittbacken står för kvitteringen till 1-1 och pånyttfödde Marsili kommer in redan i första halvlek och ser till att Nocerina får ett bättre spel än med Serie B-debutanten Bruno.

Det slutar med att Sassuolo går ifrån och vinner med 3-1. Nocerina försöker hela tiden och går för vinst, men har inte anfallarna att bli ett topplag i Serie B. I alla fall inte i min bok. Centertanken Luigi Castaldo känns väldigt trubbig och kommer inte upprepa fjolårets tio ligamål. Och inget blir till det bättre när nye Giovanni Plasmati (Catania) byter av honom.

Summit post partita, det där mötet direkt efter match mellan de som bestämmer. De flesta intervjuerna har redan klarats av och det är nu det gäller. Tränaren, sportchefen och presidenten. Mister, diesse e il patron. Auteri förklarar och Pastore och Citarella funderar på om de fortfarande tror på sin tränare. Presidente Citarella gör det till en början med armarna i kors och släpper sedan ner dem när han fått de svar han vill ha. Auteri har än så länge sin presidents och sin sportchefs stöd.

Det finns att fundera på. Kommer diesse Pastore att agera under de sista skälvande dagarna av calciomercato? Är det så att dg Bonato fortfarande har DET? Den senares lån och vilja att satsa på unge ghananen Richmond Boakye (Genoa) framstår som ett genidrag och värvningen av mittbacken Lino Marzoratti (Empoli) imponerar (trots att det redan finns två riktigt bra Sassuolo-mittbackar i lagkapten Marco Piccioni och nämnde Terranova).

Gianluca Sansone (Siena) återfinns också på plussidan när man studerar Bonato och säsongens Sassuolo. Han är oerhört kvick, teknisk och inte speciellt pigg på att släppa bollen. Om mister Pea får ordning på honom har Sassuolo en spelare som kommer att göra minst dussinet mål och plåga motståndarna tillsammans med starke Boakye.

På väg hem till Bergamo passerar jag mister Peas hemort Casalpusterlengo och fundera på varifrån tränare kommer ifrån. Jag har nämligen fått för mig att jag inte tycker speciellt mycket om den fotboll som praktiseras av tränare från Emilia-Romagna. Efter flera besök övertygar regionen mig inte på något plan och det känns självklart att Pea, vars spel jag gillar, kommer från ett samhälle precis på andra sidan gränsen. Lombardiet, inte Emilia-Romagna.

Zaccheroni, Mandorlini, Arrigoni och Ballardini. Där har ni tränarna vars fotboll jag inte gillar något vidare. Delio Rossi är undantaget som bekräftar regeln.

I Bergamo igen är det fokus på Albinoleffe, en annan klubb som precis som Sassuolo gått upp i Serie B och inte längre kan spela på sin egen egentliga hemmaplan. De båda har än mer gemensamt. Både Andreoletti (Albinoleffe) och Squinzi (Sassuolo) är mycket skickliga ägare som verkar långsiktigt. Deras motståndare denna första Serie B-helg, Citarella (Nocerina) och Camilli (Grosseto), är av en annan mer otålig natur. Vediamo …

/Borell

Jag strejkar.

Artikel 7 gör att jag för första gången i min karriär som tippare av il calcio slår av på takten i arbetet med säsongsguiden och väntar in det som händer ända in på mållinjen. När jag skrev säsongsguider i Goal (månadsmagasinet, ni vet) var det pressläggning en månad innan transferfönstret stängde. Jag lärde mig leva med och älskade det upplägget. Det krävde helt enkelt mer.

Jag hade tänkt mig en riktigt skön start på säsongen. Jag hade tänkt att få se curva nord vifta med flaggorna och lyfta fram Atalanta, precis som på bilden. Artikel 7 gör att det inte blir något av det där Atalanta jag är så nyfiken på, men jag lovar att åka ner så fort jag bara kan för att titta till Maxi Moralez och hans dödliga fötter. Och hur kul är det inte att han spelat i Velez med deras ”V” på tröjan, det ”V” som i Atalanta tillhör ärkerivalen Brescia.

Jag hade tänkt följa upp klubbdirektör Marinos nya Atalanta med Varese mot Crotone två dagar senare, men logistiken är inte min vän. Den sena matchen och det tidiga flyget gör matrimonio svårt. Och i Sverige väntar historisk Euro Talk-mercato-övning.

Vi ändrar lite. Gör det som krävs av de diessi jag älskar att följa och ändrar min calendario. Atalanta vs Cesena out, Modena vs Nocerina in. Varese vs Crotone out, Albinoleffe vs Grosseto in. Jag blir alltså utan två tydliga 4-4-2-övningar och njuter istället av Nocerina och deras återkomst i näst högsta serien och up and coming klubbdirektörer i Albinoleffe och Grosseto. Nocerinas 3-4-3 och de båda klubbdirektörsväxthusen Albinoleffe och Grosseto. Jag älskar det.

Samtidigt som jag skriver detta faller Roma hemma mot Slovan Bratislava. Det blir 1-1 och Roma är out. Jag är inte förvånad och det är inte heller min bekantskapskrets i Italien. Det handlar inte om att Luis Enrique markerar mot Totti på klubbdirektörerna Baldinis och Sabatinis begäran. Det handlar om att ”El Matador” inte är fungerar i il calcio. Roma är inte publicerat ännu i säsongsguiden, men jag kan lätta lite på förlåten. Ingen CL och inte något Europa alls. Säsongens Roma skall vara glada för en placering på övre tabellhalvan. 7-9, där har ni mitt tips.

Da Franco och deras casonsei är däremot publicerade sedan länge. Franco och jag brukar prata. Vi brukar prata om att hans casonsei är bäst i Bergamo och sedan går vi över till il calcio – Ceravolos fantastiska mål mot Juventus, Atalantas ägarfamiljer Bortolotti, Ruggeri och Percassi, och så den obligatoriska hyllningen av Claudio Foscarini. Franco får det att låta som att den gamle Atalanta-mittfältaren har en kvalitet som tränare som gör honom lika oumbärlig som smöret, salvian och pancettan är för Bergamos underbara casonsei.

/Borell

Genoa

Klubben – 7
Saronno, Como och sedan Genoa i hård konkurrens med en viss Zamparini. Efter att ha smakat på Serie A med Como valde Enrico Preziosi att istället ta över den betydligt större piazzan Genoa. Efter initiala svårigheter fick han ordning på saker och ting, men dömdes ned i Serie C1 för att hans Genoa försökt muta motståndaren.

Sejouren nedåt i seriesystemet var nyttig för Genoa och det var ett gediget projekt som två säsonger senare angjorde Serie A. Första säsongens tiondeplats följdes upp med en femteplats och berömmet haglade – tränare Gasperinis 3-4-3, klubbledningens smarta spelaraffärer och publiken som strömmade till Luigi Ferraris. Preziosis Genoa kunde helt enkelt inte göra fel.

Sommaren 2009 sålde Preziosi lagets centrallinje – smart handlade mittbacken Matteo Ferrari, underskattade innermittfältaren Thiago Motta och skyttekungen Diego Milito – och det började gå tyngre. Preziosi kontrade genom att göra en tung mercato sommaren efter, men fick inte alls ordning på alla etablerade stjärnor han köpt till startelvan (Eduardo, Rafinha, Miguel Veloso, Luca Toni …). Förtrollningen var bruten och det fanns inte längre något riktigt bett i mister Gasps 3-4-3, som blev till 4-3-3, och bytet av tränare borde såklart ha kommit redan inför fjolårssäsongen.

Nu gasar Preziosi igen. Hans uppenbara ovilja mot att verkligen satsa på att spela in en startelva som gör mer än en säsong ihop gör att det är svårt att ta Genoa på riktigt allvar. Och för Genoa att ta ännu ett steg mot toppen.

Tränare -7
Förra säsongen blev Gianpiero Gasperini till Davide Ballardini och ingen jublade över det. Nu får rutinerade Alberto Malesani (Bologna) uppgiften att se till att Genoa återigen är med och slåss om en plats på den övre halvan av den övre halvan. Nja …

Målvakt – 7
Säkra sista utposten Sébastien Frey (Fiorentina) tar över efter floppen Eduardo (Benfica) och garanterar att Genoa inte släpper in mål i onödan. Cristiano Lupatelli (Bologna) bär konerna som andraval och målvaktsfarfar Alessio Scarpi bär kulturen.

Backlinje – 7
Genoa hittade rätt med sin fyrbackslinje ifjol och förnyat förtroende till mittlåset Dainelli-Kaladze är en bra sak. Duon får evigt unge Marco Rossi eller underskattade evighetsmaskinen Domenico Mesto till höger och fjolårsreserven Luca Antonelli eller något veke Emiliano Moretti ersätter Domenico Criscito (Zenit) till vänster. De ingredienserna blir till en fyrbackslinje som håller god Serie A-klass, men den behöver förbättras. I alla fall enligt Preziosi, som i skrivande stund verkar ha snott Cesare Bovo (Palermo) och dennes utmärkta bolldistribution framför näsan på Fiorentina. Svenske landslagsreserven Andreas Granqvist (Groningen) börjar på bänken.

Mittfält – 7
Genoas mittfält fungerade som bäst när det var som mest anspråkslöst och utan några storstjärnor. Rossi-Juric-Milanetto-Criscito var en utmärkt fyra, framförallt då det centrala mittfältet. Balansen rubbades när Genoa började läcka bakåt och tvingades flytta ner en av mittfältarna i backlinjen.

Fjolåret såg firade nyförvärvet Miguel Veloso ägna sig mer åt spaghetti än träning och likaledes firade Rafinha presterade inte heller det som var tänkt. Det blev gamlingarna Rossi och Milanetto som tillsammans med unge slovaken Juraj Kucka fick se till att det blev någon ordning på det där mittfältet.

Nu gör Genoa om sitt mittfält igen. Gamle Milanetto (Padova) och Abdolay Konko (Lazio) lämnar och en ny kvintett tar över. Fjolårssuccén Kevin Constant (Chievo Verona), vänsterfotade Valter Birsa (Auxerre), tuffa mittfältsankaret Felipe Seymour (Universidad di Chile), colombianen Cristóbal Jorquera (Colo Colo) och Alexander Merkel (Milan) är pusselbitarna som mister Malesani skall få ihop något bra av. Kanske kommer han att kunna använda spaghettikungen Veloso, som konsaterat att han minsann är fit igen. Ständigt skadade Bosko Jankovic har en lång väg att vandra för att nå startelvan.

Anfall – 7
Genoa letar efter en centertank som kan gå i de Milito-fotspår som Luca Toni inte var i närheten av att klara av. Varken Floro Flores (Udinese), unge Mattia Destro (Siena) eller U21-landslagscentern Alberto Paloschi (Chievo Verona) övertygade så mycket ifjol att man fick nytt förtroende och allt pekar nu på att Alberto Gilardino (Fiorentina) blir näste man att anföra Genoas anfall. Fjolårets niomålsskytt Rodrigo Palacio, Boca-skolade Lucas Pratto (Universidad Catolica) och det gamla Inter-löftet Sebastián Ribas (Digione) gör upp om kanterna.

Styrka:
Tränare Malesanis rutin garanterar att man tar vara på resurserna i säsongens Genoa.

Svaghet:
Oviljan mot att verkligen satsa på att spela in en startelva som gör mer än en säsong ihop gör det svårt för Genoa.

Nyckel till framgång:
Floro Flores tio mål och Palacios nio räckte inte. Köpet av 15-målsskytten som ger Genoa ro måst sitta.

Totalt: 42/60

Placering:10

Cesena

Klubben – 6
Igor Campedelli har agerat klokt sedan han tog över Cesena strax innan jul 2007. Tränarutnämningarna har suttit som handen i handsken med uppflyttning från Serie C1 till Serie B, vidare till Serie A och sedan förnyat kontrakt i högsta serien. Allt har gått som på räls, trots att Campedlli har rört om i egna klubbledningen och använt sig av både klart defensiva tränare (Bisoli) och klart offensiva sådana (Ficcadenti).

Denna säsong satsar Campedelli på rutinerade Marco Giampaolo (Catania), som får i uppgift att spela 4-3-3 efter en karriär med väldigt mycket 4-4-2. Campedelli satsar också på konstgräs, bara veckor efter att Italien hade vant sig vid tanken på att ett lag i Serie A (Novara) skulle spela på något annat än naturgräs.

Tränare – 6
Det var länge sedan Marco Giampaolo (Catania) gick riktigt bra. Och det går att argumentera för att han bara gått bra i en klubb. De två säsongerna i Ascoli i mitten av 2000-talet såg imponerande ut, men Giampaolo har sedan dess inte varit i närheten av att få saker och ting att fungera i Cagliari, Siena och nu senast Catania. Kanske är det den där bollen i skallen på träningen i Cagliari som har ställt till det.

Målvakt – 6
Målvaktsfarfar Antonioli är en säker sista utpost bakom en fyrbackslinje som behöver all hjälp den kan få. Antonioli anno 2011 handlar, såklart, om att stå rätt. Fantomräddningarna lämnar han åt andra yngre förmågor. Tekniska direktören Minotti jagar i skrivande stund en vice Antonioli. Det behövs en Alberto Frison (Vicenza) istället för Alex Calderoni eller Aldo Junior Simoncini.

Backlinje – 6
Cesena startade fjolåret med Ceccarelli-Pellegrino-von Bergen-Nagatomo, blev sedan av med sin japan i januari och lyfte då in både ytterbacken Santon och mittbacken Dellafiore. Nu satsar sportchef Minotti och tränare Giampaolo på rutinerade Gianluca Comotto (Fiorentina) som högerback och Giullermo Rodríguez (Penarol) eller Marco Rossi (Bari) som mittback vid sidan av kvarvarande schweizaren von Bergen och egentlige mittfältaren där ute till vänster. Det ser inte bra ut, även om Cesena ser till att ersätta mittbacksreserven Yohan Benalouane (Skottland?) med långskanken Vangelis Moras (Bologna).

Mittfält – 6
Om inte hårt uppvaktade Marco Parolo (Cagliari) ger sig av under mercatons sista självande dagar, stannar 2/3 av fjolårets så framgångsrika mittfält. Parolo till höger, Giuseppe Colucci centralt och nye Antonio Candreva (Parma) är ett mittfält som på pappret räcker i högsta serien. Men, det är tunt bakom trion. Varken veteranen Luigi Piangerelli, Roberto Guana (Chievo Verona), arbetsmyran Giuseppe Di Feudis (Torino), unga brasselånet Martinho (Catania), paraguayanska löftet Meza Colli eller Tibor ”nye Zlatan” Cica (-93) räcker i Serie A.

Anfall – 7
Cesena har satsat stort och lyfter in två tunga pjäser i fjolårets hyllade anfall. Adrian Mutu (Fiorentina) tar den centerplats som ifjol tillhörde Erjon Bogdani och Eder (Brescia) tar över efter Luis Jiménez (Al Ahli). Mycket talar för att den ivrige vänsterspringaren Giaccherini (Juvenus?) också lämnar och det skulle innebära att säsongens Cesena kommer till spel med ett helt nytt anfall.

Mutu in centralt betyder att Cesena går ifrån att spela med en tung centertank som tar för sig i motståndarnas straffområde. Med Mutu blir det ett helt annat spel, om nu inte Giampaolo går över till sitt älskade 4-4-2. Rumänen är en lyx för vilket lag som helst på den nedre halvan och garanterar det dussin mål som är så viktigt. Bollätare Eder kommer inte alls med samma garanti och jag skulle bli förvånad om han åstadkommer något annat än de sex ligamål han fick till ifjol.

Utmärkte huvudspelaren Bogdani är på väg bort och det gör Genoa-ägda centern Vincenzo Rennella (Grasshoppers), Lecce-dödaren Dominique Malonga och unga finska målmaskinen Roope Riski till Giampaolos anfallsjokrar.

Styrka:
Mutu garanterar det dussin mål som ett kölag är i så stort behov av. Bara för mister Giampaolo att sätta resten …

Svaghet:
Giampaolo kommer att få tid på sig. Vacker så, men med fel tränare på plats kommer Campedellis ge-tränaren-tid-inställning att sitta som en bumerang i bakhuvudet på säsongens Cesena.

Nyckel till framgång:
Tränare Giampaolo har gått head-to-head med tre raka klubbledningar efter att ha gått i dess mycket tydligt ledband i Ascoli. Giampaolo och head-to-head har resulterat i långt ifrån godkända resultat. Lyda eller inte lyda?

Totalt: 37/60

Placering: 18

Bologna

Klubben – 6
Det är turbulent i Bologna och vi har inte sett slutet än. Det kan bli så när en omgivning inte har vett att uppskatta det man har. Bologna sköttes ju på ett alldeles utmärkt sätt av Giuseppe Gazzoni Frascara från det att denne tog över klubben 1993 fram till att han lämnade sommaren 2005.

Bologna precis åkt ur efter nio raka säsonger i högsta serie när Gazzoni lämnade och det tog klubben tre säsonger att ta sig tillbaka. Väl där lämnade Gazzonis efterträdare Alfredo Cazzola över stafettpinnen till minoritetsägaren Renzo Menarini. Sedan dess är det intensiv turbulens som gäller i Bologna-land. Sarden Sergio Porcedda, som en gång försökte sno Cagliari av Cellino, tog över inför fjolårssäsongen och blev till en smärtsam följetong. Strax innan jul blev situationen ohållbar och kaffekungen Zanetti tog över. Men, kaffe var inte Bolognas likör. Zanetti ut och övergångslösningen Pavignani in, innan det slutade med Albano Guaraldi.

Guaraldis start har varit turbulent. Han började med att sätta klubben i händerna på rutinerade klubbdirektören Roberto Zanzi (ex Udinese), fortsatte med att markera mot fjolårets succétränare Alberto Malesani och sportchefen Carmine Longo och avslutade med att först utnämna Salvatore Bagni till ”sportchef” (it. consulente del mercato) och sedan sparka honom efter någon månad. I kölvattnet på Bagni-gate talar mycket för en allt större och viktigare roll för Zanzi, alltid lika sugen på att lägga sig i det rent sportsliga.

Tränare – 6
Ifjol gjorde Alberto Malesani succé med ett lag som under stora delar av säsongen gick och väntade på att få betalt. Han lyckades få gruppen att inte bry sig om att Bolognas alla problem, där kubbens existens ett tag stod på spel, och belönades för det med tränarposten i Genoa. Nye tränaren Pierpaolo Bisoli (ex Cagliari) var det billigare alternativet till Giampaolo, som istället valde Bisolis gamla klubb Cesena.

Det finns ingen anledning för Bologna att vara ledsen över att Giampaolo blev till Bisoli. Denne har ett spelsystem som bevisligen fungerar i flera olika klubbar till skillnad från Giampaolo, som bara fungerat under två säsonger i Ascoli. Bisoli har stått för utmärkta insatser i Foligno (Serie C1), Cesena (Serie C1 och Serie B) och en helt okej insats i Cagliari (Serie A) innan han sparkades efter att ha försökt sätta lagets äldsta spelare på plats.

Målvakt – 6
Emiliano Viviano (Inter), utmärkt ifjol, slarvades bort när buden lades kuverten för den dolda budgivningen mellan Bologna och Inter. En felskrivning innebar att Viviano hamnade i Inter istället för i Bologna. Nu var det i och för sig inte tänkt att han skulle stanna (han var redan bortlovad till Roma/Genoa), men Bologna tappade pengar på tabben som hjälpte till att sänka Bagni. Rutinerade belgaren Francois Gillet (Bari) ersätter, men kommer inte att nå sin företrädares höjder. Federico Agliardi (Palermo) är ny back up efter att Cristiano Lupatelli (Genoa) följt Malesani till Genoa.

Backlinje – 6
Bisolis defensiva skicklighet behövs när Bologna kommer till spel som man gör. Crespo-Portanova-Antonsson-Morleo/Vitale är en backlinje som lika gärna kunde höra hemma i Serie B. Det är alltså upp till mister att knåda backdegen rejält och hitta rätt uppställning i den försvarslinje som tappat Miguel Britos (Napoli), Antonio Esposito (Lecce), fyrtornet Vangelis Moras (kontrakt slut) och vänsterbacken Matteo Rubin (Parma). Högerspringaren Gyorgy Garics, vänsterfotade jollyn Nicolò Cherubini och Cesare Rickler (Piacenza) börjar på bänken. Det ser inte bra ut.

Mittfält – 6
Hårt arbete är det som gäller på Bolognas tremannamittfält. Fjolårets startmän Pérez-Mudingayi-Della Rocca får fortsatt förtroende, samtidigt som alla mittfältsalternativ förutom slovenske spelfördelaren René Khrin och högerbreddaren Federico Casarini byts ut. Albin Ekdal (Cagliari), arbetsmyran Massimo Mutarelli (kontrakt slut), rutinerade högerbreddaren Antonio Buscé (Empoli) och unga mittfältsankaret Ivan Radovanovic (Novara) lämnar över stafettpinnen till jollyn Nico Pulzetti (Bari) och unge fransosen Saphir Taider (Grenoble).

Anfall – 7
Evigt unge Marco Di Vaio kan inte sluta att göra mål. Nu byter han Riccardo Meggiorini (Novara), het i Serie C1, mot underskattade Robert Acquafresca (Cagliari), som än en gång tvingats byta klubb. Ojämne Alessandro Diamanti (Brescia) kommer att ligga i kreativt släptåg något tiotal meter bakom den målfarliga anfallsduon och tillsammans kan trion mycket väl lyckas skjuta Bologna kvar i högsta serien. Lilla andreanfallaren Sergio Vantaggiato (Padova) och unge Federico Rodríguez (Penarol) börjar på bänken.

Fjolårssuccén Gastón Ramírez är hur intressant som helst och egentligen given startman. Uruguayanen har uppvaktats hårt av större klubbar och det är inte svårt att se Diamantis ankomst som beviset på att Ramírez, trots presiden Guaraldis ord, till slut lämnar Bologna.

Styrka:
Målskyttet är och förblir en styrka hos Bologna. Di Vaio kan inte sluta att göra mål och det är bara en tidsfråga innan Acquafresca får igång sin målfabrikationen rejält. Skulle sedan Ramírez stanna ser det mycket bra ut framåt för Bologna.

Svaghet:
Det är alltid en chansning att låta ett litet fåtal spelare ansvara för kreativitet och målskytte. Di Vaio, Acquafresca och Ramirez out och det blir inte roligt för Bologna.

Nyckel till framgång:
Backinjen Crespo-Portanova-Antonosson-Morleo/Vitale ser inget vidare ut på pappret, men tränare Bisoli är mycket skicklig defensivt. För att säsongens Bologna skall ha chans måste han fortsätta att vara just det.

Totalt: 37/60

Placering: 17

Cagliari

Klubben – 7
President Massimo Cellino lovade revolution i slutet av förra säsongen. Och revolution blev det. Ut med ett flertal etablerade spelare och ut med tränaren Roberto Donadoni bara dagar innan seriestart. Allt är alltså som vanligt i casa Cellino. Man skulle kunna få för sig att detta är ett arbetssätt som inte fungerar, men så är icke fallet. Cellino må ha sitt speciella sätt att sköta Cagliari, men det fungerar.

Cellino, en av de italienska klubbägare som ägt sin klubb längst, är inne i sin tionde sportchef – Longo, Vitali, Manfredonia, Serra, Cannella, De Nicola, Pederzoli, Cinquini, Salerno och (sedan 2008) Francesco Marroccu. ”Den tionde sportchefen” må spela en undanskymd roll, men han gör det på ett sätt som gör att helheten fungerar där på Sardinien. Det är nu sju säsonger sedan man tvingades ner i Serie B och Cellino är ute efter att slå de tolv raka Serie A-säsonger som Cagliari mäktade med 64/65-75/76. Personligt rekord slår han hela tiden. De fem raka säsongerna i högsta serien som hans Cagliari radade upp efter att Cellino tog över i juni 1992 är numera ett minne blott.

Cellino är dessutom djupt involverad för att få bygga en ny stadion till sitt Cagliari, med politiskt krig som följd. Det blev inget av med att riva och bygga nytt vid gamla Sant’Elia och Cellino har istället satsat på ett bygge i närliggande Elmas. Det skulle kunna vara lätt att få för sig att Cagliaris ägare är kortsiktig, men fakta visar om och om igen att hans Cagliari är bland de absolut främsta mellanstora-/små klubbarna i il calcio. Respekt.

Tränare – 6
Roberto Donadoni ut bara dagar före starten av seriespelet och Massimo Ficcadenti (Cesena) in. Det var inte alls överraskande eftersom Cellino var oerhört besviken på sin tränare och sina spelare när laget helt slog av på takten under slutspurten ifjol. – Vi var kypare vid Milans fest, dundrade han.

Ficcadenti överraskade alla ifjol med att spela mycket offensivt med ett Cesena som kom från en mycket tydlig defensiv regim under företrädaren Bisoli (som för ett år sedan valde Cagliari som ny klubbadress) och sedan sitta säsongen ut och se till att Cesena förnyade kontraktet.

Målvakt – 6
Cellino satte hårt mot hårt ifjol när han tyckte att Marchetti inte uppförde sig som sig borde och lät sin förstekeeper gå som tredjeval under hela säsongen. Michael Agazzi (-84) fick chansen, tog den och hade inga problem att hålla undan för andrekeepern Ivan Pelizzoli under sin första säsong i högsta serien. Denna säsong är det Vlada Avramov (Fiorentina), senaste säsongen som ordinarie i Treviso 06/07, som backar upp istället för Pelizzoli (kontrakt slut).

Backlinje – 7
Cagliari ståtar med en alldeles utmärkt fyrbackslinje – Pisano-Canini-Astori-Agostini – som har stora förutsättningar att bara bli bättre och bättre. Mittbackarna Canini (-85) och Astori (-87) är en härlig kombination av hård markering och fina fötter och de båda ytterbackarna offensiva på ett sätt som fungerar utmärkt ihop med det hårt jobbande mittfältet. Simone Gozzi (Modena) är nytt mittbacksalternativ, U21-landslagsmannen Lorenzo Ariaudo (-89) fortsätter som alternativ både centralt och ute till vänster och Gabriele Perico är högerspringare Pisanos utmanare till höger.

Mittfält – 7
Lagkapten Daniele Conti fortsätter att vara lagets viktigaste spelare. Han är mittfältsankaret och krigaren som har laget i sin hand både bildligt och bokstavligt. Landslagsmeriterade arbetshästen Davide Biondini håller till höger om sin kapten, men uppvaktas hårt (Lazio) i skrivande stund och kan komma att lämna. Till vänster snodde Radja Nainggolan ifjol åt sig en ordinarie plats efter att Andrea Lazzari (Fiorentina) flirtat med den flytt som sedan blev av under sommaren. Spelintelligente Albin Ekdal (Bologna) utmanar främst om en platsen till höger eller vänster, men kan även distribuera boll om Conti är borta. Om Ficcadentis favorit Marco Parolo (Cesena) anländer och Biondini skulle stanna är konkurrensen på sardernas mittfält stenhård.

Listan var lång när den där ersättaren till Lazzari skulle köpas in. Nämnde Parolo, Poli (Sampdoria), Greco (Roma), Candreva (Parma) och Fernandes (Chievo Verona) stod alla på samma lista som Ekdal. Svenskens entré knuffar colombianske mittfältaren/anfallaren Victor Ibarbo (Atletico Nacional) ett steg framåt i banan och gör 4-3-3 lika troligt som det gamla 4-3-1-2.

Assistkungen Andrea Cossu ligger i luckan mellan mittfält och anfall och ser till att anfallet har en strid ström av utmärkta bollar att arbeta med.

Anfall – 6
Alessandro Matri (Juventus) försvann på lån redan i januari och löstes helt sedan under sommaren. Robert Acquafresca (Bologna) har också lämnat och Ficcadenti skall nu uppfinna nytt framför trequartistan Andrea Cossu. Brassen Nenè är ende kvarvarande anfallare och han får sällskap av tre rejäla chansningar, där vi får en indikation på fingertoppskänslan hos president Cellino. Nämnde Ibarbo (Atletico Nacional), Thiago Ribeiro (-85) (Cruzeiro) och Moustapha El Kabir (-88) (Mjällby) är inga namn som skrämmer några Serie A-försvar. Det är dock en anfallsbesättning som låter mister Ficcadenti komma till spel med sitt älskade 4-3-3. Nenè centralt, trequartista Cossu till vänster och vindsnabbe Ibarbo till höger kan mycket väl vara det som gäller i säsongens Cagliari.

Styrka:
Biondini-Conti-Nainggolan/Ekdal är ett mittfält som räcker långt. Och skulle sedan Parolo ansluta så …

Svaghet:
Det ser tunt ut i anfallsväg. Beprövade målskyttarna Matri och Acquafresca ersätts med tre rejäla chansningarna Ibarbo, Thiago Ribeiro och El Kabir.

Nyckel till framgång:
Det räcker inte att Nenè upprepar sina mål (åtta respektive sex) från sina två första säsonger i Cagliari. Någon av de tre anfallschansningarna måste leverera dussintalet mål. Eller så handlar Cellino en anfallare innan ligastart.

Totalt: 39/60

Placering: 13

Siena

Klubben – 6
Massimo Mezzaroma, potentiell framtida ägare av AS Roma, från den romerska byggherresläkten med samma namn flyttar sakta men säkert fram sina positioner i den italienska fotbollen. Den första hela säsongen vid rodret i Siena slutade som tänkt med en övertygande insats och uppflyttning till Serie A. Årets säsong ser ut att bli jobbigare. Inte bara för att Antonio Conte (Juventus) valt att lämna, utan också för att det inte verkar lika säkert att projektet Siena under överskådlig fram tid kommer att vara i händerna på klubbdirektör Giorgio Perinetti. Denne är helt enkelt lite för intresserad av andra jobb för att det skall vara riktigt bra för Mezzaroma.

Tränare – 6
Conte lämnar och hans 4-2-4 ersätts av Giuseppe Sanninos (Varese) 4-4-2. Det kommer alltså att bli ett mer försiktigt Siena denna säsongen, även om Vareses succécoach står för ett kantspel som också det är mycket tydligt. Sannino har snurrat runt i seriesystemet länge och gör en sen debut i högsta serien. 54-åringen gör det med ett minsta sagt intressant bagage – en fantastisk obesegrad-hemma-svit under nästan tre säsonger i Varese, en strålande insats som nykomling i Serie B och innan det fyra raka uppflyttningar (Lecco – C2 till C1, Pergocrema – C2 till C1 och Varese – C2 till C1 och C1 till B). Sannino, lika mycket kött och blod som företrädaren Conte, står inför en svår men oerhört inspirerande uppgift.

Målvakt – 6
Ut med rutinerade Ferdinando Coppola (Torino) och in med 25-årige serbiske landslagskeepern Zeljko Brkic (Vojvodina), som flyttar till Toskana via Udinese. Ung utländsk keeper som förstaval? Ni vet vad jag tycker och ni vet att det är risktagning på hög nivå. Det blir inte bättre av att alternativen heter Simone Farelli och Gianluca Pegolo, två oerfarna målvakter som inte alls räcker om de skulle bli kallade i Serie A.

Backlinje – 6
Fjolårets Vitiello-Rosettini-Terzi-Del Grosso var inte en fyrbackslinje att spela kvar Siena i högsta serien och chanserna ökar inte speciellt mycket när förstärkningarna heter Matteo Contini (Real Zaragoza), Nicola Belmonte (Bari) och Gabriele Angella (Udinese). Sannino-favoriten Emanuele Pesoli (Varese) däremot är långsam, men står rätt och har ledaregenskaper som säsongens Siena mår bra av.

Mittfält – 7
Siena har många gånger förfogat över ett mittfält som kunnat spela kvar klubben i högsta serien. Lagkapten Simone Vergassola fortsätter att vara en omistlig del av det centrala mittfältet och får sällskap av nye playmakern Gaetano D’Agostino (Fiorentina). Pålitlige Daniele Mannini (Sampdoria), som Napoli snodde framför näsan på Sampdoria, tar plats till höger och ute till vänster får Alessio Sestu fortsatt förtroende. Tuffe innermittfältaren Francesco Bolzoni, Lecce-bekante högerkantspringaren Angelo (Parma), vänsteryttern Gennaro Troianello, krigaren Alessandro Gazzi (Bari) och Paolo Grossi (Albinoleffe) börjar på bänken.

Anfall – 6
Det är oändligt viktigt att ett lag på den nedre halvan kommer igång med målproduktionen. Siena har flera gånger om lyckats hänga kvar genom att mer eller mindre låta en spelare stå för enmycket stor del av målen. Minns Enrico Chiesa! Minns Massimo Maccarone! Nu är det rutinerade andreanfallaren Franco Brienza och Emanuele Calaiò som skall göra det. Calaiò är säkerheten själv i Serie B (18 mål ifjol), men får inte till det i högsta serien. När Siena åkte ur för två säsonger sedan mäktade han med åtta mål, en målproduktion som inte höll klubben kvar i Serie A. Inget tyder på att det kommer att bli fler mål den här säsongen. Fjolårets högerytter Reginaldo, hemvändande Michele Paolucci (Catania), storlöftet Mattia Destro (Genoa) och unge Alejandro Larrondo är anfallsalternativ som kommer att skärskådas om och om igen av .

Styrka:
Det är ingen större skillnad på Contes 4-2-4 och Sanninos 4-4-2 och det gör att Siena fortsätter på den inslagna spelsystemsvägen. Kontinuitet är alltid bra.

Svaghet:
Målskytte är A och O för ett lag som vill undvika nedflyttning. Säsongens Siena har inte de målskyttarna.

Nyckel till framgång:
Siena måste få igång målskyttet och för att få det måste klubbdirektör Perinetti vässa anfallet när januari kommer.

Totalt: 37/60

Placering: 19

Novara

Klubben – 6
Familjen De Salvo har satsat stort på att få Novara att fungera lika professionellt och långsiktigt som familjens företag i sjukvårdssektorn. Det låter bra på pappret, men handlar alltid i slutändan om att välja rätt personer att tolka de olika roller som finns i en klubb. Fjolårets succésportchef Pasquale Sensibile gick på vattnet ifjol och kunde helt enkelt inte göra fel. Nu kan Tesser och Novara inte längre räkna med Sensibile Jr. (Sampdoria), som valde Ligurien och familjen Garrones Samp framför Piemonte och De Salvo.

Sportchefsvalet stod mellan tre personer – Fabio Lupo (Bellinzona), Carlo Osti (ex Atalanta) och Mauro Pederzoli (Milan). Valet föll på Pederzoli, som senast hade ansvaret för Milans ungdomsverksamhet. Dennes track record som sportchef innehåller mindre lyckade sejourer i Cagliari och Torino och övertygar inte alls. Upp till bevis!

Tränare – 6
Innan han togs till Novara ståtade Attilio Tesser med det mindre smickrande facitet att inte ha suttit säsongen ut sedan den andra och sista säsongen i Triestina (2003-05). Cagliari, Ascoli, Mantova och Padova blev alla sportsliga misslyckanden, men den gamle vänsterspringaren Tesser skaffade sig ovärderlig erfarenhet. Den erfarenheten använde han sedan för att tillsammans med dåvarande sportchefen Sensibile, bygga den exceptionellt väl sammansvetsade grupp som på två säsonger tog sig från Serie C1 till Serie A.

Målvakt – 6
Samir Ujkani, säkerheten själv i både Serie C1 och Serie B, fortsätter som sista utpost om det inte händer något med Chievo-Sorrentinos övergång till Palermo. Det är nämligen Palermo som äger Ujkani och det finns en klausul kontrakt som låter sicilianarna att hämta hem honom. ”Jimmy” Fontana fortsätter som andrekeeper och som viktig person i omklädningsrummet.

Backlinje – 6
Fjolårets fyrbackslinje görs om nästan helt. Morganella-Lisuzzo-Ludi-Gemiti finns inte mer, i alla fall inte i startelvan. I säsongsstarten är det bara vänsterspringare Gemiti som ser ut att få förtroendet. Till höger är det jämnt skägg mellan Palermo-lånade schweizaren Michel Morganella och nye Santiago Garcia (Palermo) och i mitten väljer mister Tesser nyanlända duon Paci-Dellafiore framför fjolårets så lyckade Lisuzzo-Ludi. Brist på snabbhet och Serie A-rutin är det som talar till Massimo Pacis (Parma) och Hernan Dellafiores (Cesena) fördel, men frågan är om man är utrustad med tillräckligt mycket ledaregenskaper. Frågan är hur lagbygget Novara påverkas av att två av lagets mest pålitliga spelare får stryka på foten för nykomlingarna Paci och Dellafiore.

Mittfält – 6
Så oerhört stabilt ifjol, men nu blir det jobbigare för Novaras tremannamittfält. Filippo Porcari fortsätter som mittfältsankare i mitten, till höger förpassar Luigi Giorgi (Ascoli) Francesco Marianini till bänken och ute till vänster skall spelskicklige Marco Rigoni försöka att räcka i högsta serien. Porcari har bara en Serie A-match i bagaget och det bör betyda att det blir jobbigt både för laget och för spelaren. Hårt uppvaktade kreatören Andrea Mazzarani (Modena) och rutinerade Alex Pinardi (Cagliari) försöker sno åt sig den offensiva mittfältsroll som ifjol tillhörde egentlige anfallaren Simone Motta. Unga mittfältsankaret Ivan Radovanovic (Bologna) och tufft spelande Rijat Shala nöter bänken.

Anfall – 6
Ifjol var Novaras anfall lika med firma Gonzalez & Bertani, men duon har flyttat. Pablo Gonzalez (Palermo) gick som tåget under hösten och var redan i januari klar för en flytt till Sicilien och direkt efter det lyckade play off-spelet stod det klart att Cristian Bertani (Sampdoria) valde att följa diesse Sensibile på äventyret i Genua. Tränare Tesser och nya sportchefen Pederzoli skall alltså uppfinna ett helt nytt anfall när säsongens Novara tar sig an Serie A för första gången på 55 år.

Tuffe Pablo Granoche (Chievo Verona), rivige Riccardo Meggiorini (Bologna), flyfotade Takayuki Morimoto (Catania) och fjolårsfloppen Jeda (Lecce) gör kvarvarande Motta och Raffaele Rubino sällskap. Många pusselbitar, men inte av den kvalitet som nykomlingen Novara behöver.

Styrka:
Motståndarna är hyfsat vana vid att träna på konstgräs, men inte vid att spela match. Konstgräset på Sivio Piola bara måste alltså innebära x antal poäng för nykomlingen Novara.

Svaghet:
Den grupp som tränare Tesser och dåvarande sportchefen Sensibile byggde över två säsonger var något alldeles speciellt. Nu får den gruppen stryka på foten när nye sportchefen Pederzoli förbereder för Serie A.

Nyckel till framgång:
Nye sportchefen Pederzoli måste visa sig vuxen uppgiften. Hans track record som sportchef och den bristande rutinen från arbete som sportchef gör Pederzoli till en chansning.

Totalt: 36/60

Placering: 20

/Borell

Då rullar vi igång. Säsongsguiden börjar här och nu. Och planen är att ni på fredag skall få en extra duvning när vi släpper Il Calcio al Corso #81.

Som vanligt är det 1-10 som är skalan och som vanligt är det sex delbetyg som genererar det slutbetyg som ger laget dess placering i tabellen. Ni vet att jag hävdar att ”Klubben” är det enskilt viktigaste betyget.

Atalanta

Klubben – 7
6 minuspoängen från Calcioscomesse-skandalen spelar roll, men inte någon avgörande sådan. Dels för att de kommer att reduceras i kommande instanser och dels för att Atalanta står starkt rustat. President Luca Percassi har på ett mycket klokt och inspirerat sätt fyllt på Atalantas organisation. Inför fjolåressäsongen anlände rutinerade klubbdirektören Roberto Spagnolo, talangscouten Beppe Corti och sportchefen Gabriele Zamagna och denna sommar Pierpaolo Marino (ex Napoli).

Marino är en av fotbollsitaliens allra mest meriterade klubbdirektörer (Napoli, Avellino, Pescara, Udinese och Napoli) och en person som kan garantera vilket projekt som helst om han får jobba ifred. Det kan dock bli lite för mycket av det goda och avslutningen i Napoli visar på det negativa med Marino. Han tar helt enkelt väldigt stor plats och utmanar på så sätt sina presidenter, som inte heller gillar när han fyller på trupperna utan att göra sig av med spelare och dessutom gör det med spelare från ett begränsat antal agentstall. Det kommer att slå gnistor i Atalanta också, men det kommer att dröja. Under tiden tar Marino president Percassis Atalanta framåt och börjar med att parkera ekipaget säkert mitt i tabellen.

Tränare – 6
Stefano Colantuono lever på lånad tid och kommer att ersättas så fort tillfälle ges. Marino har, såklart, redan efterträdaren klar för sig, men måste se till att timingen blir rätt. Det finns ju andra i klubben som investerat både pengar och förtroendekapital i il Cola.

Målvakt – 6
Andrea Consigli är bara 24 år, men gör ändå sin fjärde säsong i Atalantas A-lag. Redan 09/10 blev han det givna förstavalet och skaffade sig ovärderlig rutin när Atalanta gick i kvav efter att dåvarande presidenten Ruggeri hamnat i koma. Under sina två första säsonger i A-laget hade Consigli sällskap av rutinerade säkra sista utposten Ferdinando Coppola, som sedan lämnade över till Giorgio Frezzolini.

Backlinje – 6
Atalantas tänkta fyrbackslinje håller hög Serie B-klass, men inte speciellt hög Serie A-klass. Juve-skolade Andrea Masiello (Bari) är ny till höger och Stefano Lucchini (Sampdoria) är ny i mittförsvaret. Till det lägger mister Colantuono egna produkten Daniele Capelli, som sedan 2004 sakta tagit allt större plats i A-laget, och vänsterbacken Federico Peluso, en gång upptäckt i Albinoleffe av den klubbens dåvarande direktör Spagnolo. Jag blir övertygad när utmärkte Masiello anländer, men blir förvånad över att överskattade Lucchini funnit nåd hos Marino.

Det finns gott om mycket dugliga backalternativ. (Just nu) Calcioscomesse-friade mittbacken Thomas Manfredini är hur rutinerad som helst och ståtar med fina ledaregenskaper, gamla trotjänaren Giampaolo Bellini är alltid ett säkert kort och högerbacken Michele Ferri är ett klart vassare offensivt kort än A. Masiello. Jag blir inte förvånad om det hela slutar med att Marino ser till att Colantuono släpper in Manfredini på bekostnad av Lucchini och låter egentlige mittfältaren Ezequiel Schelotto (Catania), som vänt hem efter utlåning, och satsar på fyrbackslinjen Schelotto-A. Masiello/Capelli-Manfredini-Peluso. Det är en fyrbackslinje som räcker långt i Serie A.

Mittfält – 8
Sorgligt underskattade högerbreddaren Ferreira Pinto jobbar för comeback efter ännu en i raden av skador och frågan är om han kommer att kunna ansluta till det mittfält som även utan honom ser så bra ut. Det vore bra med F. Pinto i laget för de andra kantalternativen är inte alls lika sugna på att ta sig ner mot kortlinjen för att slå inlägg. Nämnde Schelotto, Serie A-snurrad i både Cesena och Catania ifjol, är inte alls lika explosiv som F. Pinto och mer en entaktare och Giacomo Bonaventura är inte alls lika tuff fysiskt. ”Jack” Bonaventura är aktuell även som vänsterspringare, men får svårt att hålla undan för nye Maxi Moralez (Velez Sarsfield). Den unge argentinaren är kort, men utrustad med fantastiska fötter och en attityd som räcker långt.

Centralt har Atalanta också gott om bra alternativ – allroundskicklige Simone Padoin, rutinerade mittfältsankaret Edgar Barreto, tufft spelande Carlos Carmona pålitlige Fabio Caserta (Cesena). Det som möjligen saknas är en mer uttalad spelfördelare och mycket talar för att denne anländer i forma av Luca Cigarini (Napoli). Klubbdirektör Marino var den som en gång tog U21-landslagets dåvarande playmaker till Napoli så tycke finns.

Anfall – 6
Två där framme eller en rejält spelbegåvad offensiv mittfältare/släpande anfallare i släptåg på en centertank? Atalanta har länge haft stor framgång med det sistnämnda och det är Cristiano Doni som har varit den suveräne uttolkaren. Först fem säsonger i Bergamo innan utflykten till Sampdoria och Mallorca, och sedan fem framgångsrika säsonger efter hemkomsten. Nu är det slut och det inte bara spelskandalens fel. Tränare Colantuono har inte mindre än sex anfallare att välja på i skrivande stund. Nyanlände German Denis (Udinese), också han en gång hämtad till Napoli av Marino, är given som centertank och frågan är om han lille Moralez, stenhårt jobbande andreanfallaren Guido Marilungo eller någon av de båda lovande Matteo Ardemagni (Padova) eller Manolo Gabbiadini (Cittadella) bredvid sig. Med Denis på plats lämnar Simone Tiribocchi, så pålitlig i målskyttet i Serie B, för andra uppgifter.

Det finns gott om centrar i skrivande stund, men ont om centrar som räcker i Serie A. Fjolårssäsongens bäste målskytt Simone Tiribocchi, orutinerade duon Manolo Gabbiadini-Matteo Ardemagni (Torino) och ständigt skadade Sasa Bjelanovic är inte vad Atalanta behöver längst fram. Marino vet det och hans gamla favorit German Denis (Udinese) är på ingång.

Styrka:
Ägandet, klubbledningen, scoutingen, ungdomsverksamheten och A-truppen är på plats. Atalanta står starkt rustat.

Svaghet:
Mister Colantuono är inte rätt person att ta Atalanta det steg vidare som är en plikt i och med skickliga klubbdirektören Marinos entré.

Nyckel till framgång :
Atalanta måste se till att timingen blir rätt när man ersätter Colantuono. Det gäller alltså att vänta lagom länge. Omgivningen får inte få för sig att klubben handlar i panik, men Atalanta får inte heller tappa för mycket mark i tabellen.

Totalt: 39/60

Placering: 12

/Borell