MANCIANO. Det där Palermo som vi gillar så mycket åker till Rom för att möta Lazio och nya spelgeniet Zahavi får äntligen gå i synagogan.

Diesse Sogliano och mister Mangia är ute efter att konstatera följande efter mötet med de himmelsblå:

1) Nye grekiske keepern Tzorvas, som inte direkt sett oövervinnerlig ut i sin inledning på den ö hans förfäder var så förtjusta i, stod för en stark insats.

2) Den nykomponerade backlinjen med Pisano till höger och Balzaretti till vänster om mittlåset Silvestre-Migliaccio höll ännu en gång.

3) Eran Zahavi, som stod för ett fantastiskt mål efter bara 18 sekunder senast mot Cagliari, fortsatte att visa framfötterna och att han vill bli den nye Javier Pastore.

4) Bollvinnare Barreto och bolldistributör Della Rocca, säsongens nya innermittfält, hade inga problem att klara matchen i matchen mot Lazios mycket starka mittfältstrio Cana-Ledesma-Matuzalem.

5) Ilicic och Bacinovic, slovenerna som gjorde sådan succé ifjol, visade tecken på att ha tagit åt sig av läktare, avbytarbänk och uppmaningar om att visa mera vilja.

Det där Palermo, spelgeniet Zahavi och synagogan. Tre sköna pusselbitar när diesse Sogliano och mister Mangia fortsätter sin resa. Tro inget annat än att il nostro Sean kommer att ta Palermo tillbaka till Europa. Om nu inte någon president från någon av de stora får så bråttom att han inte bara nöjer sig med att paxa Sogliano Jr., utan vill ha honom direkt.

/Borell

MANCIANO. Giuseppe Bozzo är överallt! Först Mauro Zárate från Lazio till Inter när transferfönstret höll på att slå igen och utsedd av TMW till främst bland de italienska agenterna efter att ha lagt just Inter till de Juventus och Milan han redan gjort affärer med. Sedan consulente när Claudio Ranieri gick från expert i RAI till tränarsysslan i Inter.

Bozzos filosofi är att ha få, men speciella spelare. ”Giocatore con piedi buoni”, som han stolt berättar i den här intervjun från några år tillbaka.

Tommaso Tatti (Cosenza) blev hans första spelare. Inte så konstigt med tanke på att Bozzo själv är cosentino och började sin verksamhet nere i Kalabrien. Sedan följde flera yngre spelare på väg uppåt. Antonio Cassano, Simone Perrotta och Francesco Modesto.

Perrotta och Modesto har sina rötter i Kalabrien och Cassano i Bari. Tre bra fötter blev ännu fler bra fötter, ofta med rötterna i Kalabrien (eller i alla fall il Sud). Alessandro Rosina från Belvedere Marittimo, Raffaele Palladino från Mugnano di Napoli, Fabio Quagliarella från Castellammare di Stabia och Nicola Belmonte från Cosenza.

Om nye Lazio-keepern Federico Marchetti är undantaget som bekräftar Sud-regel, är mister Ranieri en fortsättning på övningen i Bozzos nya hemstad Rom. Han gjorde sin entré när Cassano valde Roma istället för Juventus och har sedan dess plockat på sig spelare som David Pizarro och Leandro Greco.

I ovan nämnda intervju nämner Bozzo de presidenter som betytt något extra för honom. Franco Sensi (Roma) och Lillo Foti (Reggina). Men, även Lugi Campedelli (Chievo Verona) och Matarrese (Bari).

I nästa intervju har Bozzo kanske lagt Massimo Moratti till namnen ovan, men det är inte alls säkert. Il cosentino Bozzo har fått rykte om sig som en problemlösare av rang och presidenterna han hjälpt ur kniviga situationer blir bara fler och återfinns numera över hela landet.

Det blir intressant att se hur Bozzo kommer att hantera en situation där fler och fler söker hans hjälp, samtidigt som ursprungsfilosofin handlar om få klienter som får mycket hjälp. Bra fötter och kalabresiska rötter har tagit honom till toppen. Nu skall samma fötter och rötter hålla honom kvar där. Buon lavoro!

/Borell

MANCIANO. Jag trodde att han var out och vi hade sett och hört det sista av honom i italiensk fotboll. Jag hade fel.

Joe Tacopina har länge försökt att ta plats i den italienska fotbollen och nu ser han ut att lyckas. Blivande Roma-presidenten Thomas DiBenedetto visade nämligen upp sig med den amerikanske försvarsadvokaten vid sin sida när Roma tog sig an Siena.

Tacopinas två misslyckade försöken (först Bologna och sedan Roma) att ta sig in i den italienska fotbollen gör att han inte känns som en seriös aktör. Tillskyndarna (finns det några?) kan påstå att det faktum att han gör ett tredje försök visar på både beslutsamhet och seriositet. För mig är det precis tvärtom. Tredje gången gillt för Tacopina är inget annat än absurt och något som gör att det finns ännu större anledning att undra exakt vad DiBenedettos nya Roma har för sig.

Roma har sett spretigt och otydligt ut på planen under säsongsinledningen. Vid sidan av har det möjligen varit otydligt, men absolut inte spretigt. Men, snart börjar det. Franco Baldini, den lokale ståthållaren, mot Tacopina, den utländske ägarens ”spion”, blir en intressant och i slutändan helt onödig kamp i det nya Roma. En kamp med löjets skimmer över sig. Tacopina is back!

/Borell

MANCIANO. Jag tog regionaltåget för att ta mig från Rom till Orbetello och sedan med buss vidare till Manciano. Elden kom emellan.

Några kilometer innan Civitavecchia, där Moggi en gång arbetade på tågstationen, blev det stopp. Det brann vid Talamone några kilometer på andra sidan av Civitavecchia och inga tåg fick passera. Mitt tåg var dessutom tvunget att vända. Oklart varför, men alla passagerare beordrades ut och fick sedan hoppa på andra tåg en dryg halvtimme senare.

Jag kom till Montalto di Castro innan jag hoppade på ett tåg till Albinia, där det också går att ta den där bussen till Manciano. I Albinia var det vänta som gällde och jag tillbringade tiden med en nyfunnen vän, en musiklärare på väg till Manciano på ett ettårskontrakt.

Han var från Nocera, älskade musik, hyllade först Jean Sibelius och sedan Karlheinz Stockhausen. Den förstnämnde för att ha varit banbrytande, den sistnämnde för att ha förstått sådant som andra inte förstår. Han avslutade med att recitera dikten ”Gol” vid busshållplatsen i Albinia.

Jag kom till slut fram till Manciano och fick ett ”Manciano, perche?” från romanista-Marcus.

- Manciano e la vita (sv. Manciano är livet), kontrade jag och kunde fem minuter senare konstatera att livet just då innehöll Phil Collins i högtalarna på snart-ett-år-gamla-pizzerian-Estrella.

Romanista-Marcus satt där nere i Rom och trodde att Lecce skulle få det betting-svårt hemma mot Atalanta. Jag fick iväg ett sms där jag tyckte att det var läge att se upp för en formstark Grossmüller, som avgjort borta mot Bologna, och ett med jämförelsen Grossmüller-Bojan, innan vår uruguayanske vän slog till. Han tog ett andra gult och visades av banan där nere på stadion på vägen ut mot havet.

Semester och lugn och ro i ett litet samhälle bortanför det mesta? Det brinner ändå alltid i den värld som är gul och röd. E la vita …

/Borell

Aurelio De Laurentiis har aldrig varit närmare den italienska ligatiteln än ikväll. Men, det betyder inte att det är i år hans Napoli skall vara med och slåss om lo scudetto. Tvärtom, handlar årets säsong om att fortsätta prestera på den mycket höga nivå man gjorde ifjol. Då slutade Napoli trea och en ny tredjeplats är och förblir en stor framgång.

Två raka tredjeplatser skulle innebära att De Laurentiis på allvar har lyckats parkera sitt Napoli i den absoluta toppen och då kan man närma sig ytterligare nästa säsong, med två riktigt starka Serie A-säsonger och ett lärorikt och inkomstbringande Champions League i bagaget.

Den vulkaniske De Laurentiis längtar efter den dag då hans Napoli kan utmana om den italienska ligatiteln på allvar. Han är, tvärtemot vad de många tror, långsiktig och började att tänka på ”sitt” Napoli långt, långt innan han sommaren 2004 snodde åt sig klubben när den till slut gick i konkurs.

Många trodde att Napoli hade scudetto-närkontakt redan ifjol, men när det skulle avgöras var man inte ens nära. 0-3 borta mot Milan i slutet av februari och så var den scudetton borta. Det kommer att bli ungefär samma visa i år igen. Napoli med bra från början, men inte ända in.

Mister Mazzarri går en match i matchen mot Massimiliano Allegri, grannen från den toskanska kusten. Så nära, men ack så olika!

Den ene från Livorno och den andre från San Vincenzo, sex mil neråt längs kusten.

Den ene lugn, den andre hetsig.

Den ene med bara tre säsonger som tränare i Serie A bakom sig, den andre med sju.

Den ene med Italiens mest rutinerade klubbdirektörer, den andre som fått med sig sin tidigare team manager/sportchef.

Den ene med fyra man i backlinjen, den andre med tre.

Den ene med ett lag som ofta ser stabbigt ut, den andre med en elva som kontrar snabbare än någon annan.

Den ene firad för 2-2 borta i Champions League mot bästa tänkbara motstånd, den andre yrvaken och 0-5-förnedrad i träningsmatch mot samma motstånd.

De Laurentiis tar in sin tränares förmåga och värderar. Han vet att han sitter med trumf på hand i ett längre perspektiv. OM bara saker och ting går som de skall under 2011/12, säsongen som är så farlig med sina stora förväntningar, går De Laurentiis Napoli mot en gyllene framtid.

/Borell

Bara minuter kvar till mötet vi ägnade stor uppmärksamhet i CaC #81. Bara minuter kvar till tjänstefelet som människa.

Hyperintressanta Atalanta, som presidente Percassi satt i händerna på superrutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino, mot hyperintressanta Palermo som presidente Zamparini satt i händerna på sportchefen-så-tydligt-på-väg-uppåt Sean Sogliano.

De båda ståthållarna möttes under mercaton och då framför allt under sista veckan och den allra sista dagen. Marino fick sin play maker (Cigarini), släppte sitt mittfältsankare (Barreto) till Sogliano och försökte i samma veva att plocka på sig Giulio Migliaccio från Palermo.

Men, Sogliano var inte intresserad. Han visste att ledaren Migliaccio var nödvändig när mister Pioli blev till mister Mangia och den där ihåliga backlinjen skulle tätas.

Det känns som om en bortaseger ligger i luften och det kommer att bli intressant att se il nostro Sean hantera den eufori som skulle följa på sex poäng och delad serieledning efter två omgångar. I Varese jobbade han ju ofta tvärtom. Sogliano smög fram, något som ju inte går när man är satt att ratta Zamparinis Palermo. En sportchef skall kunna både och, och jag är övertygad om att Sogliano Jr. besitter båda färdigheterna.

Den unge är redo att ta sig an den gamle. De båda har startat säsongen i högt tempo och Sogliano har redan hunnit med det som Marino haft siktet inställt på ända sedan han klev på Percassis Atalanta. Tränarbytet.

Devis Mangia och hans mannar kan alltså göra Atalanta en tjänst genom att vinna i eftermiddag och se till att skynda det byte av tränare som ser Stefano Colantuono lämna Bergamo.

/Borell

Jag tappade tempo.

Italienskt bröllop. Ett tungt sådant. Eller inte. Invito e partecipazione.

Besök av väl valda människor med efterföljande isbar och caffè på Corso. Calcio-människor. Giornalisti, diessi e procuratori.

Och så rakt av sportcheferi på eurosport.se – administrativt pryttleri, laguppställningsfunderingar (lagspel vs inte lagspel) och teknik (som inte går som den skall). Som med allt sportcheferi handlar det om programmazione, att vara både ett och två steg före och programmera det du håller på med. Jag borde vetat bättre.

Men, nu är jag tillbaka för att sällskapa Wilbacher och Lady Malena, Il CaC:s två genier, och för att diskutera allt och alla inom il calcio med er som läser, lyssnar och tittar.

Jag stämplar in.

/Borell