Imorgon är det de dödas dag. En dag som Italienarna med rätta tar på stort allvar. Förfäder skall hedras och tankarna riktas till dem som lämnat denna jord. En som lämnade jorden alldeles för tidigt var Giorgio Ascarelli. En man om någon som förtjänar att hedras. En man som förtjänar denna korta berättelse. Detta är hans historia.

Neapel var på trettiotalet ett myller av mångkultur och en metropol vid medelhavets kust. Från de Spanska kvarteren hela vägen till Forcella levde människorna tätt in på varandra. Neapel har alltid varit en stad med lika många problem som skönheter. Livet var hårt för de flesta, som trots att dem bodde i en storstad, levde på vad havet och jorden runt omkring kunde ge för dagen. Den verkliga artären i Neapels ekonomi var hamnen. En av Europas största där tonvis med varor lastades av- och på varje dag. Hamnen var den livlina Neapel behövde för att hålla sig upprätt och flytande. Mitt i denna tid levde en herre vid namn Giorgio Ascarelli. Frimurare, jude, välbärgad och med en tydlig framtidsvision för sin hemstad Neapel.

Giorgio Ascarelli föddes 1894 och var enda son till Neapels dåvarande vice borgmästare, Salomone Pacifico Ascarelli. Giorgio föddes in i Neapels elit. Redan som mycket ung tog han över familjens företag där en fabrik som producerade komponenter till industrin var största tillgång. Giorgio visade tidigt upp visionära drag, visioner som ofta blev till verklighet. Företaget gick som tåget och Giorgios blickar riktades allt mer mot rollen som borgmästare, titeln hans far nästan nått fram till. Det mest anmärkningsvärda, Giorgio hade inte ens fyllt 25 år.

Hans plan för att nå till borgmästarkammaren var långt, långt före sin tid. Han skulle vinna folkets förtroende genom framgångar i fotbollen. I Neapel hade fotbollen på allvar fångat invånarnas intresse. Lagen i staden var många. Störst var AC Napoli, från början grundat av Engelska sjömän i hamnen. Ascarelli insåg snabbt att Neapel behövde ett lag i den högsta ligan. Nästintill ensam övertygade han år 1926 AC Napoli och otalet mindre föreningar att slå sig samman och bilda Napoli Calcio med honom själv som president. Nu fattades bara en sak, laget måste upp i högsta divisionen. Ascarelli övertalade FIGC att utöka antalet platser i Serie A från 16 till 18 lag. Giorgios tro på sin egen övertalningsförmåga var säkerligen oändlig, men den blev allmänt känd då han lyckades förmå FIGC ge en av de nya platserna till sitt Napoli Calcio.

Neapels invånare omfamnade stadens nya lag med gränslös kärlek. Samtidigt som Napoli Calcio på allvar började hävda sig ute i den Italienska fotbollen hade Ascarelli redan siktet framåt. Spaden var redan satt i marken. Klubben skulle ha en toppmodern idrottsanläggning med tillhörande arena.

Ascarelli avtecknade projekt Stadio Vesuvio, tänkt att hålla 40 000 platser. När arenan stod klar den 23.e februari 1930 hade namnet ändrats till Stadio Partenopeo. Ascarelli hade med egna pengar finansierat hela bygget och hans popularitet stod på sin topp i och med invigningen av stadens nya och majestätiska arena, arenan som än idag är den enda som Napoli som klubb ägt självständigt. Vägen till borgmästartronen var så gott som färdigvandrad för Giorgio Ascarelli som nu hunnit bli 35 år.

Giorgio skulle dock aldrig bli borgmästare. Bara sjutton dagar efter invigningen av Stadio Partenopeo avlider Giorgio till följd av en sällsynt magsjukdom. I Neapel sörjer invånarna sin president. Stadio Partenopeo blir Stadio Ascarelli i Giorgios ära. Men inte ens arenan i Giorgios namn fick leva ett odödligt och ärofyllt liv.

En tidig morgon år 1944 sveper de allierades bombplan in över Neapel för ännu en raid. Neapel var den stad i Italien som drabbades värst under det andra världskriget. 25 000 människor miste livet under de allierades bombningar. Samtidigt som den tyska ockupationen av staden kostade oräkneliga liv varje dag. När en laddning bomber landar på marken ett par kilometer norr om Neapels tågstation innebar det slutet för Stadio Ascarelli. Bara ruiner fanns nu kvar av Giorgios förverkligade vision.

Även fast sorgen och lidelsen hos Neapels invånare var obegripligt överväldigande så finner dem i deras hjärta att hedra den första riktigt stora presidenten för sitt Napoli Calcio. Kvarteret där Stadio Vesuvio, Stadio Partenopeo och slutligen Stadio Ascarelli en gång stod, heter än idag Rione Ascarelli.

//Abizzo – donando un pensiero

Mister Ranieris manskap tryckte pedalen i botten direkt från start och körde över Juventus i matchinledningen. Men, Esteban Cambiassos skott rakade utsidan av Gianluigi Buffons vänstra stolpe istället för att gå in och Juventus kunde slå tillbaka. Claudio Marchisios Juventus slog tillbaka.

Den stora skillnaden med säsongens Inter jämfört med när man är som bäst – pappa Morattis Grande Inter, upplagan som 1989 tog ligatiteln under Trapattoni och Mourinhos Inter – är att man idag hela tiden går att hota. Det är tydligt att något saknas i det svart-blå försvarsspelet och det är inte en fantastisk Maicon, för högerspringaren är numera tillbaka hyfsat nära den form som under två-tre säsonger gjorde honom till världens bästa ytterback. Det är inte heller en Julio César i storform, ersättaren Luca Castelazzi är alldeles utmärkt. Det är Walter Samuel och hans förmåga att ta hand om allt och alla som saknas. Med den hårdföre argentinaren med den stora spelförståelsen som sällskap till Lucios brasse-mittbackeri hade varken 0-1-målets inspel mot första stolpen eller löpningen från Vucinic tillåtits.

Från att hela tiden vara hotad bakåt till att hela tiden hota framåt. Förmågan att för eller senare eller i en strid ström ta sig fram till avslut. Den är viktig i anfallet, inte lika viktig i backlinjen (om du vill hålla tätt bakåt) och helt avgörande på mittfältet. Att hitta luckan mellan anfall och mittfält, avancera framåt och ta sig fram till avslut. Serie A har tre spelare som gör det på ett helt fantastiskt sätt. Marek Hamsik. Kevin Prince Boateng. Claudio Marchisio.

Vi såg inte så mycket av Marchisio i själva spelet under första halvleken, men när den var slut kunde han bokföras för ett avslut som smet strax utanför Luca Castelazzis bortre stolpe, ett mål efter enkelt men genialt väggspel med Alessandro Matri och ett friläge som borde resulterat i straff. En fantastisk insats offensivt. Men, Marchisio är mer än så.

Förmågan-att-ta-sig-fram-till-avslut-Marchisio är unik genom att också vara oerhört nyttig i försvarsspelet. Något fungerar riktigt bra när säsongens Juventus försvarar sig, trots att det det går att punktmarkera bort och sno bollen av den fysiskt veke bolldistributören Pirlo och att medelmåttiga Bonucci-Barzagli agerar mittlås.

Ja, en frisk Buffon är fantastisk mellan stolparna och sprider lugn och säkerhet. Ja, sorgebarnet Chiellini är äntligen desarmerad som mittback och utflyttad som vänsterback med ett helt annat agerande centralt som följd. Ja, nye högerbacken Lichtsteiner är något helt annat både framåt och bakåt jämfört med fjolårets Motta, Sörensen och Grygera. Men, alla dessa ja räcker inte som förklaring på varför säsongens Juventus har ett försvarsspel som fungerar så mycket bättre än ifjol. Det är Marchisio som är förklaringen.

Turin-sonen har haft besynnerligt svårt att övertyga Juventus sportchefer och tränare om att det är han och ingen annan som skall ha en av de två tröjorna på innermittfältet. Ifjol satte Alberto Aquilani och Felipe Melo där i mitten och Marchisio ute till vänster dumstrut på dåvarande tränaren Del Neri och den klubbdirektör, Giuseppe Marotta, som fortfarande är kvar. Juventus skall tacka nye tränaren Antonio Conte för att han förstått att det inte går att vara utan Marchisio.

Juve-legenden Conte har en ställning som gör att han inte behöver bry sig så mycket om vilka nämnde Marotta vill att han spelar och inte spelar. Och Conte spelar Marchisio centralt och får både förmågan att ta sig fram till avslut och ett defensivt arbete som gör att hela lagets försvarsspel fungerar.

De senaste dagarna har det varit mycket diskussion och prat om att Juventus bandiera Alessandro Del Piero är på väg ut. Men, det gör inget. Näste fanbärare är redan på plats och han heter Claudio Marchisio. Han avslutar lika bra som Del Piero, har en mentalitet som Conte och är amalgamet som får Juventus att fungera.

Aldrig mer ifrågasatt och aldrig mer på en vit-svart kant. Juventus är Marchisios.

/Borell

Agostino Di Bartolomeis öde är kanske den mest välkända historien i mytbildningen kring Roma, men det är en liten grej som inte brukar nämnas. Vad var anledningen till att Agostino lämnade Roma och följde med Nils Liedholm till Milan strax efter den grymma förlusten i Euoropacupfinalen mot Liverpool? Jag har velat skylla detta på Sven-Göran Eriksson, och häromdagen gjorde jag en liten utredning som gav mig rätt.

Svaret finns i den här radiointervjun med Viola, där presidenten ställs till svars för försäljningen av Di Bartolomei, och ett uttalande han gjort om att spelare inte ska vara ”bandiere” för en  klubb. Tröjan är den enda bandieran säger han. Det är bara den som ska symbolisera vad en klubb står för, spelare kan komma och gå.

- Jag håller Di Bartolomei kär, precis som alla spelare i Roma. De som fanns förut, de som är här nu och de som kommer imorgon. Om en tränare tekniskt sett fastställer att Roma måste byta sätt att spela på, och att tekniskt sett så kan en spelare inte passas in…  Tränarnas åsikt ska värderas och ett beslut ska tas därefter. Och nu vet jag  inte vad mer jag ska säga, säger Viola.

Det kan ha funnits ekonomiska orsaker eller grejor med kontraktet som spelade in, men framförallt ville  Romas nye tränare Svennis inte ha Di Bartolomei. Han passade inte in i hans spelidé. Typiskt Svennis, som ju aldrig tar hänsyn till klubbars identitet eller historia. Och det, i kombination med Dino Violas brist på sentimentalitet, gjorde att Agostino Di Bartolomei inte var önskvärd i Roma längre.

/Malena

Raffaele Vrenna och hans familj har åstadkommit mycket i Magna Graecia.

Man har gjort det i fotbollen med det Crotone familjen kontrollerar sedan 1994 och i näringslivet med sin aktivitet i sophämtnings- och återvinningsbranschen. Igår stod det klart att Vrenna hade åstadkommit så mycket att det var dags för någon att handla.

Tre män med basebollträ attackerade Vrenna när denne var på väg in på en av familjens anläggningar, fick honom ur bilen och gick till verket. Idag får vi veta att det slutade med ett armbrott som håller Raffaele borta i 30 dagar.

Det är synd att säga att Vrenna har valt två lätta branscher. Fotboll och återvinning. Det blir inte mycket svårare än så.

För lite drygt fem år sedan var fotbolls-Vrenna på tapeten i en undersökning som också involverade Giuseppe Sculli (nu i Lazio), barnbarn till ‘Ndranghetans storboss Giuseppe ”u tiradrittu” Morabito. Kontakten Sculli-Vrenna är intressant av många olika anledningar. Låt oss hålla oss till de språkliga. Det pratas ”capocolli som lämnat Messina med destination Bari och Crotone” och om att Raffaele ”vill äta ensam.”

Det är ingen vild gissning att det är det där ”äta ensam” som fem år senare utlöser basebolleriet. Ät ensam och det tar förr eller senare stopp.

/Borell

ps. Sportchef i Crotone? Beppe Ursino har suttit där i 100 år och var alltså den som samarbetade med Luciano Moggis Juventus med en strid ström av spelare och tränare som följd. Gasperini, någon? ds.

Serie D:
Bacoli Sibilla Flegrea 0–2 Salerno Calcio (0–3)

Bacoli är en liten kommun strax norr om Neapel som i huvudsak (nästan) får ekonomin att gå runt genom att ta ut monstruösa parkeringsavgifter av bilburna, badsuga, Neapelbor.

Det lokala fotbollslaget Bacoli Sibilla Flegrea har enligt historieredogörelsen på deras officiella hemsida lagt sitt hopp att nå Serie C2 på ”un ripescaggio” – att bli uppfiskade, varje år sedan säsongen 06/07 utan att än lyckas. Clamoroso är deras egna ord.

Det kanske inte direkt var dukat för fest när Bacoli Sibilla Flegrea skulle ta emot Salerno Calcio i ett ”derby campano” på Stadio Tony Chiovato. Men intresset för denna Serie D match var trots allt större än vad det brukar vara. Ett intresse som beslutande instanser i sportsliga säkerhetsfrågor satte totalt stopp för då man beslutade att matchen skulle spelas helt utan publik.

Domare Lacagnina från Caltanisetta i hjärtat av Sicilien, fick äran att döma detta derby. Och det skulle visa sig att den långväga Sicilianaren skulle hamna i stort fokus efter matchen.

Salerno lyckades på Tony Chiovatos konstgräs ta ledningen efter trettio minuter genom Biancolino. I samma veva som Biancolino gör mål får även Manzo i Bacoli sitt andra tveksamma gula kort och blir utvisad. Lagkamrat Rainone kommer till undsättning men får kvickt följa med sin vän ner i omklädningsrummet då domare Lacagnina ej uppskattat hans vilda protesterande.

I den tredje övertidsminuten av den första halvleken tilldöms Salerno en tveksam straff. Biancolino kapitaliserar och 0-2 är ett faktum. I samma stund som bollen når i nät blåser ó siciliano Lacagnina av den första halvleken. Hela Bacolis bänk med vice president Luigi Lucci i spetsen stormar in på planen mot Lacagnina. Ett tilltag som Lucci idag fick betala för då en avstängning från alla matcher till och med den 30:e januari utdelades. Bacoli fick även dem böter på 1000 € då någon oidentifierad person, sparkat in dörren till domarnas omklädningsrum i halvtid.

När lagen trots allt tumult kommer in på planen inför den andra halvleken har tränare i Bacoli, Vincenzo Carannante, vars lag är reducerat till nio man och ligger under med två mål – gjort alla tre byten.

I den första minuten av andra halvlek går Poziello i Bacoli sönder. Efter ytterligare två minuter är det Marauccis tur. När matchuret står på 51 minuter lämnar också Bacolis Conte planen, infortunato – i dubbel bemärkelse. Domare Lacagnina har inget annat val än att avbryta matchen då Bacoli utan möjlighet till ytterligare byten är reducerade till sex speldugliga män.

Protesterna efter matchen mot domare Lacagnina var inte nådiga. För Bacoli Sibilla Flegreas president Stefania Filomena Borredon var det droppen som fick il calcio-bägaren att rinna över. Direkt efter matchen lämnar hon in sig uppsägning. Hon hade nu, slutligen, fått nog av uteblivna ripescaggi, usla domare, stängda matcher och Serie D.

Biancolino fick inte njuta full ut av sin doppietta då Salerno tilldelades en 3-0 seger i efterhand.

Domare Lacagnina från Caltanisetta hade efter matchen en lång väg hem till melonfälten och den bördiga marken på sitt Sicilien – och förmodligen en än längre väg till att få döma i Serie A.

// Abizzo – preoccupato

Ett helt folk längtar efter att kunna blåsa faran över, men stöter på patrull om och om igen. Det nya Juventus, som ikväll tar sig an Fiorentina, har fortfarande lång väg att vandra.

Det såg bra ut under säsongsinledningen för det Juventus som inte har något Europa-spel att bry sig om. Resultaten trillade in, Contes 4-2-4 såg härligt dynamiskt ut, spelarna såg ut att vilja något för första gången på flera säsonger och publiken fyllde på med energi från läktarna från den nya arenan, smakfullt och historiskt respektfullt invigd mot det Notts County man en gång fick sina tröjor ifrån.

Några veckor senare har molnen hopat sig. På årsstämman förra veckan deklarerade president Andrea Agnelli att det inte blir någon mer säsong i klubben för Alessandro Del Piero. Ikonen hade själv redan berättat att han skrivit på sitt sista kontrakt, men de var många som trots det hoppades på ännu en säsong. Nu drämde Agnelli igen dörren och fick mycket kritik för det. Alla var överens om att Juventus agerat fel och det krönikerades om att sättet som Del Piero avpolletterats på gick att jämställa med att ”efter 20 år göra slut med någon via sms”.

Innan Del Piero-deklarationen hade Agnelli berättat det vi redan visste. Han preciserade hur mycket Juventus gått back under fjolårssäsongen och vi fick ytterligare ett bevis på vad som hänt under den tid som bröderna Elkann (och deras mentor Montezemolo) valt att först sätta klubben i händerna på fransmannen Jean-Claude Blanc och sedan på klubbdirektör Giuseppe Marotta. 95,4 miljoner euro i förlust och bara för familjen Agnellis ägarbolag Exor att öppna plånboken.

Dagen efter var inget rolig alls.

08.30 knackade Consob, den myndighet som på uppdrag av den italienska staten övervakar börsen, på dörren till kansliet för att få information om den gigantiska förlusten.

10.00 stod nästa gäng där. La procura, åklagarmyndigheten, i Turin ville få information om nybyggda Juventus Stadium. Det verkade som om alla byggnormer inte följts och den nya arenan skulle, rent teoretiskt, kunna rasa. Polemik kring Del Piero? En spelare är aldrig större än klubben. Förlust på strax under en miljard? Det kommer snart bättre tider, det har ju investerats i arena, spelartrupp och anläggningar. Men, byggnormer som inte följts med potentiell stängning av klubbens nya hem? Ridå Juventus.

Ledningen av Juventus har alltid varit och kommer alltid att vara intressant. Den affärsmässiga, den sportsliga och balansen däremellan. En klåfingrig fransos klampade in på det sportsliga området och sköt klubben i sank. Dåvarande sportchefen Secco hade varken rutin eller något annat som gjorde att han kunde stå emot Blanc. När eran Blanc gick mot sitt slut gick stafettpinnen över till Giuseppe Marotta. Han har inte alls imponerat sedan han kom till klubben inför 2010/11 och under våren och sommaren slog det gnistor mellan honom och president Agnellis personliga rådgivare Pavel Nedved. Det slutade med att tjecken försvann, enligt Marotta för att ta hand om något på hemma i Tjeckien, och inte ens var på plats under den historiska invigningen av Juventus Stadium. Sidsteppandet av Nedved förvånar. Mino Raiola, Nedveds agent och väl sedd i klubben, sade sig förvånad över att Juventus inte använder sig av tjeckens fotbollsöga för att få till ett så bra lag som möjligt och han var långt ifrån ensam.

Fotbollsöga är viktigt. Juventus var bäst i världen på att scouta när Luciano Moggi bestämde saker och ting. Från det att Moggi gjorde entré i Juventus och fram till det att han slutade var Francesco Ceravolo den som ansvarade för all scouting. Under 13 år såg han till att de vit-svarta scoutade som inga andra och om Moggi suttit kvar hade vi haft ett helt annat Juventus än vi har idag.

Istället för Moggi och Ceravolo fick vi bröderna Elkanns nystädade Juventus med president Cobolli Gigli, klubbdirektör Blanc och sportchef Alessio Secco. Cobolli Gigli gjorde vad han skulle, men den fotbollsorutinerade Blanc och direktörsorutinerade Secco tog felbeslut efter felbeslut. Ceravolo kastades ut med huvudet före, han var ju Moggis man, och in klev Pasquale Sensibile (succé med Novara ifjol, nu i Sampdoria). Blanc och Secco begrep inte att man hade med en alldeles utmärkt scouting-ansvarig att göra och valde att offra honom på det altare som såg Claudio Ranieri lämna posten som tränare och Sensibile gå till förmån för Renzo Castagnini.

Nu var det Castagnini som skulle ansvara för och se till att världens främsta scouting-system fortsatte att fungera. Det gick sådär. Med Blanc hängande över sig levererade Secco-Castagnini inte alls som speltekniskt ansvarig duo och Juventus sjönk och sjönk och sjönk. Slutet var oundvikligt. Exit Blanc, exit Secco och exit Castagnini.

Entré Marotta, den rutinerade klubbdirektören som relanserat ett kapsejsat Sampdoria, och Fabio Paratici, den som de som jobbar med spelarmarknaden utsett till mannen bakom Marottas framgångar. Duon tog med sig scouting-koordinatorn Pecini, men trion fick inget flyt. Ett år senare valde Pecini Milan som ny klubbadress, samtidigt som Paratici och Juventus lyfter in Claudio Sclosa, f d spelare och agent, som ansvarig för den scouting som är helt avgörande för sportsliga framgångar.

Vad har då nye scouting-ansvarige Sclosa med sig in i äktenskapet? Tja, han kommer från arbetet som agent hos stjärnagenten Giuseppe Bonetto, som såklart flyttar fram sina positioner i casa Juve. Listan över spelarna i stall Bonetto innehåller tänkbara lösningar på problem i Juventus lagbygge. Federico Balzaretti som vänsterback? Luca Cigarini som vice-Pirlo? Tiberio Guarente som dynamisk innermittfältare?

Framtiden får utvisa om Juventus får ordning på scoutingen i och med Sclosas entré. Men, det är bråttom. Det har bevisligen scoutats fel även under geniförklarade Paratici och Juventus behöver få till en rad av lyckade värvningar för att bevisa att man återigen vet hur man gör.

Det finns frågetecken att reda ut även på planen. Gamla hjälten och lagkaptenen Antonio Conte är precis lika tydlig som alltid om vad som gäller – 4-2-4 och den-som-inte-är-med-mig-är-mot-mig. Rent spelmässigt är det inte någon större skillnad på Contes 4-2-4 och det 4-4-2 som företrädaren Del Neri använde ifjol. Attitydmässigt är skillnaden monumental. Conte tar inga fångar och är skoningslös när han formar laget. Precis som kollega Abizzo konstaterar därborta (red. anm. alltså här, ok?) fungerar den mentaliteten utmärkt på vissa ställen och inte alls på andra. I säsongens Juventus är den en nödvändig kur för att börja bota det som varit sjukt.

Contes problem är istället Marotta-Paratici-Sclosa. Det måste helt enkelt bli slut på felscoutningar, felvärvningar och en utstrålning som inte är värd en storklubb. 95,4 är siffran som visar vad det kostat när klubbledningen inte klarat av sin uppgift. De vit-svarta fått det svart på vitt.

/Borell

ps. Gjorde Euro Talk i veckan och snubblade över en symbolisk ”historia”. Jag läste in mig på Real Zaragoza och insåg att de till för ett år sedan haft en viss Gerhard Poschner som klubbdirektör. Denne gjorde stort fiasko som upphaussat nyförvärv i Venezia 99/00 och ni förstår, såklart, vem som var sportchefen som tog honom dit. ds.

Jag var på plats i Bergamo när Antonio Conte under ett regn av gatustenar från Atalantas Ultras tvingades lämna Atalanta en kall vintereftermiddag i januari 2010. Hans Atalanta hade precis förlorat mot ett för dagen halvbra Napoli. Stämningen var hätsk och president Ruggeri jr hade egentligen inget val. Hans Atalanta hade underpresterat i ligan och spelarna talade öppet om ett spogliatoio diviso. I ett pressat läge var mister Conte inte rätt man att ena ett delat omklädningsrum.

Ruggeri hade inte heller något val när Percassi kliver in och tar över klubben. Percassi, son av Bergamo och Atalanta. Giocatore, imprenditore, dirigente e presidente. Conte son av Mezzogiorno fick alltså gå från Atalanta. En lyckad revansch i Toscana och Siena, och en Antonio Conte som hyllades för sitt offensiva tankesätt och sin förmåga att nu: unire il spogliatoio. Ena omklädningsrummet. I framgång en enare, i motgång en klyvare. Un spaccatore.

Framgång i Toscana ledde till panchina i Lombardia och Juventus. Ett Juventus som inför säsongen inte bara behövde ena ett omklädningsrum utan en hel förening. Conte tillsammans med Juventus Stadium, enandets ansikte utåt.
För att ena måste man först dela, klyva och rensa. En entusiastisk Zigler fick offras. En av förra säsongens få behållningar i Juventus, Quagliarella ignorerad. En av supportrarna dyrkad Krasic har en tuff relation med sin nya mister. En hård ledarstil från mister Conte.

Facit hittills för Mister Conte:

Juventus Parma 4-1
Siena Juventus 0-1
Juventus Bologna 1-1
Catania Juventus 1-1
Juventus Milan 2-0
Chievo Juventus 0-0
Juventus Genoa 2-2

Vilket innebär en tredjeplats i ett för stunden anomalt Serie A. En tredjeplats, Milan-matchen undantagen, utan mersmak. Speciellt då Juventus är helt utan inkräktande Europaspel. Nu väntar betydligt tuffare motstånd för Conte och hans gamla dam. I ordning: Fiorentina, Inter, Napoli, Palermo och Lazio.
Fem matcher med potential att både ena och knäcka Contes omklädningsrum. Fem matcher som kommer visa detta nya Juventus sanna ansikte.

//Abizzo – figlio d’arte