Någonstans de närmaste dagarna kommer det ske ett inofficiellt överlämnande i il bel paese. Il direttore Borell är på väg hem efter en grundlig Viareggio-övning. För egen del så är det som vanligt Neapel och Napoli i sikte. Kanske möts vi i luften ovanför dalgångarna i Trentino, kanske på ett kusligt Termini mitt i natten eller en solig piazza någon annanstans. Kanske möts vi inte alls.

En åker hem. En annan ner. Någon alltid närvarande. För det går inte att ta miste på vikten av att vara närvarande. Kanske inte hela tiden. Men ibland. Då och då. Bara för att kalibrera sinnet. Vässa kunskaperna och för all del att njuta lite också.

Napoli tar emot Chelsea på Stadio San Paolo. Ett San Paolo som kommer att vara fullt. Ett San Paolo som kostar mer än någonsin. Ett San Paolo som segregerar, regerar, och kanske också segrar. Matchen på planen kan mycket väl vinnas, men den på läktaren är redan förlorad. Då pratar jag inte ljudvolym, koreografier eller generellt tifo. San Paolos läktare är inte längre en plats dit det egna folket är välkomna, inte längre en rättvis plats.

Folk från hela Europa vallfärdar nu till Neapel för att få sin efterlängtade dos av det där speciella som bara går att uppleva på San Paolo. Vissa med stark enknytning till Napoli, otaliga utan något som helst band till Napoli mer än längtan efter ett snabbt fix, adrenalin, en upplevelse och ett minne. Folk som är beredda att betala ett pris som den vardaglige invånaren inte ens kan drömma om. Folk från Sverige. Från andra mer priviligierade platser. Folk från överallt. Det paradoxala i hela ekvationen är det att för varje plats som upptas av dessa upplevelsesökare så försvinner också en lika stor del av den magi man är ute efter. I det långa loppet så kommer bara mytbilden av en svunnen era att finnas kvar. Och dem enda med minnen värda att konservera kommer att vara det vanliga folket som var där först, alltid och oavsett.

Jag ska själv vara på plats och vart jag själv står är inte upp till mig att avgöra. Men det finns troligtvis dem som anser att jag inte har något där att göra. Att det inte är min rätt. Jag skulle inte på något sätt säga emot dem. Det är deras arena och deras rätt att döma mig. Samma gäller alla andra av dessa moderna fotbollsknarkare på jakt efter det där lilla extra. Döm inte er själva men var väl medvetna om att det finns dem som kommer att – och dem som redan gör det. Neapel är inte Manchester, Barcelona eller Madrid där man utformat hela stommen av upplevensen kring dessa supportrar utan något äkta emotionellt band. Där några äkta kämpar men dränks, kvävs och försvinner bakom den stora turistmassan. Inte än åtminstone, fast vi nu tagit ett steg närmare.

Läktarna på San Paolo tillhör fortfarande folket som står på dess karga betong. Väl där är det dem som bestämmer och dem som dikterar reglerna. Vem som är välkommen och vem som inte är det. Det kan låta tufft men samtidigt är det också den enskilt största anledningen till att San Paolo är den urkraft den stundtals kan vara. San Paolo är inte upplevelseturism, varken vackert eller inbjudande. Det är rått, obekvämt, högljutt och enligt vissa också farligt. Men framför allt detta så är det äkta och på riktigt.

Vem vet. Detta kan vara den sista gången vi får uppleva ett äkta San Paolo. Kanske. Eller inte. Men trenden går uppenbart åt fel håll. Så min enda uppmaning är att njuta. Snart är detta San Paolo bara en upplevelse som ligger bortglömt på något minneskort. Ett minneskort lika bortglömt som dess innehåll. Bortglömt då jakten på den nya upplevelsen fortsätter. En minnesbild bortglömd på en plats där det aldrig hört hemma. Så småningom en minnesbild som aldrig går att återskapa. Aldrig få tillbaka. Aldrig uppleva igen. Och dem som betalar det stora priset är dem vars rätt att vara på plats nu tagits ifrån dem. Det vanliga folket. Dem vanliga familjerna. Invånarna. De riktiga fansen.

Hur matchen än slutar så kommer jag rikta en speciell tanke till dessa människor när jag vandrar ner för San Paolos läktare och trappor på tisdag kväll. Kunde jag skulle jag be om ursäkt till dem allihop. Be om förlåtelse och förståelse

//Abizzo – indegno

Pescara anno 2011/2012 har med Zemans autostradafotboll charmat en stor del av den Italienska fotbollssfären. Med unga och hungriga spelare har Zeman framgångsrikt fått fram ett offensivt och vinnande Pescara som mycket väl kan ta steget upp i Serie A redan i år.

En stor bedrift om man ser vart klubben stod för bara några år sedan. 2009 var Pescara nere för räkning. Dålig ekonomi och hårdare krav hade försatt klubben i en omöjlig situation. I sista stund räddades Pescaras existens, då en duo bestående av Giuseppe De Cecco och Deborah Caldora gick in och köpte klubben och löste alla skulder. Giuseppe De Cecco är en av ledarna för det stora livsmedelsföretaget – De Cecco – som startats av hans förfäder i just Pescara år 1886. Deborah Caldora blev den andra generationen Caldora som basat över Pescara, då hennes far, Armando Caldora – tog klubben till en nivå ingen trodde var möjlig.

Armando Caldora var presidenten som för första gången gav Serie A till Pescara och hela Abruzzo.

Säsongen i Serie B 1976/77 började illa för Pescara som efter de inledande tre omgångarna bara skrapat ihop två poäng och inte lyckats göra ett enda mål. Den nye tränaren Giancarlo Cadé samlade sina spelare direkt. Ingen hade trott på Pescara innan säsongen och klubben nämndes i nedflyttningssammanhang. Cadé var tydlig. Passionerad men samtidigt ärligt övertygad.

Ni. Är. Bättre. Än. Vad. Ni. Och. Alla. Andra. Tror.

Efter Giancarlos tal så vaknade Pescaraspelarana ordentligt, ett uppvaknande som var startskottet på en mini-cavalcata. En klättring uppåt. En smått osannolik sådan. Det fanns en hel del spelare av mycket hög kaliber i Serie B just denna säsong. I Vicenza fanns Paolo Rossi. Cagliari hade Pietro Paolo Virdis och i Brescia fanns bomber Altobelli. Pescara var ett lag som var byggt kring kollektivet och någon utmärkande stjärna var svår att peka ut. Men det fanns en ledare på planen. En stark och stabil ledare i form av Vincenzo Zucchini.

Zucchini var den som spräckte lagets målnolla. Vincenzo utgjorde tillsammans med fantasistan Angelo Orazi stommen i Cadés mittfällt. Orazi hade fått förtroende av presidenten Caldora som ville ha in honom trots att han drogs med efterföljderna av en knäskada. En skada som kostade honom hans plats i den Italienska VM-truppen som 1974 misslyckades med att gå vidare från gruppen i Västtyskland.

Efter 38 spelade omgångar hade Pescara välförtjänt spelat hem 49 poäng. Bara två färre än Paolo Rossis Vicenza som med 51 kröntes som mästare. Men än var det inte klart. För på samma poäng fanns även Atalanta och Cagliari – vilket innebar: spareggio. En utslagsserie där alla möter varandra en gång och de två lagen med flest poäng i miniserien tar steget upp.

Matcherna spelades på neutral plan och först ut var Pescara mot Cagliari i Terni. Efter 90 minuter av batalj under sommarsolen var det fortfarande mållöst och lagen fick varsin poäng. Cagliari faller veckan senare mot Atalanta och för Pescara räcker det med en poäng mot Atalanta – som även dem bara behövde ett kryss för att gå upp till Serie A. Till ingens förvåning så slutar också matchen 0-0. Den stora snackisen var istället de över 30 000 tifosi som åkt från Pescara till Bologna för att se sitt lag ta steget upp i den högsta ligan. Ett bortafölje man sällan skådat tidigare i Italien.

Pescara kan mycket väl vara ett Serie A lag efter denna säsong. När Pescara för första gången gick upp hette presidenten Antonio Caldora. Nu är hans dotter Deborah högst delaktig till att Pescara överlevde en konkurs och åter är med och slåss om en plats i den högsta serien. 1974 hette Pescaras hyllade lagkapten Vincenzo Zucchini. Idag är han team manager bredvid Zeman.

Dagens Pescara har alltså historien med sig. Den kanske viktigaste av alla allierade.

//Abizzo – con gli occhiali addosso

Vi tar ännu en liten tillbakablick. Då precis som nu krävs det en dimension utöver den som utspelar sig på det gröna gräset för att hävda sig som fotbollsklubb. Det krävs advokater och dirigenti. Kontakter och spelutrymme. Vänner, kanske också fiender. Och igen. Då precis som nu pågår det utredningar som är långt ifrån färdiga. Så här kunde det se ut då. 1974. Så här skulle det mycket väl kunna se ut även idag, 2012.

Den 20 maj 1974 publicerades en artikel i Gazzetta dello Sport som förändrade den slutgiltiga utgången av den passerade säsongen. Dagen innan, den 19:e maj, hade den 30:e och sista omgången spelats. Att scudetton skulle gå till Lazio var redan klart. Välförtjänt och klubbens första. Men som så ofta var den stora dramatiken lokaliserad i botten av tabellen. Det som började som två klubbars desperata försök att hålla sig kvar i högsta ligan slutade i ett triangeldrama som skakade hela den Italienska fotbollen.

Det stod med ett par omgångar av säsongen kvar klart att det skulle bli en kamp mellan Foggia och Verona för att undvika att göra de omaka bröderna i Genoa och Sampdoria sällskap till Serie B. Det var skarpt läge och inget fick lämnas till slumpen.

Tillbaka till den där artikeln från Gazzetta dello Sport som var gnistan som tände den stora brasan. Enligt uppgifter hade personer från Foggia innan den sista matchen mot Milan närmat sig domaren Menicucci och erbjudit honom en kollektion av dyrbara klockor i gengäld mot att han skulle garantera Foggia segern. Menicucci lät sig inte korrumperas, och hotade att ta med händelsen i den officiella matchrapporten. Foggia med klubbsekreteraren Giuseppe Affatato i spetsen var besvikna men trodde att faran om rapportering var över.

När artikeln med just dessa uppgifter kommer ut i tryck dagen efter är man från Foggias håll direkt där och dementerar. För så vitt man själva vet hamnade inget i den officiella rapporten Menicucci lämnat till förbundet. Foggias president Antonio Fesce förklarar:

-” Jag dementerar på det mest kategoriska sätt dessa uppgifter. Som bara drar oförtjänt skit och skugga över hela Unione Sportiva Foggia, staden och hela dess befolkning. Klubben har beslutat att vidta rättsliga åtgärder mot dem som står bakom dessa felaktiga anklagelser. Det är horribelt att strö salt i såren på en klubb som nyss åkt ur med minsta marginal. Skamligt. ”

Det blev bara oavgjort mot Milan. Samtidigt som Verona klarade 0-0 mot Torino. Verona hade klarat sig och Foggia var nedflyttade och under utredning för mutor. Allt verkade vara klart. I fem dagar åtminstone.

Den 25:e maj publicerar de ledande sporttidningarna uppgifter att chefsutredaren på fotbollsförbundet, De Biase, samlat ihop tillräckligt med bevis för att styrka mutbrott och korruption från Hellas Verona och deras klubbledning.

Enligt utredningen hade Hellas Veronas president Saverio Garonzi kontaktat sin gamle spelare och sin personlige vän, Sergio Clerici. Den Brasilianska anfallaren som Garonzi två år innan hade sålt till Fiorentina och som nu hamnat i Napoli. Saverio bad, inte ordagrant men med tydlig antydan, Clerici om ett par tjänster då Napoli skulle möta både Foggia och Verona på kort tid.

Napoli spelade oavgjort mot Foggia och Clerici var bäst på plan och gjorde även Napolis enda mål i matchen som till sist slutade 1-1. Mot Verona var det en helt annan Clerici som klev ut på planen. Ett oinspirerat Napoli föll mot Verona som fick just det slagläge man ville ha i ligan inför de sista omgångarna.

Foggia ser sin chans och kräver en omfattande undersökning av händelserna kring Sergio Clerici. Bara några dagar senare kallas Clerici och Veronas president Garonzi på förhör – samtidigt – utan att veta om det.

Clerici är ärlig från första stund. Vi är vänner och har varit så en lång tid förklarar han under förhöret. Han ringde som en vän, även om han såklart hade något i baktanken. Inget han behövde säga ordagrant precis – fortsätter Sergio. Jag skall inte förneka att han påpekade att jag börjar bli till åldern och måste börja tänka på mitt liv och min försörjning efter fotbollen – och han lovade mig att hjälpa mig bli chefsåterförsäljare av FIAT hemma i Brasilien.

Utredarna var fundersamma, då det tydligt fanns något som var ruttet, men inte tillräckligt för att till hundra procent bevisa brott. Saverio Garonzi grävde dock sin egen grav. För samtidigt som Clerici satt och var ärlig så förnekade presidenten att han överhuvudtaget skulle haft kontakt med Clerici den senaste tiden. Inte förens han får höra Clericis ord från rummet bredvid så ger han upp och erkänner. Hellas Verona straffas med en omedelbar sistaplats och degradering.

Foggia med presidenten Fesce i spetsen hade klarat sig kvar. På fienden Veronas bekostnad. Glädjen var stor i Foggia. Stor, men inte alls långvarig.

För samtidigt som Foggia och Verona var under utredning så jobbade Sampdorias dirigenti och advokater febrilt för att få ett case mot båda klubbarna. Man hade sett sin chans och jobbade oavbrutet dag in och dag ut.

Förbundet läste, lyssnade och valde tillslut att gå på Sampdorias linje. Som från ingenstans, veckor efter säsongsslutet, lyckades hålla sig kvar.

Sergio Clerici slapp helt undan straff. Han var året efter nära att skjuta Napoli till sin första scudetto och fortsatte sedan att bomba in mål några år till i Bologna innan han lade skorna på hyllan. Han fick aldrig sin FIAT-butik i Brasilien.

Saverio Garonzi och Giuseppe Affatato stängdes av i tre år. Antonio Fesce bara tre månader.

//Abizzo – mai dire mai

Jag skulle fatta mig relativt kort. Trodde jag.

Calcioscomesse, uppgjorda matcher och korruption är inget jag varken stödjer eller förespråkar. Däremot är jag förstående i varför det ibland förekommer. Den största delen av dessa problem kommer från ren och skär girighet. Välbärgade män som vill ha ännu mer. Aldrig nöjda. Villiga att ta risker. Både finansiellt och karriärmässigt. Män som riskerar sitt anseende för några extra eurosedlar. I mångt och mycket; uomini di merda. Egentligen inget konstigt då dessa män finns i hela vårt samhälle. Från gatsoparen nere på marken till företagspamparna i stylade takvåningar.

Men det finns alltid två sidor av myntet. Där några enbart drivs av girighet så finns det dem som tar till dessa medel bara för att överleva. Det ekonomiska klimatet för de mindre klubbarna har alltid varit ansträngt. Idag kanske mer än någonsin. Klubbar som inte har pengar att betala sina spelares löner, och det är här någonstans som min förståelse kommer in i bilden. Inte medgivande. Men förståelse.

I ett inslag som sändes på Mediaset i dagarna har ett par journalister fått en intervju med en stortippare i Italien. En som kan och vet hur det systemet fungerar. Han ger exempel på matcher som enligt honom tydligt är uppgjorda. Det är ett sjukt system där pengar slussas fram och tillbaka på utländska spelsidor förbjudna av det Italienska monopolet. De av staten godkända spelsidorna är under stor bevakning förklarar han för journalisten. Där går det inte att hålla igång. Man måste spela på sidor från Asien, England, sådana ställen fortsätter han.

Han beskriver ett system där även om sidorna är spärrade i Italien så hjälper spelföretagen själva spelarna att kringgå de Italienska lagarna. Han beskriver Signori och hans banda som idioter, klåpare.

Det kanske mest intressanta han delger är dock det faktum att det finns klubbar där dirigenti och andra kring klubben mer eller mindre måste putsa resultaten och spela på dem därefter. Detta bara för att ha råd att hålla klubbens finanser flytande. Via bulvaner och konton utomlands spelar klubbarna stora summor på egna matcher. Ofta mot slutet av säsongen då en hel del matcher är betydelselösa.

Ett sätt för dessa klubbar att överleva i en fotbollsvärld som sakta är på väg utför. Ett oärligt sätt att hålla samma fart som ett lika oärligt fotbollssystem. Och det är kanske det priset vi måste vara beredda att betala om vi vill ha kvar fotbollen som den ser ut idag. Vi kanske bör ställa oss själva några frågor. Eller en i alla fall. Vad gör en tillputsad match i slutet av säsongen egentligen, om den räddar en hel klubbs överlevnad?

En svår fråga. För egen del. För allas del. För en hel fotbollsvärlds del. För il Calcios del.

Inget medgivande, bara förståelse. Eller ett försök till att förstå åtminstone.

//Abizzo – di nuovo perplesso

För det mesta är il calcio känslor, intuitioner och upplevelser. Mjuka ting som inte går att definiera på ett allmängiltigt sätt. Det är vackert och öppet. Öppet för alla, öppet för tolkning. Var och en har sin egen bild som på alla sätt och vis är rätt.

Ibland måste man dock lägga känslorna och det mjuka åt sidan och analysera det statiska, det hårda. Det som varken går att tolka eller missuppfatta. Det är siffror och statistik. Pengar och tabeller. Inkomster och utgifter. Det är svart på vitt. Den hårda verkligheten som döljer sig bakom – eller skymmer framför – varje mjukt ting.

En som har stenkoll på de kantiga, svarta siffrorna är Aurelio De Laurentiis. Finanser och balanser har varit hans signum sedan han klev av lyxkryssaren på Capri och bestämde sig för att köpa konkursade SSC Napoli. Många år har passerat sedan dess. År kantade av både med och motgångar. Men hur man än vänder och vrider på det så har han, De Laurentiis, återskapat Napoli ur dess egna ruiner.

Men allt har sitt pris som man brukar säga, bokstavligen. Kanske också bildligen. I detta fall även numeriskt, procentuellt. För när De Laurentiis Napoli om knappa två veckor står inför sin kanske viktigaste match på denna sida millenniet, då tvingar han alla dem som stått och följt sitt lags återfödelse, känt deras lidande och njutit av deras glädje – vecka in och vecka ut – bort.

När Chelsea kommer på besök. När Napoli behöver all hjälp man bara kan få. Då tvingar De Laurentiis den trofasta, vanliga supportern att stanna hemma. Och han gör det på det fulaste av fula sätt. Den 21 februari kostar det 100 € för en biljett på den stora delen av långsidan, distinti. Oavsett om det är sektionen uppe eller nere. Den del av arenan dit familjerna går. Det vanliga folket.

Det kanske inte låter som mycket, men det är exakt dubbelt så dyrt som det någonsin varit att stå på den delen av arenan. Ett. Hundra. Procent. Enligt mig ett skamligt agerande av president och hela klubben. De Laurentiis borde kunna sina siffror, veta balansen. Jag kan bara uttala mig med stöd av min egen relation till Neapel, men jag vet att de personer och de familjer som sett sitt Napoli i decennier aldrig kommer att ha råd att se sitt lag när det betyder som mest. När dem vill det som mest.

De Laurentiis har alltså tvingat tusentals personer att välja mellan; fede för sitt lag – och – sin egen och sin familjs överlevnad. Många kommer att välja det första och lida konsekvenserna av det. Stora som små. Många kommer med rätta att välja det andra. För att dem måste. Tvingade av de hänsynslösa och hårda siffrorna. Den kantiga orättvisa verkligheten.

Ingen tycker om att tvingas in i ett hörn. Ingen. Jag tror aldrig han kommer att bli förlåten. Hur matchen än slutar så kommer den 21 februari 2012 förmodligen kommas ihåg som dagen då De Laurentiis tappade stora delar av det vanliga folket. En mycket större förlust än både ligaplaceringar och Europaplatser.

// Abizzo – furioso!

Tycker om allting, allting med Daniele De Rossis presskonferens idag. Skratten, att han säger uppriktigt att han ville ha mer pengar, Franco Baldinis välplacerade skämt, allt.

Jag har redan skrivit en superlång text om Danielino, kanske också i relation till den tycker jag nog mest om svaret som han ger när han får frågan om hur mycket Francesco Totti har betytt för hans val att stanna i Roma.

- Han har mest låtit mig vara, han har inte pressat mig särskilt mycket. Det som har varit avgörande har varit bilden av honom, bilden av en lycklig och hel person, trots att han har spelat hela sin karriär i Roma, trots att han kommer att avsluta sin karriär i Roma. Man kan vara lycklig, mycket, i Rom också.

I en intervju ganska nyligen sa Daniele De Rossi att hans första minnen är från Livorno, där hans pappa spelade när han var liten. Jag kom att tänka på det idag. Han sa att stadion i Livorno var som Maracanã för ett så litet barn som han var då, den första stadion som han minns.

Här är Daniele De Rossi ett år gammal med sin pappa på Armando Picchi i Livornos tröja, den enda andra klubbtröja som han kommer att ta på sig i sitt liv förutom Romas. (Ur Il Mare di Roma av Tonino Cagnucci.)

/Malena